Livet deluxe – Matias Varela om succén i Hollywood

Efter filmsuccéer som Snabba cash och Assassin's Creed är Matias Varela redo för det stora internationella genombrottet. Med huvudrollen i en av världens mest streamade serier – Netflix bingesuccé Narcos är han närmare målet än någonsin. Men till vilket pris?

Livet deluxe – Matias Varela om succén i Hollywood
Foto: Sanna Dahlén.

Detta blir tredje gången jag träffar Matias Varela för en intervju. Första gången: I Majorna i Göteborg 2011, i samband med inspelningen av Snabba cash 2, där han repriserade sin roll som Jorge från ettan. Andra gången: 2013, i samband med Snabba cash 3, då Matias även hade en hel del parallella järn i elden: tv-serien Arne Dahl, baserad på Jan Arnalds deckare om A-gruppen, Johan Rencks miniserie Ettor och nollor med vapendragaren Gustaf Skarsgård, rollen som kung Ferdinand av Aragonien mot bland andra Jeremy Irons i tredje säsongen av Showtimes kostymdrama The Borgias.

Då som nu bär Matias på sin vänstra handled ett armbands-ur av fabrikat Omega, modell Speedmaster. Om du uppskattar den sortens detaljer kan du se den i Snabba cash – Livet deluxe. Det visar sig att han sedan sist plockat bort stållänken och ersatt den med ett perlonband, ett faktum som under fotograferingstillfället påpekas inte mindre än två gånger av två sinsemellan oberoende personer – undertecknad och modechef Juhlin – vilket Matias är snabb att poängtera utgör samtliga gånger någon över huvud taget uppmärksammat det hela. Anledningen till bandbytet är att få klockan att se billigare ut, av inspelningsplatsrelaterade skäl som vi inom kort ska prata mer om. Men det är en annan sak som alltid stört mig med den klockan: Både första och andra gången jag träffade Matias har kronografen – den centrumvisare som av lekmannen ibland förväxlas med en sekundvisare, men som i själva verket alltså är avsedd för räkneverkets tidtagning – stått still på olika tider. Annars brukar kronografen, när den inte är i gång, peka rakt på tolvslaget. Vid båda tillfällena glömde jag att fråga om det. Denna gång har jag en teori. Vi ska komma dit också.

Jacka, Polo Ralph Lauren, 6 500 kr. T-shirt, Calvin Klein, 800 kr. Klocka, privat. Foto: Sanna Dahlén.

I mitt eget yrkesliv har det inte hört till vanligheterna att få en sådan här kontinuitet med ett intervjuobjekt. Detta av primärt två skäl: Dels är det få som förblir intressanta för målgruppen under en så pass lång tidsperiod. Dels är det få som är så tillmötesgående. Matias Varela är på många sätt och vis det perfekta intervjuobjektet. Artig och trevlig, välartikulerad, växelvis rolig och seriös. Jag skriver inte sådant om vem som helst. Kolla backkatalogen om du tvivlar. Om du, som i innevarande fall, känner att lite följdfrågor kvarstår efter att ni setts och snackat i några timmar har Matias inga problem med att boka in ett extra intervjutillfälle några dagar senare. Eller problem och problem förresten, han dyker i och för sig inte upp just den gången eftersom tiden råkade glömmas bort mellan Nyhetsmorgon och en grej för radio, men efteråt ber han om ursäkt precis som en vanlig människa hade gjort, och till nästa tillfälle, några dagar senare, ser han till att vara på plats i demonstrativt god tid, och när det visar sig att fiket inte tar kort betalar han för kaffet och smörgåsarna som om det vore en självklarhet.

Så vis ses vid två tillfällen, på var sin sida om jul- och nyårshelgerna. Första gången är Matias nyss hemkommen från djungeln, andra gången står han i begrepp att åka tillbaka dit. Redan 2013, då vi sågs sist, hade han en meritlista som ingen skådespelare hade behövt skämmas för, men nu händer det grejer på en helt annan skala. Narcos, närmare bestämt. Netflix egenproducerade succéserie som i två säsonger följt den colombianske kokainpionjären Pablo Escobars liv, och under den tiden nått en tittarskara som räknas bland de största i världen. När säsong två slutar är Escobar-eran över, dock, och inför den tredje säsong som kommer har huvudrollerna därmed lämnats vakanta. En av två har gått till Matias Varela. Vi har på senare år sett den bästa generation skådespelare Sverige har producerat ta för sig mer och mer i tv-mediet: Alexander Skarsgård i True Blood, Gustaf i Vikings, Joel Kinnaman i The Killing. Men det här? Det här är apex.

