Sigge Eklund om livet efter podcasten

Han hade just börjat räkna ut sig själv när han fick en enorm publik och en ännu större inkomst. Nu funderar han på att rycka sladden till en av Sveriges mäktigaste mikrofoner – nämligen sin egen. King kastar nytt ljus över mannen, myten, miljonindustrin Sigge Eklund.

Sigge Eklund om livet efter podcasten
Foto: Fredrik Etoall

"Du är främst författare. Mest känd för boken om din pappa som heter Det är 1988 och har precis börjat snöa. Du är också en webbstrateg, det var något piggt där för sex–sju år sedan när du startade Bloggportalen och sålde av den för en bra slant till Aftonbladet. Du startade Vulkan, sajten där man publicerar sina egna böcker. Du har också gjort en del grejer för Bonniers. Och för två år sedan sa du upp dig och drog till USA för att jobba med tv-utveckling."

Så presenteras Sigge Eklund för svenska folket av sin då mer berömde vän under de allra första sekunderna av Alex & Sigges podcast, den 7 juni 2012. Sigge Eklunds popularitet exploderar den sommaren. En eftertänksam röst som refererar till Lars Norén och Bob Dylan. Son till en av Sveriges mest hyllade ekonomer. Bror till mäklaren som samma år har USA-premiär för Million Dollar Listing New York och som även han står vid randen av ett nytt genombrott, något vi ska återkomma till senare.

Det sägs att Sigge Eklund slog igenom redan 2005, året då han började blogga och gav ut den ovan nämnda boken om sin pappa. Visst, Sigge blev geniförklarad på kultursidorna emellanåt, men förblev ett namn som bara flimrade förbi som en lustig kuriositet i Filip och Fredrik-produktioner. I skuggan av hans nya genombrott, eller "det tolfte testet" som han själv ska komma att kalla det, är åren fram till 2012 en tid då Sigge höll sig gömd. Han berättar om det i Brevet, avsnitt 211 av Alex & Sigges podcast, där han tackar Alex Schulman som hjälpte honom ut i strålkastarljuset och därmed förändrade hans liv.

– Att skriva romaner är att hålla sig gömd. Men det har känts skevt att skriva de där romanerna, för jag har egentligen varit mer intresserad av underhållning och film än av litteratur. Jag har länge velat testa om det går att komma närmare sanningen genom att blanda in humor. Tack vare samarbetet med Alex har jag vågat uttrycka mig med humor. Både ren tramsig humor och humor som är använd för att få fram åsikter eller teorier. I den bemärkelsen är han en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Var du frustrerad över att inte få utlopp för de sidorna?

– Ja. Samtidigt går det inte att likna vid någon som har hamnat i fel yrke och lider av det. Som skribent kan man alltid lyfta på locket genom att skriva, så jag hade nog överlevt ändå. Men jag fick inte utlopp för hela min personlighet i romanerna. Jag hittade inte ett sätt att skriva där jag fick utlopp för mina mer lättsamma sidor. Jag trodde att den chansen var förbi, jag var ändå 38 år. Jag tänkte att jag skulle skriva romaner och filmmanus som var allvarliga och eftertänksamma. Jag hade mycket drömmar om att skapa en egen Monty Python- eller Lorry-grupp när jag var yngre. Men allt det där hade jag nog börjat ge upp innan Alex kom in i bilden.

Foto: Fredrik Etoall

Berättelsen om Sigge Eklund börjar varken 2012 eller 2005. Enklast vore att börja från början, den 21 april 1974 i Stockholmsförorten Akalla. Kanske är det för enkelt. Frågan är vad som finns kvar att berätta om en man som bloggat, poddat och skrivit flertalet självbiografiska romaner. Låt oss använda en av Sigges egna metoder.

Underrubriken till din och Alex bok Tid är "Livet är inte kronologiskt". I Det är 1988 och har precis börjat snöa är du inne på samma sak, du skriver "Barndomen är inte kronologisk". Därför tänkte jag att vi helt okronologiskt gör olika nedslag i de delar av ditt liv som inte är så exploaterade.

– Det finns vissa hål, ja. Gud, vad bra.

