• Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • King möter Johan Rheborg: "Solsidan har varit roligt sedan dag ett"

    Han är Fredde, Ove och Percy med hela Sverige. Folkets främsta företrädare för den krisande medelåders mannen. King möter bioaktuelle Johan Rheborg för ett samtal om politisk korrekthet, knivhugg i standup-branschen och att bli dissad av Anton Corbijn.

    Musiken fyller biblioteket på Grand Hôtel Saltsjöbaden. Jag smiter in och sätter mig för att lyssna. Johan Rheborg sitter vid en flygel och spelar Billy Joel. Det låter oväntat bra.
    – Jag lärde mig genom Youtube. Jag såg en pianoannons på nätet och insåg att jag alltid har velat kunna spela Just the Way You Are med Billy Joel. Jag köpte pianot och nu har jag lärt mig det. Men jag kan bara klinka lite, jag spelar en del hemma för att slappna av.

    En kort Segwayfärd bort ligger Solsidan, det villaområde som i snart tio års tid har stått kuliss för en av Sveriges största tv-succéer genom tiderna. "Ett överklassens Bullerbyn", som Jan Guillou så fint beskrivit det efter att ha tillbringat hela sin barndom i kvarteret. Solsidan är sig likt sedan Guillous unga dagar, men i övriga Sverige har det hänt massor. Om 90-talets mest populära tv-serie Svensson, Svensson handlade om en brevbärare i Örebro handlar 10-talets dito om en tandläkare i Saltis. Igenkänningen är en annan och "Var fan är Arne Weise?" är utbytt mot "Sjuttis på Schuttis".
    – Den träffar rätt i vår tid. Alla kan känna igen sig i vardagsproblemen. Jag kan inte prata för egen del, men jag tror att castingen är rätt också. Det är ett fantastiskt gäng komiker och skådespelare. Men om man visste varför just Solsidan blev en hit skulle man bara göra hittar i fortsättningen.

    Nu ska Solsidan bli långfilm i regi av bröderna Måns och Felix Herngren. Det är Johans andra filmatiserade tv-serie på kort tid. Förra året gick den hyllade komediserien Morran & Tobias upp på bio med Johan och Robert Gustafsson i huvudrollerna, men övergången från tv till film gick inte helt smärtfritt och recensenterna plockade fram motorsågarna. Förväntningarna på Solsidan är ännu högre, serien lockade i snitt 2,3 miljoner tittare per avsnitt när den gick, men
    Johan tar det hela med ro.
    – Lyckligtvis saknar jag insikten om att andra ska se resultatet medan jag filmar. Jag tänker aldrig på det. Efteråt kan det slå mig att andra faktiskt ska titta på det där. Men annars tänker jag bara på scenen eller skämtet jag för tillfället håller på med. Jag använder bara mig själv som måttstock. Det hade inte gått att jobba om man satt och funderade på hur det skulle tas emot. Men ibland kan saker kännas kassa i stunden och när jag sedan ser det på tv tänker jag: "Det här känns fräscht." Och ibland är det tvärtom.

    Hur är det att göra långfilm av en tv-serie?
    – Det är en utmaning. Folk har en relation till karaktärerna redan från början. När man gör vanlig film är allt ett blankt papper, folk har ingen relation till någonting. Men vi landade i något väldigt bra med Solsidan. Vi har fördjupat karaktärerna och använt andra penseldrag än vad man gör under ett 22 minuters tv-avsnitt.

    När solsidan tar steget till vita duken är det ämnen som skilsmässa och barnlöshet som ska avverkas. Delar av handlingen är förflyttad från Saltsjöbaden till Torekov, Sveriges eget The Hamptons och finanselitens badmecka. Johan är tillbaka som den excentriske fondmäklaren Fredde Schiller och Josephine Bornebusch som hans världsfrånvända hustru. Även Alex och Anna (Felix Herngren och Mia Skäringer), samt Ove och Anette (Henrik Dorsin och Malin Cederbladh) gör storstilad comeback tillsammans med en ensemble bestående av bekanta ansikten som Henrik Schyffert och Sven Wollter.
    – Solsidan har varit roligt sedan dag ett. Till skillnad från andra projekt repeterade vi mycket innan vi började filma de första avsnitten av serien. Jag och Josephine gjorde en överenskommelse: "Vad de än skriver i manus så älskar vi varandra." Det är en detalj som man bara kan komma på om man repeterar, annars kastas man ofta in framför en kamera och tvingas leverera. Första gången jag kände att Solsidan kunde bli omtyckt var en gång när jag var utomlands med familjen, det var innan den hade gått på tv och jag hade första säsongen på dvd. Ungarna ville ha något att kolla på så jag gav dem första skivan. Efter en stund kom de tillbaka och sa: "Pappa, har du fler avsnitt?" Jag förstod ingenting, men de plöjde hela säsongen. Det var första gången jag tänkte att det här kanske är bra. Sedan blev det en jäkla massa säsonger och nu långfilm. Men man vet aldrig hur det ska tas emot. Det är som i det där spelet, Den försvunna diamanten. Ibland blir det en rövare och ibland blir det en diamant.