Jacka, 2 600 kr. Tröja 1 200 kr. Byxa, 1 800 kr. Allt från Filippa K. Foto: Sanna Dahlén.

Historien om Matias Varela och Narcos börjar under en annan inspelning – 2015 års nyinspelning av Point Break, på plats i österrikiska Alperna. Matias agent styrde upp en provfilmning för serien, och som brukligt är i kommunikationssamhället av i dag sker tidiga auditioner på distans. Ett manus skickas ut, du filmar dig själv när du läser en scen mot vem som än råkar finnas till hands vid tillfället, filmar med alltifrån mobilkamera och uppåt och mejlar filen till berörda parter. Matias gjorde sitt scenprov i en trailer mellan två olika inspelningstillfällen, med Luke Bracey (som repriserar Keanu Reeves roll Johnny Utah i filmen) som motspelare och Edgar Ramirez (som gör Patrick Swayzes zenbankrånare Bodhi) bakom kameran.

– Det blev halvbra. Vi hade kunnat göra om det några gånger till. Jag hörde heller ingenting efteråt, det var radioskugga från Netflix sida – fram till dess att jag hade skrivit på för Assassin's Creed och drev runt i London för kostymprovningar och sådant. Vid det laget hade de redan gjort klart den första säsongen av Narcos. Jag hade sett den, tänkt att fy fan vad fet den är, och att jag aldrig kommer att få vara med. Då hörde de av sig. Och jag var upptagen. Det är lugnt, sa Netflix, det finns andra som kan spanska. När det bara var en vecka kvar av Assassin's Creed-inspelningen, och jag gjorde mig redo för att åka hem till Stockholm igen, hörde jag av mig till min manager och sa att hon måste styra upp en provfilmning till för Narcos åt mig – om det skulle bli en tredje säsong. Det blev det. Jag skrev ett snällt brev och tackade för tidigare visat intresse, och lovade att förbli tillgänglig om de ville ge mig en chans till. Vi skypade lite. Och så bar det av till Bogotá. Det är ett spännande land, Colombia. Lite skillnad mot att få bo på hotell i South Kensington och åka till Pinewood för att spela i en film som kostat mer än en miljard, vägg i vägg med Star Wars Rogue One, och där allt funkar, alla kommer i tid, allt är näst intill kirurgiskt ... I Colombia funkar ingenting och allt är upp och ner.

Foto: Sanna Dahlén.

Hur är en vanlig arbetsdag?

– Trots att Narcos är så stor är budgeten begränsad. Jag kan inte säga exakt vad den är, för jag vet inte, men jag kan gissa att den ligger på 40–50 miljoner dollar för en säsong. En bråkdel av vad det kostar att spela in en storfilm. Vi ska göra tio timmar för de pengarna. Därför kan vi inte lägga lika mycket tid på varje enskild scen. Jag gör en av två huvudroller, och därför är jag med i många scener, så det blir långa dagar. Sedan måste jag plugga manus, fem–sex sidor om dagen. Det blir inte mycket fritid. Colombia är ju inte ett land där du kan röra dig hur som helst. Vissa platser är farliga. Med det sagt är folk väldigt tillmötesgående och nedtonade. Alltid nära till leendet.

Hur funkar det med säkerheten? 