Vi kan för enkelhetens skull börja med din och Alex nya show – Live. Om man jämför med titeln på er förra föreställning Meningen med livet lovade den stort och hade ett tydligt tema. Den nya titeln är något luddigare. Finns det en tanke med det?

– Vi tyckte att någonting gick förlorat när vi satte upp en föreställning med en vinkel. Storheten med podden – när den är bra – är att det börjar som ett anspråkslöst samtal om vad man läst i tidningen eller vad som hände i förrgår, och under timmens gång utkristalliseras ett tema. De mest perfekta avsnitten är de där det händer spontana och oväntade saker. Samtidigt kan jag ändå känna mig stolt i efterhand att vi gjorde en utpräglad humorföreställning där man skulle ha roligt från början till slut. Det är ju inte alls det som är vår nisch egentligen. Vår grej är att variera humor och allvar.

Hur förbereder man en sådan show?

– Vi har funderat på vad det är som gör de bästa avsnitten av podden. Det finns ofta en variation. Som i en bra långfilm. Om man tänker den mest fulländade filmen, Amadeus, så pendlar den hela tiden mellan högt och lågt. Nu säger jag inte att de flesta poddavsnitten är så, utan jag pratar om ett av tjugo avsnitt, när allting faller på plats. Tänk om det skulle gå att göra det på en scen? Med åren har vi förstått att det nödvändigtvis inte är det jag eller Alex säger, utan utrymmet mellan oss, som är intressant för lyssnarna. Det utrymmet fanns inte med i Meningen med livet eftersom den var helt manusskriven. Så att försöka få in en själ i en scenföreställning är inte helt enkelt. Det är moment 22, man vill arbeta hårt för att det ska bli världens mest levande show, samtidigt vill man inte arbeta med den för mycket så att det spontana försvinner.

Foto: Fredrik Etoall

Sigge Eklund halvligger i en soffa under vårt samtal. Klädd i svart sånär som på ett par oknutna Saint Laurent-sneakers i vitt. Rösten långsam som för att hinna formulera de eleganta meningar och resonemang som levereras på löpande band. Vi befinner oss i en tom fotostudio bara några kvarter från familjen Eklunds hem. Men vi ska förflytta oss i tiden enligt Sigges princip – till oktober 1994, närmare bestämt. Sigge är 20 år gammal och har just startat en av Sveriges första webbyråer tillsammans med Thorsten Flincks tvåäggstvilling Richard.

Hur var den tiden?

– Väldigt spännande. Han var 15 år äldre men det blev snabbt en nära relation där han blev en mentor för mig, på alla plan. Han visade mig Sturehof och PA & Co, vi delade böcker och musik. Han berättade att det fanns något som hette internet som han hade hört talas om på någon av sina USA-resor. Jag kunde göra sidorna, designa och programmera dem, medan han kunde skaffa kunder. Det var en så absurd tid för folk visste ju ingenting om internet, så vi kunde gå in på möten och briljera, det var jävligt kul alltså. De gånger det gick dåligt för oss så kunde vi skratta åt det uppgivet, och om det gick bra kunde vi fira det tillsammans.

Vilka personer fanns runt Richard Flinck?

– Mikael Persbrandt, Thabo Motsieloa och Lolo Amble, dotter till Marie Göranzon. Så även Marie Göranzon, Jan Malmsjö och Thorsten Flinck fanns där. Vi var som sagt mycket på PA & Co, och Carina Rydbergs bok Den högsta kasten (som delvis utspelar sig på PA & Co) kom ut då också (1997). Genom henne träffade jag Klas Östergren, jag hade ju inte så mycket att säga till honom, jag var blyg och någon som skrev i hemlighet, men att sitta med vid de borden när man var 21 var spännande.

Hur slutade allt?

– Det slutade väldigt dramatiskt. Vi skildes åt och har inte träffats sedan -98, tyvärr. Det är en stor sorg i mitt liv. Jag tänker på honom varje dag.