    Kan du fortfarande inte, efter 30 år i branschen, ha något slags föraning om hur saker ska tas emot?
    – Som sagt, om jag visste skulle jag bara göra hits. Hantverket är exakt samma varje gång, det är precis samma investering. Det är först efteråt man får se hur det gick. Men om man är idén trogen och det blev som man hade tänkt sig, då känner man inte av kritiken.

    Har du någonsin haft en karriärstrategi?
    – Nej, jag har gjort saker jag gått i gång på. Jag jobbade exempelvis på ett produktionsbolag en gång i tiden med min gamle kompis Calle Åstrand. Han brukade sitta och rita serier, och en gång ritade han en superhjälte som hette Kenny. Jag fick syn på den och frågade: "Kan vi inte göra tv på den där?" Så satte vi i gång och började spåna. Det blev Kenny Starfighter. Förutom Solsidan har saker aldrig fallit i knät på mig. Allt har varit väldigt initierat. Min grej när jag jobbade på produktionsbolag var att ta stinkmanus, skriva om dem och försöka göra dem roliga. Dåliga idéer hamnade hos mig och blev roliga.

    Hur mycket är du med och påverkar manuset till Solsidan?
    – Vi brukar träffas inför varje säsong och kasta ur oss grejer som vi varit med om, för igenkänningens skull. Det gör alla för att spåna. Ibland kan jag påpeka saker som: "Fredde skulle aldrig reagera så där."

    Du kommenterar inte andras rollprestationer och säger "Så där skulle aldrig Alex reagera"?
    – Nej, nej, nej. Jag regisserar inte mina kollegor. Det är ett jävla otyg. Kulissregi, kallas det. Man åker på en smäll om man regisserar andra skådespelare. Det är regissörens uppgift och ingen annans. Det blir anarki. I Killinggänget höll vi på så där, då var alla och rotade i allt hela tiden. Vi var unga, arga, hungriga, oproffsiga och klättermöss allihop.

    När kommer den stora dokumentären om Killinggänget?
    – Aldrig, hoppas jag. Det är så svårt att återberätta vad som hände i en grupp, det finns sju olika vinklar hela tiden. Alla har en egen story. Så fort någon av oss ger en intervju tänker de andra: "Så där var det inte alls." Dessutom minns jag inget. Jag minns bara det som är filmat.

    Nästan alla medlemmar i Killinggänget har haft framgångsrika karriärer på egen hand. Var ni individualister redan på 90-talet?
    – Absolut. Det var extremt starka viljor. Anledningen till att vi höll ihop var att det blev bra i slutändan. Vi hade ett sätt att skriva som var sinnessjukt. Vi satt i ett rum i tre månader och bara skrek. Alla satt och vrålade. Det var därför det blev Fyra små filmer, det räckte liksom inte med en film. Det var så många idéer och viljor som skulle fram hela tiden. Det var skitkul, men hur kunde de tillåta oss?

    Varför tror du att Killinggänget fortfarande har så hög status i humor-Sverige?
    – Det kom inget nytt gäng efter oss. Däremot kom internet. Så det kom nya talanger men de dök upp i andra kanaler och spreds ut på nätet. På vår tid var det tv som gällde. Det kan vara en förklaring. Eller så ... var vi roliga.

    Tittar du på gamla Killinggänget-grejer ibland?
    – Aldrig, faktiskt. Det var fantastiska år. Jag hade gjort en lokalrevy i Täby och helt plötsligt stod vi på Berns. Jag hade inga skådespelarkunskaper. Killinggänget var min skola. Jag minns det med värme, men jag sitter inte och kollar på det och vill tillbaka. Tvärtom, kicken kommer när jag hittar en ny karaktär. Jag vill framåt.

    Precis som under de intensiva åren med Killinggänget är arbetstempot högt. Parallellt med lanseringen av Solsidan-filmen spelar Johan enmansföreställningen En man som heter Ove på Draken i Göteborg samt filar på en kommande standup-show.
    – Jag ville inte sitta framför datorn och skriva min nya standup-show, så jag jobbade fram den på scen tillsammans med publiken. Det tog rätt mycket tid.

    Är du bra på att vara ledig?
    – Jag är dålig på att sitta och rulla tummarna. Om jag är ledig spelar jag piano, går runt och fotograferar eller hittar på en ny gubbe. Jag är otroligt nyfiken och vill lära mig saker hela tiden. Men visst, ibland sitter jag hemma helt tyst, dricker kaffe och läser aktiekurser i Dagens Industri.