– Många av de grejer som vi filmar utspelar sig i ruffa områden, och det dyker ju upp folk som bor där för att titta på. Det kan vara rätt stressande. Där står jag med en knallpulverpistol, och så kommer det killar som har riktig. Det är heller inte alla colombianer som är så positiva till att vi skildrar vad många uppfattar som den nationella skammen. I Sverige har vi en mer romantiserad bild av saker: Jag har hört killar från Östermalm skryta för folk från motsvarande områden i Göteborg om att Stockholm har farligare förorter. Det säger en del om välståndet. Den dialogen skulle man knappast höra mellan colombianer från Cali respektive Medellin, inte ens tonåringar. Våld är en del av deras vardag, deras verklighet överträffar det vi berättar. Det är ju ingen krigszon. Det finns alltid säkerhet på plats, men det är inte alltid den är så iögonfallande. Andra gånger är den det, till sådan grad att det nästan blir skrattretande för att de är så förskräckligt välbeväpnade, med hjälmar och kravallutrustning. Vid några tillfällen har vi haft armén med oss, när tydligen inte ens säkerhetsvakter räckt till. Någon gjorde en deal med någon befälhavare och fick låna in trettio soldater ur någon bataljon. Det ger en dubbel känsla: Dels "vad skönt att de är här". Dels "fan vad tragiskt att de behövs".

Mockajacka, King x Jofama, 2 495 kr. T-shirt, Calvin Klein, 800 kr. Byxa, Filippa K, 1 800 kr. Klocka, privat. Foto: Sanna Dahlén.

Än i dag finns i Colombia hela byggnader som beslagtagits av polis för åratal sedan, och som stått tomma och plomberade sedan dess. Med hjälp av diplomatiska konststycken som vi bara kan spekulera i har Narcos lyckats få tillgång till flera sådana platser för inspelning.

– Det finns massor av platser där tiden stått still. Vi har varit i lägenheter som kanske konfiskerades 1996 och som sedan aldrig kommit ut i rotation igen. Staten äger dem, men säljer inte. Det man ser där ... vi var på ett ställe där dörren var en kassavalvsdörr. Den hade inte handtag, den hade ett hjul. Hela huset var som ett stort kassaskåp. Hissarna gick rakt upp i lägenheterna. Varenda inspelningsplats ... den ena är sjukare än den andra. Det fanns en gangstersnubbe i Cali som hade jaguarer. Hemma. Vi filmade i hans hus. Men det finns en ännu roligare story om en figur som förekommer i tredje säsongen. Den riktiga personen bakom karaktären hade en dotter som skulle fylla 16. Det är en stor grej i Colombia, och han skulle boka den största och finaste golfklubben där alla rika tjejer har sina 16-årsfester. De sa nej, att hans knarkpengar inte var välkomna där. Då byggde han – på ett halvår, vilket var den tid han hade på sig före födelsedagen – en replika av hela golfklubben i skala 1:1. En exakt kopia. Tre kilometer därifrån. Den ligger kvar än i dag. Om du åker genom Cali passerar du två exakt likadana golfklubbar. Det var den typen av makt de här snubbarna hade. Så en jaguar i hallen smällde inte så högt. 

Mockajacka, 5 800 kr. Skjorta, 1 200 kr. Allt från Our Legacy. Foto: Sanna Dahlén.

Det tycks vara Matias öde att få roller som kräver flytande spanska, men dessvärre inte den flytande spanska som råkar vara hans modersmål. Matias föräldrar kommer från Galicien, en autonom region i nordvästra Spanien med ett helt eget språk någonstans mellan spanska och portugisiska. Matias spanska är därmed, tja, spansk. Rollen som Jorge Salinas Barrio i Snabba cash ställde krav på chilensk spanska, ett faktum regissören Daniel Espinosa – själv spansktalande – insisterade på och som ledde till otaliga timmar av språkträning. I Narcos är det colombiansk spanska som gäller.

– Jag trodde att jag kunde komma undan med min chilenska spanska där ett tag. Det gick inte. Tillbaka till skolbänken. Jag känner mig lite tuff när jag pratar colombiansk spanska. Det låter så jävla töntigt att sitta och säga sådana här saker när man är 36 år gammal, men det är ett sexigt språk. Det är lite grann som ... ta portugisiska i Portugal, det är ett vackert språk. Men portugisiska i Rio, det låter som om man har sex när man talar. Det är lite samma sak med colombianskan.

Var du tvungen att träna upp dig rent fysiskt?

– Jag hade gått upp en del kring Assassin's Creed-inspelningen ...

Muskler?

