Framgång i fokus – Kings exklusiva intervju med modefotografen Mikael Jansson

200 resdagar om året, en studio full av (tidvis pårökta) kändisar, kungaporträtt och modeplåtningar bekostade ur egen ficka: Legendaren Mikael Jansson är den svenska fotografvärldens största internationella namn. King fick en exklusiv intervju.

Framgång i fokus – Kings exklusiva intervju med modefotografen Mikael Jansson
Mannen bakom kameran – Mikael Jansson. Till höger: Robert Redford i Wall Street Journal, september 2015.

Det är förmiddag, och jag väntar på Mikael Jansson utanför restaurangen Nosh & Chow, tummelplats för de vackra och välbemedlade, intill korsningen Kungsgatan/Norrlandsgatan ett champagnekorksskott från Stureplan. Även för den som inte omedelbart känner igen hans ansikte är han inte svårupptäckt, åtminstone så länge ljusförhållandena är gynnsamma: Han är sin vana trogen helt klädd i svart. 

Vi tar två trappor upp. Här ligger CFHILL, ett exklusivt konstgalleri drivet av bland andra reklamikonen Michael Storåkers. Inom kort kommer CFHILL att stå värd för utställningen Speed of Life, som visas för första gången på tio år, nu i en miljö som både är mer intim och aningen mer anspråkslös: I samband med premiären på Kulturhuset 2007 valde Mikael Jansson att på egen bekostnad klä hela golvet i svart gummimatta för att ge bilderna lämplig inramning. Och själva bilderna? Mikael fick den excentriske formel 1-bossen Bernie Ecclestones välsignelse att med obegränsad tillgång dokumentera f1-cirkusen. Mikael följde loppen, förarna, depåmän och publik från 2003 till 2006, från São Paulo till Monza till Shanghai, Bahrain, Monte Carlo och Indianapolis och så vidare längs tourens sjutton anhalter. Utöver på utställningen publicera-des bilderna i bokform av Steidl, men det är så här de ska ses: enorma. 

Omslag: Vogue, med Jennifer Lawrence, december 2015.

Konnässören av internationella modemagasin som Vogue och Interview förknippar snarare Mikael Jansson med en annan typ av fotografi: påkostade, gärna extremt stiliserade modefotograferingar. Vi ser inte den här typen av foto i Sverige längre. Dels präglas det av en estetik, en ofta avklädd sådan, som det svenska medielandskapet i stort gjort avsteg från till fördel för prydare alternativ. Dels beror det på att magasin av i dag jobbar med en helt annan budget än under mediets guldålder. Faktum är att inte ens de internationella publikationerna har tillräckligt med resurser för att hålla den nivå som Mikael eftersträvar, varför han bekostar plåtningarna ur egen ficka i så hög grad att de är rena förlustaffärer, i sin tur finansierade av de avsevärt mer välbetalda men ofta betydligt mindre kreativt fria reklamfotograferingarna. På hans egen hemsida, mikaeljansson.com, finns ett enormt arkiv av bilder för den som vill se. Varenda plåtning bevarad och märkt med datum. En av dem gav upphov till ett vad mellan mig och min hustru.

Den aktuella bilden är tagen för septembernumret 2013 av magasinet Lui. Svartvit. Vi ser ett badrum med toalett. Bakom en duschvägg står en naken kvinna, bredbent och med händerna mot glaset. Närmare kameran står en man i kostym, vänd delvis bort från betraktaren. Han står över toaletten, och vi ser en båge av urin, även om vi inte får se var den kommer ifrån. Vadet berör de omständigheter under vilka bilden togs. Min tes: Modellen kissar på riktigt, proffsig nog att bifalla dylika kommandon trots att han är omringad av assistenter, makeup-personal och stylister som vi inte får se. Min hustrus tes: Urinstrålen är arrangerad med någon sorts slang ur gylfen. En hundralapp sattes på spel. Facit?

– Då måste jag säga att din fru har vunnit hundra spänn. Jag tror att vi försökte göra det på riktigt, men att det inte gick. Så vi fick ta till slangen.

I den mån man har förutfattade meningar om en fotograf som tar bilder som denna motsvarar Mikael Jansson dem inte alls. Han fyller 59 år i sommar, en uppburen legendar som fostrats av en av 1900-talets mest sägenomspunna fotografer (Richard Avedon, vi kommer dit). Han har kört formel 3 själv, äger två stycken Ferrari, en här i Sverige och en hemma i London. På en direkt fråga om hur mycket han tjänar svarar han kort och gott att han "tjänar bra", och den här texten har redan innehållit tillräckligt med ledtrådar för att låta den uppmärksamme läsaren dra sina egna slutsatser. Det enorma driv som ut-över inneboende talang måste krävts för att göra honom till en av världens bästa fotografer är inte uppenbart vid en första anblick. Han är lågmäld, tillbakadragen, prestigelös. Blyg, nästan. Jag har ett hundratal frågor nedskrivna, men på ett infall frågar jag honom en bit in i intervjun om han fortfarande är nervös inför sina fotograferingar, om han än i dag känner oro för att saker och ting ska gå fel och att han inte ska kunna leverera på den nivå hans tillfälliga arbetsgivare förväntar sig.