    Din nya standup-show heter Säker på att jag är osäker. Vad handlar den om?
    – Det är en föreställning där jag försöker lista ut vad jag egentligen tycker om saker och ting. Jag försöker undvika att göra en politisk föreställning, eftersom alla gör det nu. Jag försöker snarare säga att allt inte behöver vara svart eller vitt, i en tid där allt är så polariserat. Alla har en officiell åsikt, men som människa är man så jäkla komplex. Det är en standup-show där jag utgår från mig själv, där jag under 25 års tid bara har haft barn att tänka på, men vad vill jag själv göra? Vart vill jag själv resa? Vem är jag när barnen har flyttat hemifrån? Jag ser tillbaka på mitt liv, funderar på människor jag träffade och drömmar jag hade. Som den gången när jag var i Texas som tonåring och blev hedersmedborgare i Amarillo.

    Utveckla gärna.
    – Min pappa var en väldigt social varelse och hade lärt känna en kirurg där. Bob hette han. När jag var 14 år åkte vi och hälsade på hemma hos honom i Amarillo i Texas. Kirurgens son var stridspilot och tog med farsan på flygturer, minns jag. Bland annat landade de ett fyrmotorigt Herculesplan på en gräsmatta. Kirurgen kände naturligtvis stadens borgmästare som utsåg mig till hedersmedborgare. Den resan satte stor prägel på mig, och det är möjligt att det hamnar i showen.

     

    Hur är det att vara komiker i dag?
    – Jätteroligt. Humorn går in i högkonjunktur i svåra tider. Det är skönt att skratta. Men vi lever i en aggressiv tid där folk placerar varandra i fack för sina åsikter. Jag tillhör den grå massan som inte har några raka svar, utan som bara försöker uppträda som en anständig människa. Kanske kan jag därigenom underlätta att bygga broar med standup-showen. Någon måste ju göra det också. Annars blir det bara bråk. Jag tycker varken väns-tern eller högern är något att ha. Det är samma sak men andra ord.

    Dina komikerkollegor Robert Gustafsson och Peter Dalle har pratat om att humor i dag är alldeles för politiskt korrekt. Var står du i den frågan?
    – Så kan man ju välja att se det. Men man kan också se det som att saker och ting förändras. Du kan inte köra 40-talsskämt i dag och säga: "Vadå, det är ju bara ett skämt." Tiderna förändras, och håller man på tillräckligt länge så måste man förstå att klimatet är annorlunda. Man bör veta att vissa saker provocerar mer i dag än vad de gjorde förr. Det kanske var provocerande då också, men då höll folk käften. I dag vågar folk ryta ifrån. Man kan inte förvänta sig att världen ska vara en konstant. Kartan ritas om hela tiden och som komiker är det svårt om man skiter i det. Robert och Peter är komiska genier och jag förstår vad de säger, men jag håller inte med dem. Hade vi gjort NileCity i dag hade det sett annorlunda ut. Samtidigt kan man inte gå tillbaka och radera. De där adoptivpäronen får väl vara rasistiska då. Vi visste inte bättre. I dag skulle vi inte ha gjort dem, men det går inte att få dem ogjorda.

    I vilket skede skulle du säga att du befinner dig i karriären just nu? 
    – Jag går runt med känslan av att jag inte har breakat ännu. Jag brinner verkligen. Att jag som 50-åring kunde göra Morran & Tobias, en smal webbserie, ser jag till exempel som ett sundhetstecken.

    Hur trivs du i standup-branschen?
    – Väldigt bra. Men jag minns att jag fick oväntat många knivhugg av människor i branschen precis i början. Det var inte helt friktionsfritt. Än i dag är det flera jag undviker för att slippa ha med dem att göra. Med en kille gick det så långt att jag skällde ut honom efter noter en kväll. Ena dagen hälsade han på mig och andra dagen skrev han på sin blogg att man borde slå sönder benen på mig. Det var ett helt surrealistiskt första intryck av branschen. Den personen jobbar inte kvar i branschen i dag. Det var naturligtvis inte jag som var problemet. Det var hans talang som var problemet.

    Varför tror du att just du har blivit Sveriges representant för den medelålders mannen på gränsen till nervsammanbrott?
    – Man vill ju göra människor med tillkortakommanden. Percy Nilegård var sprungen ur en frustration över hur jag blev behandlad. Jag stötte på chefer som rapade ur sig floskler, och det gjorde mig så förbannad att jag började göra imitationer av dem. När jag började göra Percy var det folk i finansvärlden som kom fram och sa att det var spot on. Det gjordes inga trovärdiga porträtt av överklassen i Sverige på den tiden. Jag utgår ofta från egna erfarenheter, helt enkelt.