– Fett på musklerna. Så jag ville komma i lite bättre form, och det var skönt. Bogotá ligger ju väldigt högt upp, så det är som att höghöjdsträna hela tiden. Jag har aldrig känt mig i bättre form än när jag kom hem; jag har ju tillbringat tre månader på mellan 1 500 och 3 000 meters höjd. Det är inte så att träningen behövs just för rollen, men Narcos är mycket mer fysiskt än jag hade förväntat mig eftersom serien är inspelad i autentisk miljö. Ta en scen som den här: Jag skulle sladda in med en bil, stanna den, hoppa ut och springa det snabbaste jag kan ut ur bild. Gatan är inte tom, utan full med statister som jag antingen ska krocka med, undvika eller putta undan för att det ska se så effektfullt ut som möjligt. Vissa är stuntmän. Jag springer allt vad jag kan, med en fyrhjuling på 750 kubik efter mig där det sitter en kameraman. En drönare uppe i luften filmar också. En A-kamera står på en dolly och kommer glidande emot mig. Allt sker samtidigt. Efter fyra tagningar har du sprungit mellan 60 och 80 meter så snabbt du kan, med mikrofoner, i vanliga kläder och kängor, på ojämn mark. Du måste göra det, för ditt ansikte ska synas i bild. En överviktig skådespelare hade inte kunnat göra det på ett bra sätt. 

Vad tjänar du på ett jobb som det här?

– Det är märkbar skillnad, så mycket kan jag säga. Det du tjänar som skådespelare i Sverige är ju inte illa jämfört med många andra ställen, men det är klart att det ligger en helt annan ekonomi bakom internationella produktioner. 

Trenchcoat, Filippa K, 3 200 kr. Foto: Sanna Dahlén.

När den sista Snabba cash-filmen kom för tre år sedan -skedde ett tydligt skifte i ensemblen. Även om huvudrollerna varit tre till antalet tidigare, delade av Dragomir Mrsic, Joel Kinnaman och Matias, var det Kinnamans JW som blev fixstjärnan. I Snabba cash – Livet deluxe fick vi se väldigt lite Kinnaman, och det endast i scener inspelade i USA, där han händelsevis var fullt sysselsatt med sin begynnande Hollywoodkarriär. Dragomir Mrsics Mrado överlevde inte film nummer två. Allt ljus på Matias, med andra ord, och rollen är en dramaturgisk berg-och-dal-bana. Från smågangster med ambitioner till framgångsrik storfräsare med Tony Montana-vibbar, till actionhjälte i sista akten. För en skådespelare som vill visa sitt register internationellt framstår filmen som ett drömprojekt.

– Nu ska jag vara ärlig, för det ska man väl vara i intervjuer? Jag kände efter att ha gjort Snabba cash 1 och 2 att det skulle bli svårt för mig att öppna dörrar till USA med de två filmerna i ryggen. Rollen saknade den stjärnglansen. När jag väl gjorde Snabba cash 3 var min personliga målbild att få Jorge, min roll, att förändras till någonting annat. Dels rent fysiskt, så att han såg ut som jag. Jag var väldigt mån om att göra mig av med peruken; producenterna var inte lika entusiastiska. Jag ville också att Jorge skulle bli mer av en hjälte, för jag började se mig omkring efter vad mina europeiska kollegor gjorde för roller, och de byggde rätt mycket på vad de hade presterat på hemmaplan. Hollywood ringer inte dig för att de vill att du ska göra någonting helt utanför boxen; de ringer för att de sett dig göra någonting de gillat och vill att du ska göra samma sak fast på engelska. Jag ville skapa förutsättningar för ett liv efter Snabba cash. Jag ville inte bli den där snubben som var med i den där filmen, och sedan ingenting mer. Jag upplevde att Joel i högre utsträckning ansågs vara en skådespelare. Jag var ju liksom streetcastad. När filmen kom blev den en framgång, men i mitt fall upplevde jag att karaktären blev större än jag, och det skrämde mig. Jag själv upplevde inte att det fanns särskilt många likheter mellan mig och karaktären jag gestaltade, varken socialt, nationellt eller ens kontinentalt: Jag är ju för fan europé. 