Söker man på Richard Flinck i branschtidningen Resumés arkiv dyker det upp rubriker som "Han utnyttjar folk" (2010-06-18), "Polisanmäld för bidragsfusk" (2010-10-14), "Advokat misstänker: Flinck lurar staten" (2010-10-21), "Flinck misstänks för skattebrott" (2010-10-27) och "Richard Flinck hotas med konkurs" (2010-12-29). Träffarna skvallrar om att det möjligen inte var Sigge som var den bidragande orsaken till att webbyrån och vänskapen fick ett abrupt avslut.

– Jag vill inte hänga ut honom. Man lever så intimt när man har företag tillsammans, vi delade verkligen allt. Vi jobbade hemma hos honom det första året och jag sov i princip på hans soffa. Om man har blivit vuxen med hjälp av någon annan kanske det är oundvikligt att lämna den till slut. Som så många andra som har företag tillsammans skildes vi åt.

Hur lika är bröderna Flinck varandra?

– De är ju väldigt snygga, intelligenta och charmiga båda två. Men Richard hade en annan personlighet. Han var affärsman, kunde föra sig och var bra med kunder. En av de smartaste och roligaste personer jag träffat. Mycket av den jag är är Richard Flinck. Samma humor och världssyn. Någon dag kommer vi nog att ses igen.

Foto: Fredrik Etoall

Vi lämnar 90-talet och IT-boomen och backar bandet till 80-talet och Akalla. Tiden är väl dokumenterad i fadersuppgörelsen Det är 1988 och har precis börjat snöa, men i passager förekommer även en annan nyckelfigur i Sigges liv, den yngre brodern och blivande stjärnmäklaren Fredrik som alltmedan familjens äldste son har fullt upp med att förstå sig på fadern går igenom sitt eget krig.

I podcasten säger du att ditt "värsta brott" är hur du betedde dig mot din lillebror när ni var yngre. Att du offrade honom för att komma nära din pappa. Hur såg din och Fredriks relation ut då?

– Jag var fokuserad på att få bekräftelse av min pappa. Det är först efteråt jag insett att min brorsa fick två personer som vände honom ryggen. Alltså både jag och min pappa, medan jag bara hade en. Samtidigt är tre år ganska mycket när man är barn. När jag var sex år var han tre. För mig var han liten, men för honom var jag någon han såg upp till och ville ha bekräftelse från. Det är en ganska olycklig familjekombination, tror jag, att bara vara två bröder, för det skapas lätt en rivalitet om föräldrarnas kärlek. Därför är jag glad att vi fick en dotter efter våra två söner. Det var egentligen först i 20-årsåldern som vi började umgås nära, jag och min bror. Men sedan dess har vi haft daglig kontakt och är otroligt nära.

Var han arg på dig under den tiden?

– Jag var bara ett barn så jag tror inte det. Man kan inte anklaga ett barn för att det söker kontakt med sin pappa och inte vill leka med sin treårige lillebror. Jag tror inte han har känt några större aggressioner mot mig. Däremot kommer jag ihåg en nästan panikartad sorg i mig när han som 20-åring kom ut som homosexuell, för det adderade till det dåliga samvetet. Då förstod jag att han också hade haft en hemlighet. Det måste varit jobbigt att leva med den hemligheten och kanske skammen. Att jag inte hade kunnat stötta honom i det, eftersom jag inte hade vetat om det och eftersom jag inte hade varit lyhörd. Det var otroligt sorgligt att jag inte hade uppmärksammat det. Jag fick massor av inre bilder av att han hade varit ensam utan att någon i hela världen hade vetat om det. Jag hade kunnat vara ett stöd där. Sedan den dagen har jag aldrig lämnat hans sida, kan man säga.

Det är 1988... beskriver du Fredrik som barn: "(Fredrik) är annorlunda, han är högljudd, mjuk och social" och "Han tillåter sig själv att vara barnslig, han har inte någonting som håller honom tillbaka". Är ni fortfarande olika på det sättet?

– Han är friare. Det märks tydligast när vår pappa är med, Fredrik kan säga ifrån eller skälla ut honom. Han kan helt enkelt vara sig själv med honom. Medan jag fortfarande blir 14 år runt pappa. Fredrik är orädd, det är det som har tagit honom så långt. Det har varit väldigt spännande att vara nära honom i livet.