    En månad senare. Johan äter majs-kyckling på Brasserie Balzac, en fransk restaurang i Vasastan i Stockholm. Den värsta lunchrusningen är över och stället är tomt så när som på ett yngre par några bord bort. Killen pratar ivrigt samtidigt som han skyfflar i sig maten, fullt påklädd i dunjacka och toppluva vilket omedelbart fångar Johans blick och samtalet glider in på ett av hans största intressen i livet, foto.
    – Han äter med mössan på inomhus, han är så fokuserad på samtalet att han har glömt att ta av sig ytterkläderna. Det skulle kunna vara en bild. En gång var jag i USA och såg plötsligt två bilar tvärnita framför varandra, förarna rusade ut ur bilarna och ställde sig och skrek ansikte mot ansikte. Precis då smög jag fram och pang, knäppte av en bild. De bara stirrade på mig, sedan fortsatte de bråka. Den är jag väldigt nöjd med. Jag fotograferar sådant som talar till mig. Det var fotografen Gunnar Smoliansky som sa det till mig: "Jag är ute och går, jag ser ett hus och det talar till mig."

    Hur skulle du beskriva din fotostil?
    – Det går i moll. Det får gärna kännas ensamt och svårmodigt. Det är en personlig sida som kommer fram där. Det är intressant att det blir så. Om jag tar en bild har det alltid ett stråk av mörker.

    Har du några förebilder inom foto?
    – Jag hade ett möte med fotografen Anton Corbijn. Det var ett uselt möte, dock. Jag blev så besviken, för jag älskar hans film Control (svart drama om rocksångaren Ian Curtis), det är en av mina absoluta favoritfilmer.

    Vad hände?
    – Han var så otroligt ointresserad. Mötet skulle handla om foto. Jag visade mina bilder och berättade att jag var skåde-spelare, att jag fotade för att inspirera mig själv i mitt skådespeleri. Jag förklarade att jag försökte hitta situationer genom kameran som jag sedan kunde använda i mitt arbete. Jag visste ju att han gillade film och att han rimligen borde vara intresserad av gestaltning och skådespeleri. Men jag har aldrig träffat någon som är så ointresserad.

    Jag bad vår gemensamma kollega, Kingskribenten och Killinggängetmedlemmen Andres Lokko, ställa en fråga. Han undrade så här: "Jag, och säkert ganska många som inte alls känner Johan, har vid det här laget lärt sig att han älskar uråldrig soul, i synnerhet Carla Thomas röst och det mesta som någonsin spelades in för etiketten Stax, men vad för samtida musik – om någon – tycker han om med samma intensitet?"
    – Haha. Jag skäms lite nu, för jag lyssnar väldigt lite på modern musik. Men det stämmer, jag nördade in mig på Stax för många år sedan. Jag köpte singlar och läste böcker, ibland snöar jag in på sådant. Det finns faktiskt en humorkoppling där, första husbandet i Saturday Night Live var Stax-musiker. Jag har pratat med Andres om det, men han ler mest överseende åt mig. Han tycker nog inte att jag är lika musikaliskt bevand-rad som han.

    Du spelade en Billy Joel-låt förra gången vi sågs i Saltsjöbaden. Varför ville du lära dig den?
    – Jag är väldigt förtjust i bilden av mig själv som spelar piano. Nästan som ett skämt, att jag sitter och spelar Just the Way You Are med Billy Joel. Det är en rolig bild. 

    Lyssnar du mycket på musik?
    – Jag tänker fortfarande på Andres fråga. Jag följer inga nya band, tyvärr. Som för många andra grundlades min musiksmak i gymnasieåldern, så det är mest band från den tiden. Jag minns när jag spelade Dexys Midnight Runners 

    debutalbum Searching for the Young Soul Rebels för första gången, på pappas
    kontor. Det var fantastiskt. Den skivan älskar jag än i dag.

    Vad konsumerar du för kultur?
    – Jag lyssnar jättemycket på musik. Sedan tittar jag på tv-serier precis som alla and-ra, men det är mest musik faktiskt. Konstigt nog tittar jag väldigt lite på humor. Jag har funderat mycket på varför, men jag vet inte vad det beror på. Jag hämtar min inspiration från allt annat än humor.

    Så var hämtar du inspiration?
    – Musik, återigen. Jag försätts i sinnes-stämningar som framkallar tankar och idéer. Jag använder musik jättemycket när jag jobbar, det har jag alltid gjort. Jag har en spellista för varje karaktär till exempel. Inför varje arbete med en ny karaktär samlar jag på mig musik som jag tror att den skulle lyssna på. Sedan blandar jag det med musik jag gillar själv.

    Vad har du för låtar på Fredde Schillers lista?
    – Den är hemsk. Ladies Night med Kool and The Gang och sådana grejer. Den går inte att lyssna på, men det är Fredde på pricken.

  • Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!