Lite strukturell rasism där, minsann.

– Jag har varit väldigt försiktig med att säga sådana saker. Men det är väl lite det jag säger, utan att säga det. Jag ska berätta en jävligt sjuk grej: Två dagar före den andra provfilmningen för rollen som Jorge blev jag orolig för att Daniel [Espinosa, regissör till Snabba cash, reds anm.] skulle tycka att jag såg för europeisk ut. Jag gick direkt från bygget där jag jobbade, i byggkläder, till solariet. Jag kom hem till min dåvarande tjej och frågade henne om hon såg någon skillnad. Hon tyckte att jag kunde pröva en brun-utan-sol-kräm som man applicerade på kvällen och som får verka över natten. Så jag smorde in mig och gick och la mig. Dagen efter såg det för jävligt ut. Jag var helt orange. Donald Trump, Björn Ranelid. Jag fick gå och provspela så. Daniel och jag kände inte varandra så bra då, så det var först långt efteråt som han frågade mig vad fan som var grejen den där gången. Jag berättade. Han garvar fortfarande åt det.

Julen går, och nyår, och åtta dagar innan planet lyfter mot Colombia igen ses vi igen i Björns trädgård på Södermalm, samma församling där Matias är född och där han också bor, sedan drygt ett år tillbaka med familj. Matias är på plats tidigt, eventuellt på grund av dåligt samvete. Han fördriver tiden med ett telefonsamtal vars ena halva jag får höra innan han avslutar.

– Nej. Nej, äpplen innehåller inte protein.

– Nej, inte morötter heller.

– Nu upprepar jag bara allt roligt som du säger bara för intervjuns skull.

Under de dagar som gått sedan vi sågs sist har Assassin's Creed gått upp på biograferna. Matias har sett den för första gången.

– Det är alltid ett mirakel när du inte blir bortklippt. Filmen är två timmar lång, jag vet att det finns ungefär tre timmar material. Våldsamt mycket klipps bort. Det finns en karaktär i filmen som är mycket större än min, som försvunnit helt ur filmen. Otroligt smärtsamt för den personen. Jag blev positivt överraskad och förvånad över att jag är med så mycket. Med det sagt: Det är inte så mycket jag är med. Men det är det ingen som är. Det som är med, förutom Fassbender och Cotillard, är specialeffekterna. Det är inte en dialogdriven film. Men ändå: Jag hade repliker mot Fassbender. Det var klipp från Fassbender till Varela till Jeremy Irons.

Och Jeremy Irons jobbade du med för andra gången, efter att ni spelat tillsammans i Borgias?

– Jag träffade Jeremy Irons igen, för helvete! Bara en sådan sak, att man kommer till en arbetsplats och att den enda kollega man känner lite sedan tidigare är Jeremy Irons.

Hur var Fassbender?