– Jag är nervös nu. Inför intervjun. Inför utställningen. Och inför varje plåtning: Det är en stor klump i magen. När jobbet väl är gjort är det ingen fara, men dagen innan är jag alltid väldigt orolig.

Omslag: Interview, med Solange i januari 2017.

Mikael Janssons familj kommer från Skarpnäck utanför Stockholm: Björkhagen, närmare bestämt. Tämligen ogentrifierat då det begav sig. Vägen till fotografyrket var inte spikrak: Mikaels första passion var gymnastik, ett intresse starkt nog att leda till en elitsatsning med fristående som paradgren. 

– Jag började väldigt tidigt, eftersom jag var väldigt aktiv fysiskt som barn. Klättrade på väggar och så. Min mamma blev väl trött på det där och tog med mig till Hammarbygymnasterna för att få ett utlopp för energin. Jag var väl fem–sex någonting. Sedan höll jag på med det, tävlade och hade uppvisningar, ända tills jag började fotografera, i nittonårsåldern.

Björkhagen har nära till naturen, som gärna får agera plantskola för varje hobbyfotograf utan tillgång till andra motiv. Mikael hade Instamatic. Mörkrum hemma i garderoben. Men det blev musikintresset som så att säga befruktade fotograferingen: Mikael började plåta spelningar, band som kom till stan. Tricket för att förväxlas med en legitim pressfotograf var utrustningen.

– Man fick hänga på sig alla kameror man hade. Se lite busy ut. Ville man komma innanför kravallstaketet gällde det att vara påhittig.

David Bowie kom till Sverige för första gången 1976. Giget gick av stapeln i Kungliga Tennishallen, men det var utanför Konserthuset man fick köa för att få biljetter, och i väntan på plåtar skedde det möte som skulle komma att förändra Mikaels liv.

– Jag träffade en tjej i kön. Hon var modell. Vi blev kompisar. Hon jobbade mycket med Carl-Johan Rönn, som plåtade mycket mode, och rekommenderade mig som assistent. Jag fick det jobbet, och blev kvar där i fem år.

Det är inte många yrken som i dag bevarat den mästare–lärling-tradition som en gång i tiden var allenarådande. Det rör sig om arbetsintensiva hantverksyrken med personligt uttryck och hög svansföring: kockar och fotografer. Du kan komma mer eller mind-re från ingenstans, och det faktum att du i regel får uselt betalt för extremt obekväma och intensiva arbetstider är en garant för att den som saknar den rätta passionen sållas bort direkt. Din lön blir den kunskap du tillgodogör dig så att säga i förbifarten. 

– Man behöver gott om passion för att jobba som assistent. Det är ett tungt jobb. Man måste brinna för det, men att vara assistent är det bästa sättet att lära sig. Jag älskade det. Jobbade dygnet runt. Jag tyckte det var toppen, bra på alla sätt. Jag lärde mig väldigt mycket, inte bara om foto utan också om andra saker: Vi reste en hel del. Carl-Johan var en stor jazzälskare, jag fick lära mig om mat och
musik – om livet, på något sätt. Jag minns de åren som en väldigt fin tid.

 

 

Vi på redaktionen träffar massvis av forna assistenter till dig. Är du själv väldigt krävande?

– Ja, det är jag. Det vet jag. Jag ställer samma krav på dem som det alltid har ställts på mig. Och jag -kräver att de ska brinna för vad de gör, självklart. 

Känner du också att du har ett ansvar för dina assistenter, att de lär sig rätt saker?

– Det är klart jag gör, men det finns så lite tid. Jag hinner inte undervisa. Men jag är mån om att de ska lyckas och kunna gå vidare på ett bra sätt. Men är man inte nyfiken eller kapabel att förstå, då är det kört från början.

Efter fem intensiva år under Carl--Johan Rönn begav sig Mikael till New York. Det första samtal han ringde på amerikansk mark var till Richard -Avedon. Avedon gick ur tiden 2004 – på jobbet, symtomatiskt nog, 81 år gammal och mitt uppe i ett projekt tänkt att dokumentera det amerikanska presidentvalet 2004 – men är ihågkommen som en av 1900-talets mest inflytelserika mode- och porträttfotografer från 40-talet och framåt: Marilyn Monroe, Andy Warhol. Idel ikoniska bilder. Egensinnig. Inte sällan kontroversiell, som när han i mitten av 90-talet plåtade Charlize Theron naken, liksom en serie utlämnande bilder på Christopher Reeve i sin rullstol.

