Tre historiska gindrinkar som håller stilen

Tre historiska gindrinkar som håller stilen
Foto: Linus Hallgren.

1. Sloe Gin Fizz

"Sloe gin är en lila likör tillverkad på slånbär som skördas sent på hösten och får ligga och dra i gin i nio månader innan den buteljeras i september. På Linje Tio gör vi vår egen Sloe gin varje höst och den går åt snabbt. Sloe gin fizz är en fantastisk god och smakrik drink när den görs på rätt råvaror." 

Du behöver: 

60 ml Hernö Sloe Gin  

20 ml citron

20 ml socker 

10 ml äggvita 

Clubsoda

Gör så här: 

Tillsätt alla flytande ingredienser i en shaker. Skaka utan is så att alla vätskor binder sig. Tillsätt en stor bit is. Skaka tills shakern är kall och sila upp i ett fizz-glas.

2. Clover Club

"En sötsyrlig och läskande god Gin sour, döpt efter journalistklubben The Clover Club i Philadelphia där drinken blandades första gången på 1870-talet. På den tiden var socker dyrt och söta drinkar var det lyxigaste man kunde dricka. Hallon-sockerlagen gör hela drinken." 

 

Du behöver: 

50 ml Ford's Gin

10 ml torr fransk vermouth

20 ml citronjuice 

20 ml hallonsockerlag

10 ml äggvita

Gör så här: 

Häll alla flytande ingredienser i en shaker. Skaka utan is så alla vätskor binder sig. Tillsätt en stor bit is. -Skaka tills shakern är kall och frostig. Servera i coupette-glas och garnera med hallon eller röda bär. 

3. Hanky Panky

"Den första barmästaren på den numera klassiska The American Bar på Savoy Hotel i London var en kvinna vid namn Ada Coleman, som också står som upphovskvinna till den här mäktiga drinken från slutet av 1800-talet. I grunden en klassisk 

Dry martini men med en skvätt Fernet för extra sting. En av mina absoluta favoriter när det kommer till rörda gindrinkar." 

Du behöver: 

30 ml Hernö Navy Strength Gin

30 ml söt röd italiensk vermouth 

1 barsked (0,25 cl) Fernet Branca

Gör så här: 

Häll alla flytande ingredienser i ett rörglas. Tillsätt en stor bit is och rör tills drinken är kall och välbalanserad. Häll upp i ett martini-glas och servera.

En stark historia

Det var apotekaren Franciscus Sylvius från den holländska staden Leyden som på 1600-talet brände sprit på enbär i enträgen jakt på billig medicin mot folksjukdomar som gikt, njurproblem och gallsten. Drycken fick namnet genever efter genièvre, det franska ordet för enbär.

Som medicin betraktad var drycken ett miss-lyckande. Som rusdryck rönte spriten desto större framgång-ar. Under 1700-talet fick engelska soldater i Lågländerna smak för den enbärskryddade spriten, och började snart tillverka sin egen variant hemma i England. 

När det brittiska parlamentet tillät fri produktion av gin – som spriten snart döptes om till – samtidigt som all importerad sprit beskattades hårt, sköt den inhemska produktionen i höjden. Britterna började göra gin av allt korn som inte dög att brygga öl på, vilket visade sig vara en hel del. 

I början av 1700-talet tillverkades det sex gånger så mycket gin som öl i landet och tusentals ginhak slog upp portarna och förorsakade massfylleri bland folket. Spriten avfärdades länge som den supande underklassens signaturdryck. Det var först när brittiska officerare mot slutet av 1800-talet förde in dryck-en i de fina salongerna som spriten fick den upp-rättelse den förtjänade.