Peder Lamm, chefredaktör Connoisseur:

– Tatueringar är svårt, så mitt generella råd är att ta det lugnt på den fronten. Själv hade jag sett ut som ett misslyckat konstfacksexperiment, men på rätt sorts kille eller till och med tjej kan det vara helt okej, bara det är genomtänkt. En gangster i Tokyo är helt fantastisk med en fet drake på ryggen medan en radhusmorsa i Täby med en duva på låret känns rätt ledsam. Bästa klädseln i kombination med tatueringar är i businessammanhang heltäckande. På basketplan eller på MC-klubben gäller förstås helt andra regler, om än lika strikta. Där är det "ju fler synliga tatueringar desto bättre" som gäller. Riktigt fina tatueringar hade Kung Fredrik IX av Danmark (1899-1972). Skepp, ankare, sjöjungfrur och annat fint. Riktigt fult och pinsamt är det med folk som på fyllan på en strand i Thailand fått ett okänt kinesiskt tecken tatuerat i tron att det betyder något fint, typ "kärlek" – urk!. När de kommer hem upptäcker de att tecknet i själva verket betyder "stjärt".

Åsa Göransson, designer, Blank: 
– Jag älskar tatueringar! Jag gillar extra mycket när det kontrasterar, som min kollega Fredrik Blank som är tatuerad med ett stort målat asiatiskt tecken på underarmen. Bland det snyggaste jag vet är krocken mellan en dressad stil och tatueringar – bättre det än en helkittad rockabilly. Jag är däremot väldigt dålig på kändistatueringar. Min vän fotografen Joel Rohdin, har en fantastisk Yakuzatatuering, som är den japanska maffian, från rygg till knä. Fula tatueringar kryllar det av, skapade i ett ögonblick av förlorad eftertanke. Det är tur att man oftast slipper se dem, även om de i sig också har en historia att berätta!

Carl Reinholdtzon Belfrage, krogredaktör, Nöjesguiden:

– Tatueringar passar bara till en målgrupp: skinheads med nagellack. Detta är naturligtvis en gammal sanning. Värsta exemplet? Valfri fotbollsspelare. Bästa exemplet? Ett Morrissey-fan med latinamerikanskt ursprung vars innerläpp pryds av första versen till Suedehead.