Varför tror du att du och din bror har blivit så framgångsrika i era respektive branscher?

– Vi blir inte nedstämda av motgångar, därför testar vi olika saker hela tiden. Jag hade testat att vara webbdesigner, författare, filmmanusskribent, inslagsproducent. Podden var det tolfte testet. Det tog ett tag hitta ett uttrycksformat som passade mig. Samma sak med Fredrik, han hade testat mycket innan han hittade mäkleriet. Nu känns det självklart att det funkade med tv-serien, men när Million Dollar Listing presenterades som format var det väldigt många mäklare i New York som inte vågade göra det. Det var ju en enorm risktagning. Nu vet vi att det funkade.

Foto: Fredrik Etoall

2010 flyttar Sigge till Los Angeles. Han blir granne med Filip Hammar, vars podcast Sigge försörjer sig på att klippa. Tillsammans med tv-producenten Henrik Bastin ska de tre utvandrarna vara varandras kreativa bollplank och tanken är att sälja in tv-format till amerikanska bolag. Ett format är Sigges excentriske lillebror som för tillfället erövrar Manhattan på andra sidan kusten. Sigge och Henrik bandar Fredrik och försöker sälja in honom som realitystjärna till tv-kanalen Bravo. Förslaget rinner ut i den berömda LA-sanden. Men när kanalen initierar Million Dollar Listing New York, en spin-off på mäklarserien Million Dollar Listing Los Angeles, har producenterna den karismatiske svensken färskt i minnet. Fredrik Eklund blir seriens dragplåster och sedermera ett household name i USA. Frågan varför två bröder från en förort av det sämre slaget blir bäst i sina respektive branscher hänger kvar i luften. Sigge tror att det delvis kan ha med klass att göra, men också det färgstarka persongalleriet bakåt i släkten.

– Vi hade inte särskilt mycket pengar när jag var liten. Min pappa var forskare på Handels med en låg lön och min mamma jobbade på dagis. Även när pappa började jobba på Finansdepartementet hade han låg lön som tjänsteman. Men det var en intellektuell medelklass. Vi fick veta att allt var möjligt. Det kanske låter absurt men jag tror att det hade jättestor effekt att vi visste att det var farmor som var Gabriella som skrek "Askungen" på julafton. Att hon var med i Fleksnes. Eller att det var farfar som var rösten till kungen i Törnrosa och Tjorvens pappa i Saltkråkan. Vi såg dem på tv och fick veta att det inte fanns något avstånd till de där miljöerna. Det är den stora lyxen med att växa upp i en familj där ens farfar och farmor är skådespelare eller ens pappa jobbar med Palme: känslan av att allt är möjligt. Samtidigt som den halvfattiga uppväxten i Akalla skapade en hunger.

Om man ska förstå Sigge Eklund genom personerna runt honom är det svårt att inte dröja vid det faktum att Olof Palme korsade hans väg. Pappa Klas var en av Palmes närmaste män och arbetade som statsministerns rådgivare och talskrivare under 80-talet.

– När man är barn är det ju spännande med kändisar, och Palmes kändisskap 1982 i Sverige går väl bara att likna vid att Kim Kardashian går nedför gatan idag. Det var otroligt spännande för mig att följa med på valkampanjer och stå vid scenen som 11-åring.

Hur var det när han dog?

– Det var omskakande på så många olika sätt. Som att befinna sig i en film. När jag var 15 och Christer Petterssons första rättegång skulle gå av stapeln -89 var jag där klockan fyra på morgonen. Jag hade med mig en termos med varm choklad och var först utanför tingsrätten för att se rättegången själv. Men när de öppnade klockan nio blev jag inte insläppt, för man var tvungen att vara 18 år.

Foto: Fredrik Etoall

Vi spolar fram till 2017 – från Palmemordet, via IT-bubblan, snabbt in på PA & Co, vägen om LA, genom det tolfte testet – och tillbaka till den fotostudio där Sigge nu ligger ner i soffan och försöker hålla isär tidsepokerna.

