Andres Lokko: "Rätt rock på fel plats är något av det bästa jag vet"

Andres Lokko: "Rätt rock på fel plats är något av det bästa jag vet"
Foto: GettyImages.

Jag spelar  Lil Yachtys album Teenage Emotions på aningen för hög volym på kontoret. Plötsligt fastnar jag i en rad där Lil Yachty berättar om hur fin hans nya Metallica-tröja är. 

Jag tittar ner och noterar att jag själv visst har en T-shirt med Slayers South of Heaven-album tryckt över bröstet. 

Det är mycket oklart om Lil Yachty egentligen brinner för Metallica, precis som frågan om min egen Slayer-fäbless ens existerade innan jag köpte den här T-shirten. 

Rockmänniskor verkar bli upprörda av det här resonemanget:

"Oooh, vilket tufft plagg med någon sorts rock på. Det ska jag köpa och sedan kanske jag ska lyssna på det där Slayer. Eventuellt."

En amerikansk tidskrift gav sig för något år sedan ut på Los Angeles gator och intervjuade unga människor som bar just rock-tröjor. En av dem förklarade att "Ramones" var ett av hens favoritklädmärken. Farbröder över hela västvärlden blev så kränkta att de skakade. Jag tyckte tvärtom att det var estetiskt djupt intressant. 

Häromsäsongen gjorde det japanska konnässörmärket Undercover overaller med ett mönster bestående av Televisions Marquee Moon. Strax senare en dam-kollektion med jazzpianistmönstrade långklänningar. Plötsligt kunde man gifta sig med Bill Evans bakelitglasögon över hela ens uppenbarelse. Och nu har samma Undercover skapat en så kallad kapsyl-kollektion med krautrockorkestern Can. 

Den numera klassiska Snoop Dogg-tröjan från Vetements som kostade sisådär 6 100 kronor var något av en gamechanger i genren mode-merch:  

För många verkar det enormt besvärligt när modevärlden ger sig in i rocken och besudlar deras favoritartister. 

Men är det verkligen det de gör?

Ju mer dokumenterat "tuff" rock, desto argare blir anhängarna – ingen blir det minsta upprörd när valfri modeskapare annekterar, säg, Grace Jones eller The Pet Shop Boys. 

Eftersom de redan "är mode". 

Jag vägrar tycka att viss rock lämpar sig bättre än någon annan rock för just mode. 

Men det är också det som gör det en smula oemotståndligt. Rätt rock på fel plats är något av det bästa jag vet.

Nu är det förstås en enorm skillnad mellan modevärldens alla olika avsändare. Exempelvis en Geto Boys- eller just -Slayer-tröja från Supreme är högst logiska samarbeten och svårt att se som vare sig appropriering eller stöld. Precis som när de smällde hiphop-duon Capone-N-Noreagas skivomslag till The War Report över ett par mjuka kortbyxor. 

Ända tills JUST JAG väljer att bära deras Slayer-tröja, känns det som. 

"Det är ju inte riktig merch!" skriker en vän som tycker jättemycket om metal.

"Och du gillar ju inte ens hårdrock!" kommer det några sekunder efteråt. 

Men just nu tycker jag att Slayer på en T-shirt är objektivt jättemodernt och precis lika objektivt känner jag att jag tycker väldigt mycket om Slayer och därför bär jag den. 

Att jag aldrig har lyssnat på dem – vad har det med någonting att göra? 

Att behöva lyssna på någon specifik rock bara för att man vill uttrycka att man gillar den verkar jättejobbigt. 

Rock är en teoretisk konstform som kräver teoretiska tillvägagångssätt för att ta sig an den. Oavsett om man ska lyssna, skriva om eller klä sig i den. 

Om ett halvår har det gått över och jag är inne på att säga att jag gillar något annat. Då får du tillbaka din metal, kanske även din hardcorepunk. 

Om du nu fortfarande vill ha den. För risken är ju stor att jag – med modevärldens hjälp – har förstört just den här rocken för dig för all framtid. 

Kanske, kanske är det innerst inne också det som är den smått ondskefulla intentionen?

För att, rent rockjournalistiskt, ta reda på vad som krävs – var gränsen går – för att just du ska överge ditt favoritband?

ANDRES LOKKO

Journalist, krönikör