King möter Kristian Luuk: "Banken vill försäkra sig om att jag inte busringer"

Sveriges mest välbekanta tv-fejs om tv-branschens död, att åldras som busringare och varför man klär ut sig till ett könshår.

King möter Kristian Luuk: "Banken vill försäkra sig om att jag inte busringer"
Foto: Morgan Norrman/pressbild SVT

Du är en av Sveriges mest rutinerade intervjuare, hur känner du för att själv bli intervjuad?

– Jag är nog bättre på att intervjua själv, även om talkshow-dagarna var ett tag sedan nu. Jag kan i och för sig tycka att Fråga Lund är ett slags talkshow, där jag pratar med experterna på golvet och man får agera någon typ av intervjuare.

Kommer vi någonsin att få se en återförening av radioklassikern Hassan?

– Haha. Vi får förfrågningar då och då om att göra Hassan igen, så man skulle kunna göra snabba pengar och dra, så att säga. Men när vi slutade med Hassan för 25 år sedan kom vi överens om att aldrig göra det igen. Det är ingen av oss som busringt på egen hand efter det. Jag tror att busringningen tillhörde en annan generation, jag vet inte hur kul det skulle vara att höra gubbar i 50-årsåldern som busringer …

Är det fortfarande svårt för dig att presentera dig på telefon?

– Verkligen. Jag märker fortfarande, om jag ska ringa banken eller Försäkringskassan, att de vill försäkra sig om att det inte är en busringning när de hör att det är jag.

Du är utbildad civilekonom på Handels. Hur hamnade du i tv-branschen?

– Jag började med studentradio, men i min släkt var sådana saker mer en hobby. Man skulle skaffa sig ett riktigt arbete. Men när jag gick ut Handels ville jag ge den här "hobbyn" en chans. Jag fick ganska snabbt jobb på en tidning och träffade så småningom Henrik Schyffert som skulle göra Hassan på Sveriges Radio och frågade om jag ville vara med. Jag var på rätt plats vid rätt tidpunkt, helt enkelt. 

Tror du på slumpen?

– Absolut. Jag är 50 år gammal, och när jag tittar tillbaka är alla stora händelser helt oplanerade och slumpartade. Det man lägger ner stor tid på, som vilken väska man ska köpa till hösten, är ju egentligen helt oviktigt, medan saker som giftermål och milstolpar i karriären oftast sker helt slumpmässigt. 

Hur föddes idén till tv-programmet Sen kväll med Luuk?

– Vi gjorde ett program på ZTV som hette Knesset som blev en undergroundsuccé, TV4:s underhållningschef fick upp ögonen för oss tack vare att hans fru tydligen var besatt av Knesset. Så han tog över oss till TV4. Vi var kaxiga och sa att vi ville göra "en sådan där talkshow", och det fick vi. De första tre åren med Sen kväll med Luuk var inte alls särskilt lyckade, med ganska sviktande tittarsiffror. Det hade aldrig funkat i dag när man lägger ner program efter bara några avsnitt om det inte håller måttet eller drar tittare.

Hur känner du inför förändringarna i tv-branschen?

– Jag tycker att change is good, man ska bejaka att saker förändras. Vi som har jobbat länge i branschen måste förlika oss med att tiderna förändras. Vi får se var det landar. All vanlig tv går ner och tappar tittare, men På spåret går upp i tittarsiffror. Vi var faktiskt uppe och nosade på tre miljoner i senaste säsongsfinalen. Vi är några få som hänger fast i det gamla, men det är roligt att folk samlas kring På spåret. Jag ser på Kanal 5 och TV3 som har noll tittare på vissa tider, och det är väl ditåt det barkar för oss allihop. Det finns otroligt mycket att titta på, men varje program har väldigt få tittare. Som gammal ekonom har jag svårt att se hur det kommer att gå ihop, men rent demokratiskt är det ju fantastiskt att alla kan göra sina egna tv-program och att det finns något för alla. 

Vilken är den mest återkommande story du drar för folk på fester från Sen kväll med Luuk-åren?

– Dels är det Broder Daniel-spelningen, de spelade ju Shoreline för första gången hos oss. Och sedan är det väl lite kring Madonna- och Whitney Houston-besöken. Det kan också vara någon sketch; jag gjorde en sketch där jag var ett fitthår och vi tvingade Agneta Sjödin att skrika "Och här är Kristian Luuk som ett fitthår!" som en påa i Sikta mot stjärnorna.

Var du någonsin sugen på att fortsätta skådespela efter din roll i filmen Känd från TV?

– Det var en ganska stor biroll jag hade, Fredrik (Lindström) såg mig framför sig när han skrev den rollen, tydligen. Jag har fått några småerbjudanden, men samtidigt är jag så förknippad med programlederi på tv, så om man inte klär ut mig i stora peruker eller liknande så är det svårt att få till en trovärdig roll. 

Vad har du för framtidsambitioner?

– Jag är i grund och botten programledare, men det tar ju inte upp hela mitt år. Jag skulle vilja knäcka koden för podcastande eller youtubande – det nya medielandskapet – och vad min roll i det hela skulle kunna bli. Just nu känns det ogreppbart och jag är starkt förankrad i det gamla, men det vore roligt att hitta en roll. 

Du och Fredrik Lindström har programlett På spåret i snart tio år. Hur länge fortsätter ni?

– Jag vet inte. Den känslan kommer väl helt plötsligt att infinna sig en dag. Jag tänker att vi minst borde fira ett tioårsjubileum. Sedan kan det vara andra saker som gör att man vill se över det där, om husbandet slutar eller om en av oss inte vill fortsätta. Kanske några producenter och redaktörer som slutar, men just nu känns det som om vi borde fira tioårsjubileet. Jag har alltid haft en arbetsmodell som gått ut på att jag jobbat väldigt länge med mina projekt, Sen kväll med Luuk pågick till exmpel i nio år och nu går jag in i det nionde året med På spåret. Bra kan bli ännu bättre. 

Faktaprogrammet Fråga Lund kommer med sin andra säsong i höst, vad skiljer den här säsongen från den förra?

– Det här året var mycket roligare att göra! Man kunde skruva på saker och ting, och expertpanelen får en chans till. Det gör att de är mycket tryggare, säkrare och roligare och bryter in i varandras resonemang vilket man kanske inte gör första dagen på jobbet.