Tomas Ledin om smällfeta bankkontot och superkroppen

King pressar Tomas Ledin om den rikskända superkroppen, om att sommaren är kort och att det mesta regnar bort.

Tomas Ledin om smällfeta bankkontot och superkroppen
Foto: Universal Music.

Du och dina låtar är nästan sjukligt förknippade med sommaren. Känns det någonsin jobbigt?

– Jag har inga problem med det, det har väl blivit så med tiden. Jag turnerar mycket på somrarna, men det gör ju många andra artister också. 

Nästan alla låtar på din nya samlings-skiva handlar om sommaren.

– Jag har ju några låtar som är förknippade med sommaren, men det har aldrig direkt varit ett mål. När jag tittade på låtarna som skulle passa in på nya plattan insåg jag att jag kanske har ett tiotal rena sommarlåtar, och slår man ut det över de 25 album jag spelat in genom åren är det inte så många sommarlåtar egentligen. Jag har naturligtvis förstått att jag associeras ganska mycket med sommarhalvåret, men jag har inga problem med det.

Tröttnar du aldrig på Sommaren är kort?

– Den kom ut 1982 och har funnits på min sommarrepertoar sedan dess. Det är ju en bra låt, till att börja med. Den tål att sjungas några gånger. Jag jobbar med musiker som inspirerar mig, de som är på tårna och fortfarande hungriga. De sånger vi framför ofta försöker vi arran-gera om och hitta nya vinklar på. Just för att låtarna har så stark identitet reagerar kanske inte publiken på att vi arrangerar om dem, men för oss är det viktigt att skapa ett lite annorlunda anslag och nytt förhållningssätt. Det gör att låtarna håller. Det viktigaste av allt kanske är responsen från publiken och att jag, när jag till exempel sjunger Sommaren är kort, kan känna att det går en stöt genom publiken. Det inspirerar och ger energi.

Musikjournalisten Fredrik Strage har pratat om hur coolt det är att din farfars farfars farmors farfars far dömts för att ha idkat köttsligt umgänge med Satan, och hur mycket metal det faktiskt är. Hur kändes det att få den informationen om din förfader?

– Jag tycker han är underhållande, Strage. Han får gärna raljera runt det. Jag skrattade gott när jag såg det, men för mig att få reda på det där var ganska omtumlande. Jag hade ingen aning om att den här häxprocesshistorien fanns i min släkt. Att den enda som överlevde så småningom gjorde att jag blev född. Man ska inte läsa in för mycket i det, men visst – det blev emotionellt när jag förstod att musiken har funnits där i vår släkt, genom generationerna, eftersom personen som överlevde var spelman. 

Hur kom du egentligen på textraderna "Dansa på min mage, ryck mig i min svans" i låten Sensuella Isabella?

– Hahaha. Det minns jag inte … Men jag är fortfarande väldigt nöjd med den! Jag kan tänka mig att det var ett försök att skriva en relationslåt med glimten i ögat, som är en klackspark, vilket den definitivt är. Den var väldigt rolig att sjunga när jag precis skrivit den och var i den åldern när jag kunde ta de orden i min mun utan problem. Sedan har jag ibland genom åren känt att jag inte riktigt är där; jag är gift och har två barn. Samtidigt har jag upplevt att det finns en stor förväntan på att jag ska framföra den låten, och det har inte varit helt okomplicerat. Men nu, i dag, är jag så pass gammal att det inte spelar någon roll. Jag framför den gärna.

Du fyllde 65 tidigare i år. Har du några pensionsplaner?

– Jag är ju pensionär rent ålders-mässigt. Att ta de orden i sin mun är svårare än att sjunga Sensuella Isabella. Men jag är lyckligt lottad i det att mitt artisteri har skapat ett gott liv, jag skulle ju ha kunnat pensionera mig för länge sedan. Det gör det också intressant varför man fortsätter. Jag är glad att det enbart är lustdrivet, jag kan inte tänka mig att göra något mer meningsfullt med mitt liv. Tidigare i karriären har det varit lustdrivet också, så klart, men jag skulle då även se till att försörja min familj. 

Vilken är din dyraste vana?

– Det köps väl ett och annat klädes-plagg som jag inte hade köpt för 30 år sedan. Jag vill unna mig det jag känner för, så våra resor sätter nog sprätt på en del slantar.

Du hyllades nyligen för din kropp efter en Instagrambild där du poserade i badbyxor. Hur kändes det?

– Jag har förstått att det uppskattas när jag är lite mer personlig på min Instagram. Ibland släpper jag lite på integri-teten, och just den bilden fick ett väldigt bra mottagande. Jag tycker inte själv att jag är speciellt vältränad men har alltid tyckt om att vara fysiskt aktiv. I och med att jag står på scen är det viktigt för mig att vara smidig och rörlig.

Får du många skamliga förslag av kvinnliga fans?

– Det är inget jag har problem med i min vardag. Många kommer fram och pratar om min musik men jag har inte upplevt att jag får så många skamliga förslag. Men det kanske är jag som inte uppfattar dem … 

Hur var din tid som utbytesstudent i USA? Den fick dig att vägra värnplikten?

– Det var fantastiskt. Jag bodde hos en familj i USA där sonen var jämnårig och också spelade musik, så vi spelade på coffeehouses och småklubbar. Att komma från Sverige sommaren 1969 och landa i USA en vecka efter Woodstock var en gigantisk kulturkrock, där du kunde sitta i bilen och lyssna på vilken radiostation som helst och bara höra pop, som man sa på den tiden. I Sverige spelade man kanske 30 minuter pop om dagen på radio. Så här i efterhand kändes Sverige svartvitt och USA var technicolor. 

Din fru Marie är vd för Polarpriset och varje år arrangerar ni en episk hemma-fest för pristagarna. Kan du dela med dig av något härligt festminne?

– Det är oftast väldigt roliga fester med en skön blandning av gäster. Klart man får nypa sig i skinnet när BB King sitter i ens soffa och snackar med Jimmy Page. Sådant minns man. Eller när Desmond Tutu hälsar på, som jag tycker är en stor moralisk förebild för vår samtid. Det är klart att det är speciellt. Lika overkligt är det att stå och prata med Paul Simon, även om det väldigt ofta är ganska avspänt. Sedan har ju jag ingenting med det här fina priset att göra, mer än att jag råkar vara gift med chefen.