– Ultraprofessionell. Väldigt fokuserad. Otroligt mån om att alla ska må bra, artig och omtänksam, men samtidigt lite distanserad. Och Marion Cotillard, för att föregå följdfrågan, hon är som gamla Hollywood för mig, det närmaste jag kommit Marilyn Monroe. Enorm aura, magnetisk karisma. Du känner att du är i sällskap av en superstjärna. Allt sker ju på franska också, eftersom Marions engelska är mycket sämre i verkligheten än på film. Hon har en egen dialektcoach som följer med överallt och som också är en stor personlighet. Och en egen kostymavdelning som reser med henne. Vi har att göra med ett helt entourage, ett hov. En skådespeleriets Marie Antoinette, om du vill. Jag har aldrig sett henne äta. Aldrig sett henne ta emot någonting eller hålla i något med sina egna händer. Fuck it, jag bjuder på det här: Så här kan det gå till. Jag sitter i min trailer, ombytt och klar, tills någon kommer och knackar och säger "Ten minutes to set, sir". Det betyder att du har tio minuter på dig att klä på dig, om du inte redan är påklädd, sedan kommer någon att komma och ta dig rent fysiskt och leda dig dit du behöver vara, och så lämna dig där med en annan män-niska. Den människan i sin tur kommer att promenera dig till din second assistant director, som kommer att kontrollera att allt är i sin ordning innan han släpper dig vidare till din first assistant director, som pratar med dig, och slutligen får du träffa regissören. Du går igenom hela den här kedjan för att komma till, låt oss säga, studio B1, där vi gör interiören av scen 7C, inställning 8B. Då står vi alla där, redo. Fassbender är på väg in. Och där står Marion, som också ska vara med i scenen, och har Uggs på sig, och mjukisbyxor. Och det är inte bara jag och tre pers till som väntar, det är ett filmteam på 300 pers. Det är inte så att hon får en utskällning, utan i stället får de stuva om så att vi kanske börjar med Matias bild, medan Marion börjar byta från sina Uggs till rollskor. I det här scenen, som för övrigt inte kom med i filmen, sitter jag vid en porlande bäck och ser mystisk ut. Till slut kommer Marion in, nu utan Uggs, och som genom ett trollslag är jag klar med min scen precis då. Fassbender kliver in han också. De ler mot varandra. Och sedan är det magic time. Och då ÄR det magic time. Och plötsligt fattar man varför hon får tio miljoner dollar för det hon gör. Den tjejen som jag träffar och den som man ser på film, det är inte samma person. Och den magin kostar pengar. De gör ett antal tagningar och sedan är det klart, och Marion ska med ett flyg någonstans. Den tid det tar henne att lämna studion och sätta sig i sin A8, det är som att se Linford Christie -98.

Jacka, Polo Ralph Lauren, 6 500 kr. T-shirt, Calvin Klein, 800 kr. Klocka, privat. Foto: Sanna Dahlén.

Apropå skådisbeteende efter status har Kevin Smith berättat en historia från inspelningen av Die Hard 4. Han hade en scen mot Bruce Willis, som plötsligt bestämde sig för att han inte var nöjd med några repliker och att manus behövde skrivas om. Bruce ringde producenten, och det blev tjafs om att förseningar kostar pengar och att budget måste hållas, varpå Bruce sa "Let me ask you one question: Who's your second choice to play John McClane?", och sedan var det slut på den diskussionen.

–  Jag roas av den där typen av anekdoter. Det är jävligt häftigt och salt. Men jag är inte han. Jag kan låtsas och spela, men innerst inne är jag inte han. Jag vill inte leva i en värld där det är så hårt, för var är du nu då, Bruce Willis? Han var världens ballaste under en period då han hade råd att vara det, men sedan, när han inte är det längre, kommer alla de som blev utsatta för världens ballaste att göra vad som helst för att knulla den personen i arslet. För att uttrycka saker i klartext. Och i underhållningsbranschen är det oerhört tydligt, för personer i en maktposition ges carte blanche på ett sätt som de inte skulle få någon annanstans. Jennifer Lopez får måla om en svit på Grand Hôtel för att färgen är fel. Den typen av divalater är mycket mer sällsynta än man tror, och jag har sällan sett dem med egna ögon, men när det händer så är det helt bananas.

Matias dricker det sista av kaffet. 

– Jag har fått en nytändning i mitt jobb, och jag tror att det beror på att perspektivet har skiftat. De nojor som jag hade förut, när jag kunde känna mig värdelös och fråga mig själv varför jag gick runt och stal andras luft, är borta, för att andra saker har blivit viktiga nu. Jag var i London och spelade in Assassin's Creed när jag fick veta att jag skulle bli pappa, det har gått ett drygt år sedan vi fick en son, jag och min flickvän som tillika är min bästa vän, och sedan dess är nästa roll inte det viktigaste, utan att min familj har det bra. Jag tror att den insikten har gjort mig till en bättre skådespelare, och jag tror att det är därför jag får bättre jobb nu, för jag har fortfarande samma fejs, är fortfarande 179 centimeter lång och mitt hår är inte tjockare i dag än vad det var då.

Det är dags att gå, bekräftar en titt på klockan. Vilket påminner mig: Kronografen då, hur var det med den? Den står på tolv den här gången, precis som den ska. Kom igen, det är enkelt: Det är Matias tid nu. Varela o'clock. Inte för att det varit dåliga tider hittills, men som sagt, skalan är en annan nu. Global.