Alex & Sigges podcast är en rullande miljonindustri som konkurrerar om annonsörer med de stora mediehusen. En bred fredagsunderhållning i klass med Doobidoo och På spåret där ju Sigge medverkat den senaste säsongen. Doobidoo-liknelsen ska jag försöka plåga Sigge med, han vars referensverk främst består av Lars Noréns dagböcker och Bob Dylans demoinspelningar. Sigge ler.

– Ibland ser man något påstående om att podden har förändrats, men jag vet inte om den har det. Efter 250 avsnitt jobbar vi på ett förvånansvärt likt sätt: exakt lika många arbetstimmar, två ämnen var, man är uppe till klockan tre eller fyra natten innan. Det är precis samma process.

Vid sidan av podden är nu Rival i Stockholm uppbokat hela våren, vissa dagar med både matiné- och kvällsföreställning, men trots det nya genombrottet är Sigge avvaktande till framgångarna.

Enligt Perfect Day Media som sköter försäljningen av podden omsatte ni 10–15 miljoner kronor 2016. Hur känns det?

– Podden som affärsverksamhet, ja. Jag tjänar inte det, utan det fördelas mellan olika parter. Jag tjänar bra, men som frilansare kan det vara en månad där man tjänar jättemycket pengar för att man sålt bokrättigheter till Tyskland och en annan månad där man inte tjänar några pengar alls, det där har man så djupt i ryggmärgen att det går upp och ner hela tiden. Det kan mycket väl gå ner.

I dag kommer folk fram på gatan, du får applåder varje kväll, böckerna säljer, podden växer för varje vecka och pengarna rullar in. Det måste kännas.

– Jo, men redan under Richard Flinck-åren hade vi perioder där vi tjänade mycket pengar följt av perioder utan pengar alls. Jag har accepterat att det här är ett liv där man ibland har pengar och ibland inte. Det kan vara svårt att förhålla sig harmoniskt till det. Men absolut, ibland känns det väldigt härligt i kroppen, som om vi har hittat vår grej och att man är värd framgången. Då är det fint att någon kommer fram på gatan och då är det underbart med applåder. Man har fått något ur systemet. Det är faktiskt sant. Det är väl som med pengar, om man har pengar är det lätt att säga att pengar inte är viktigt. Samma sak med bekräftelse, man glömmer bort hur det var innan. Precis innan podden började fanns det något slags korn av bitterhet i maskineriet. Man hade varit med på ett hörn länge, men man hade inte påverkat särskilt mycket. Bara lite grann, romaner som hade lästs lite grann, artiklar som hade diskuterats lite grann. Det är lätt att undervärdera det där. Det är inte att man har fått något, mer att man blivit av med något. Man blir inte lycklig av framgång eller pengar, däremot blir man av med bitterheten och oron över räkningar.

I flera intervjuer har Alex pratat om att lägga ner podden. Hur känner du inför detta?

– Det Alex ger uttryck för är ungefär det man kan känna när man skriver en roman, man vill bara lägga ner allt trots att man innerst inne vet att man måste göra färdigt det. Man ska nog inte ta för allvarligt på det. Jag tror inte att han seriöst varit inne på det ännu. Men det finns där för båda två att det inte är jättelångt borta. Vi vet inte exakt när, men det kommer vi att känna när vi börjar upprepa oss själva ordentligt. Det händer fortfarande tillräckligt ofta att vi förstår saker i podden som är utvecklande för oss.

Kommer du och Alex att gå skilda vägar om ni lägger ner podden?

– Jag tror inte att vi kommer att fortsätta göra shower och så. Podden är ryggraden i vårt arbete.

Vart kommer du att ta vägen?

– Det finns ett steg till. Någonting som saknas fortfarande. Jag skulle verkligen vilja göra film. Mitt stora mål är att uttrycka det jag har i bröstet i ord och bild, att pennan ska följa känslan och rinna ut i pappret, och att det sedan ska skapas rörliga bilder av det. På det sättet är jag lika frustrerad nu som jag var då. Det är viktigare än ekonomi och allt. Den känslan dominerar lika mycket nu som den gjorde 1999. Pengarna är en tröst, men jag skulle offra alla pengar på jorden för att kunna skriva Fucking Åmål.