Flotta kläder föder dyra vanor

Jag hade hasat omkring i jeans och ostrukna skjortor i en veckas tid. Varje morgon var skägget lite mer vildvuxet. Jag drog mig för att vistas alltför mycket ute bland folk. Inga flådiga luncher nere på stan och dylikt. I stället stekte jag några skivor blodpudding hemma följt av en kopp Nescafé innan jag återgick till att hamra på tangentbordet. På kvällen: en bio eller en öl på den lokala puben. Kontanterna i plånboken tycktes aldrig ta slut.

 

Men så vaknade jag upp förra fredagen och kände: Drar jag på mig ett par jeans, en ostruken skjorta och ett par Converse igen kommer jag att kräkas ner min walk-in-closet. Motgiftet: kostym, vit välstruken skjorta och riktiga läderskor med tyngd som känns i benen. Inga mer gymnastikskor som doftar osanitär tonåring. För att verkligen markera förvandlingen bokade jag också en massage – 850 kronor för 50 minuter. I slutändan blev det bara 30 minuter eftersom jag var 20 minuter sen. Skit samma. Något så obetydligt som pengar kan inte få stå i vägen för den nye Marcus Dunberg.

 

Några timmar senare flöt jag och min nymasserade, nyrakade lekamen omkring i den där kostymen och vi var på jävligt bra humör. Och vad är den naturliga sysselsättningen när man är på jävligt bra humör? Just det, man konsume-rar (inte shoppar, det är för kvinnor – män konsumerar). En kavaj, en halsduk, en slips och två skjortor senare var jag 10 000 kronor fattigare. Efter det tog jag en dubbel espresso och en stor flaska San Pellegrino. 100 spänn, typ. Normalt dricker jag kranvatten, men vid det här laget kände jag mig så ohejdat kontinental att min kropp omöjligt kunde processa ett glas svenskt kranvatten. Som att ge vitlök till en vampyr. San Pellegrino måste det så klart vara.

 

Min ekonomi står inte och faller med en flaska vatten, men de där italienska bubblorna pekar på ett symptom: Flotta kläder föder dyra vanor. Det funkar liksom inte att äta blodpudding hemma i köket i en Loro Piana-kostym. Det är en outfit som kräver sitt sammanhang. Exempelvis pasta med vit Alba-tryffel som sköljs ner med ett Pio Cesare-vin (och en flaska San Pellegrino) – helst på Ciprianis i New York. Eller åtminstone på Ciprianis på Sardinien. Och där rök ytterligare en bunt tusenlappar på flygbiljett och boende. Och med en Loro Piana-kostym i bagaget är det ju knappast aktuellt att checka in på Holiday Inn. Du ser, det är en spiral ner i den ekonomiska avgrunden.

 

Mode är farligt förfarande. Jag kan – bevisligen – ingenting om pengar, men experterna är eniga i att lågkonjunkturen är här. Men klä upp sig för att hålla uppe skenet eller humöret är inte lösningen. Å andra sidan förespråkar jag inte slentrianjeans heller. Så vad är då rätt mode för ekonomiska orostider? »Fattig engelsk adelsman«, tycker jag är en bra look för hösten/vintern 2008. Gammal sliten tweed, manchester och Brogue-skor. Klassiker i pålitlig kvalitet som ger komfort, värme och en känsla av trygghet. Politiskt korrekt är det också: »Etiskt mode« handlar mycket om att inte överkonsumera. Fattig engelsk adelsman-looken är på det hela taget effektiv om du vill spara pengar. Gammal tweed är en bra klädsel för att strosa i antikvariat eller besöka något museum och andra billiga nöjen. Biblioteket kanske? Lånekort är det nya Amex Black. Att sitta på någon asiatisk fusion-restaurang och sörpla sötsliskiga 130-kronorsdrinkar känns däremot bara fel. Tweed är också föredömligt att strosa omkring i hemma. Vrid ner elementen till noll och låtsas att din tvåa är ett fuktskadat gammalt slott.