– Jag blev kopplad till Avedons studio, och de bad mig att skicka in mitt cv. Jag visste inte vad det var för någonting, och blev tvungen att fråga en vän. Jag ska väl inte säga att jag ljög, men man fick dra på lite grann. Det blev början på en lång process: Jag fick gå igenom tredje-, andre- och försteassistent samt hans studio manager innan jag till slut fick träffa Avedon.

Mikael fick jobbet. Även om kön till ett assistentuppdrag för Richard Avedon rimligtvis började utanför Manhattan uppstod också vakanser i rask takt, på grund av uppdragets natur.

– Han var väldigt krävande, på många sätt. Dels gällde det att man skulle göra rätt, förstås. Jag kopierade mycket för honom, stod i mörkrummet. Han pratade sällan i tekniska termer när man skulle printa en bild: "Gör personen sexigare!" kunde han säga. Han ville skapa andra uttryck genom att jag skulle öka eller minska kontrasterna i bilderna. Det var inte alltid enkelt. Men han var bra, trots sina krav. Också en stor musikälskare. Vi kom bra överens, även på andra områden än fotograferingen.

Kan man se på ditt uttryck i dag att du har jobbat med honom?

– Det tror jag. Nu har jag en förkärlek för att plåta i miljö medan han föredrog studion, men ändå tror jag att han satt sina spår.

Liksom var fallet med Richard Avedon finns det inte många kändisar av rang som inte förr eller senare passerat framför den Janssonska linsen, inte sällan med oväntat resultat. Jennifer Lawrence, exempelvis, förekommer i en magnifik bildserie för Vogue där hon rider på en bisarrt stor svart hingst.

– Jag visste ju att hon gillade hästar, och att hon vuxit upp med hästar. Så vi tog med några hästar ut i öknen, och allt som syns på bilderna gjorde hon på riktigt. Det var fantastiskt. Hon stegrade med hästen om och om igen, med en häst hon aldrig sett förut.

Vissa aningen bedagade celebriteter har så att säga en annan sorts skönhet i dag än när de var yngre: Jodie Foster ser fortfarande oerhört bra ut, men på ett sätt som kanske är parant snarare än sexigt. Robert Redford ser ut som om han blivit skjuten i ansiktet med ett hagelgevär, vilket ger en fantastisk patina att ljussätta. Har den sortens kändisar något veto i
efterhand vad gäller bildurval?

– Nej. Det är ingen som får se bilderna eller välja själv. Medan vi plåtar är jag väldigt öppen, och visar gärna hur bilderna ser ut. Jodie Foster tyckte det var kul att titta på skärmen. Robert Redford var väldigt avvaktande i början: Han ville inte bli stylad alls, bara bära sina egna kläder och så. Vi hade en massa vintagegrejer med oss, men han ville inte. Jag älskar att flugfiska, och gör gärna det så ofta jag kan, och jag vet att han också gör det. Det blev nyckeln till hela plåtningen: Efter att vi börjat prata flugfiske gick han med på allt, och i slutändan blev det ett väldigt bra möte. 

Är det svårare att fotografera kändisar än modeller?

– En modell är van att stå framför kameran, till och med jämfört med en skådis. Men det är väldigt olika. Det är sällan man har tid att träffas och prata. Man möts på morgonen, och det som följer tenderar att bli rätt spontant. Det är en annorlunda process. 

Har du några favoritplåtningar, om du ser tillbaka på hela din karriär?

– Jag får frågan ofta, och det är inte alltid lätt att svara. Min Iggy Pop-fotografering är en av mina favoriter, på många sätt. Jag skulle ha honom i två timmar, men han stannade hela dagen och bara gav och gav av sig själv. Helt magiskt. Det är ett starkt minne. 

Har du varit med om några komplicerade plåtningar där kemin inte fungerat riktigt?

– Ja, det är klart jag har. Han som efter två bilder bara drog. En sådan här rap dude, han som har ett knasigt öga. Fetty Wap. Det var en jävligt märklig historia. Han hade brutit foten, så han hade gips, och jag tror också att han hade ont. Han hade ett helt entourage med sig som rökte gräs konstant, han själv var helt off his head alltså. Jag är inte säker på att han visste var han var någonstans. Men det är ganska ovanligt att det blir så. Det är faktiskt enda gången.

Lars Norén – sur och grinig?

– Sur och grinig.

Ändå ett spännande ansikte att fotografera, tänker jag mig. Han ser ju ut som ett litet troll, liksom. Öronen. Mycket hud. 

– Jag tyckte han var ganska oskön, men tyckte också att jag fick till ett riktigt bra porträtt av honom. Han ser jävligt elak ut. 

Omslag: Wall Street Journal, med Christian Bale i december 2014.

Tack vare arvet från Avedon och en i övrigt lång och distingerad karriär kombineras fotografins olika eror i Mikael Janssons person: 1900-talets klassiska filmfotografi med mörkrum och framkallning, och dagens digitala verklighet.

– Det här projektet, Speed of Life, är plåtat med Leica, och på film. Old school. En Nikon hade jag med också, eftersom Leica inte gör några jättelånga teleobjektiv. När jag började använde jag väldigt mycket Pentax 67, som ser ut som en småbildskamera fast större, liksom. Den använde jag mycket i miljöer. Och en Hasselblad i studion. Också mycket Mamiya också. Sedan har jag plåtat väldigt mycket storformat också, åtta–tio tum, på bladfilm. Jag var ganska sen att ta steget till digitalt. Jag fortsatte att använda film länge, men hade inga svårigheter att plåta digitalt, utan att för den skull vara värsta hackern på datorn.

Dagens möjligheter till postproduktion ger också en lekman enorma möjligheter att rädda en dålig bild. Hur förhåller du dig till det?

– Jag är ingen större förespråkare för manipulering av bilder i efterhand. Jag gör det mesta i kameran när det kommer till ljussättning. Självklart förekommer lite touch-up och färger i efterhand, och det är ett verktyg man använder sig av. Vissa gör det mer, andra gör det mindre.

Rent allmänt, kan du säga någonting om vad som gör en bild bra eller dålig?

– Nej. Det är omöjligt.

Tycker du att du tar flest bra eller dåliga bilder?

– Om jag tänker på det antal bilder jag tar så är det klart att de flesta blir dåliga. Det ligger hundra halvbra bilder bakom varje bra bild.

Får du alltid mer kreativt svängrum när det gäller modeplåtningar?

– Så är det förstås, med vissa undantag: Ibland får jag reklamuppdrag som bygger på stor frihet och lösa tyglar. Det kan se ut på många olika sätt. På sistone har jag jobbat mycket med Estée Lauder: De har modeller på kontrakt, och då har jag så klart mindre utrymme att styra själv. Men det är olika.

Finns det saker du inte kan tänka dig att göra inom reklam, eftersom du känner att det är för långt från ditt eget uttryck?

– Det händer väldigt ofta att jag tackar nej till uppdrag av det skälet. 

Vad vägrar du göra?

– När jag känner att det skulle bli väldigt lite av mig själv i resultatet tackar jag nej. Sedan kan jag känna att det finns en utmaning i många sådana jobb, där det finns ett spännande problem att lösa. Men jag tackar nej jätteofta.

Chefredaktör Per Nilsson skulle gärna vilja ha ett schyst foto av sig och sin familj. Skulle du kunna tänka dig att göra det, och vad skulle det i så fall kosta?

Ytterligare en paus för eftertanke. Jag passar på att inskärpa att frågan är hypotetisk och inte bindande, och att ett jakande svar inte nödvändigtvis kommer att leda till att vi måste ta Ferrarin direkt hem till familjen Nilsson med kameran i högsta hugg. Svaret blir diplomatiskt.

– Jag får sådana förfrågningar ibland, och det händer att jag gör det också.

Från kungafamiljen, inte minst.

– Jag plåtade ju kronprinsessan för massor med år sedan, femton kanske, och då hade de inga synpunkter alls rent kreativt. Dels ett formellt porträtt, dels jeans och T-shirt. Sedan plåtade jag ju bröllopet, och där fick jag också fria händer.

Tror du att det kommer gå att peka på någonting specifikt janssonskt i din gärning?

– Det hoppas jag. Det är svårt att se sådant själv. Jo, men det tror jag. Jag gör ju mycket olika saker, men jag tror ändå att det finns någonting varaktigt i hur jag plåtar kvinnor, där det finns en genomgående stämning som förblivit igenkännbar över tid.

Hur ser din boendesituation ut i dag?

– Bor i London. Tidigare i New York. Köpte ett hus i Italien nyligen, det håller på att renoveras för tillfället. Jag kände att jag behövde vara närmare Europa. Inget fast boende i Sverige längre, även om mina döttrar bor kvar. Jag och min fru har sommarhus här.

Hur mycket reser du nu för tiden?

– Jättemycket. Fortfarande runt 200 resdagar om året. Det är klart att man vänjer sig efter ett tag: Jag var i Palm Springs och gjorde ett jobb i förrgår, åkte hit via London. Jag befinner mig i ett konstant jetlag-rus som jag någonstans har fått lära mig att leva i. Det händer ganska ofta att jag vaknar och inte vet i vilken del av världen jag befinner mig.