• Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Ikonen: Fred Astaire

    King hyllar dansaren, skådespelaren, koreografen, programledaren och stilikonen Fred Astaire.

    Ikonen: Fred Astaire

    I en av underhållningsbranschens mest sägenomspunna refuseringar jämte det nekande svar som Beatles fick av Decca Records – "gitarrband är på väg ut" – skrev den studioansvarige, för vilken Fred Astaire 1933 lät sig provfilmas i hopp om en stundande Hollywoodkarriär, följande utlåtande: "Skallig. Kan inte skådespela. Dansar lite." Men vi börjar från början. Fritz och Ann Austerlitz invandrade till USA från Preussen, och bosatte sig omsider i Omaha i Nebraska. Paret fick två barn: förstfödda dottern Adele och tre år senare sonen Frederick. Med denna lilla barnaskara uppstod hoppet om en bättre framtid. Fritz försörjde ensam familjen på sitt jobb i ett bryggeri, och trots ambitioner ville det inte lyckas för honom att dra i gång egna projekt. Adele Astaire visade sig dock vara en naturlig talang inom både sång och dans, och så snart lillebror Fred började stå på benen ordentligt föddes tanken på en karriär som underhållare: Dåtidens vaudeville-scen gav möjligheter till att turnera och tjäna pengar bara man kunde fånga folks intresse i tillräckligt hög utsträckning.

    Foto: Getty Images

    Fred var till att börja med inte speciellt intresserad av att dansa och att uppträda men lät sig övertalas, och kunde med viss träning hålla jämna steg med sin mer uppenbart begåvade syster. Han visade däremot tidigt en fallenhet för musik, vilket både lät honom koreografera kreativt och att snabbt tillägna sig en osviklig känsla för rytm. Fred och Adele blev snabbt en framgång, och när pappa Fritz fick foten från bryggeriet bestämde sig Ann och Fritz för att flytta till New York och satsa helhjärtat på sina barn, bästa sättet att tjäna pengar inom räckhåll. Det gick mycket riktigt väldigt bra, med bara ett påtvingat uppehåll för att i lika delar låta den avsevärt kortare Fred växa ikapp sin brådmogna syster samt för att undvika eventuella juridiska påföljder av lagen mot barnarbete. Fred och Adele framförde sina komiska dansrutiner tillsammans ända fram till 1932, då Adele svarade ja på ett frieri från en brittisk lord. Den inledningsvis förkrossande förändringen skulle visa sig vara en förklädd välsignelse: Fred tvingades ut på egen hand, och det skulle han på sikt tjäna mycket på. Det var i denna veva som den berömda provspelningen för RKO ägde rum, en besvikelse enligt alla inblandade. Det krävdes ett personligt memo från studiochefen David O Selznick själv för att trots allt ge honom en chans:
    – Jag känner att denne man, trots sina enorma öron och sin usla käkprofil, ändå har en charm som lyser igenom.

    Denna varma rekommendation ledde till en biroll i 1933 års Flying down to Rio, där Fred tog sin chans och lyckades stjäla föreställningen. Den fina kritik han fick gjorde att han snabbt parades ihop med birollskollegan Ginger Rogers. Fred var egentligen inte alls sugen på att än en gång bli en del av ett partnerskap men lät sig övertalas. Alla var överens om att Ginger Rogers och Fred Astaire var varandras perfekta danspartners. Fred var en skoningslös perfektionist som lade ner oerhörda mängder repetitionsarbete inför varje tagning, och även om Ginger Rogers var en långt mindre rutinerad dansare hade hon en fantastisk personlig magnetism, som i scen efter scen lät henne ge sken av att en dans med Fred Astaire var det bästa som kunde hända en människa. Privat var stämningen mindre god. I en inofficiell kommentar till en betrodd journalist lär Fred ha sagt de fulaste ord denne mycket artige man någonsin lät undslippa sig:
    – Ginger? Hon ville alltid vara chefen.
    Samme journalist intervjuade senare också Ginger Rogers, och frågade henne då om vad han gjorde misstaget att kalla för samarbetet Astaire–Rogers. Ginger bet av direkt med en iskall blick:
    – Du menar Rogers-Astaire.

    Foto: Getty Images

    Fred Astaire var i regel chefen. Han fick snabbt fullständig kreativ kontroll över sina dansnummer, och hans mycket bestämda åsikter om hur de skulle fångas på film var ett radikalt avsteg från samtidens musikalfilmer, där snabba klipp blivit normen. Astaire insisterade i stället på långa tagningar från stationär kamera, som lät åskådaren se hela dansnumren på bekostnad av mycket påfrestande omtagningar för de uppträdande. När koreografin så krävde ville Astaire att en rörlig kamera följde honom, återigen utan klipp. Det finns ett intressant exempel bevarat som visar nivån av hans perfektionism: Efter att man avslutat inspelningen av filmen The Belle of New York (1952) bestämde sig regissören för att de kläder som Astaire bar inte var passande för ett av dansnumren, och man kallade in honom för att göra om det i ny mundering. Båda tagningarna har bevarats, och dokumentärserien That's Entertainment lade båda två bredvid varandra i splitscreen. Trots att månader gått mellan båda tagningarna upprepar Fred Astaire minsta lilla rörelse perfekt, och vore det inte för kläderna hade det varit lätt att anta att man tittade på en och samma tagning. Bortsett från sitt publika genomslag fick Astaire också idel lovord från mer insatta röster inom dansvärlden: Han pekades ut som ett föredöme och en inspirationskälla av bland andra Gene Kelly, Bob Fosse och världsberömda balettdansörer som Rudolf Nurejev och Mikhail Barysjnikov.

    Foto: Getty Images

    Fred Astaire gjorde sig känd som Hollywoods främsta bärare av frack, fluga och hög hatt, en utstyrsel som han själv egentligen inte gillade och därmed också undvek privat. Hatten fyllde sitt syfte som synvilla framför kameran: Astaire var 175 centimeter lång, och behövde all hjälp han kunde få för att nå upp till sina högklackade motspelerskor. Privat gjorde han sig känd som The First Gentleman of Hollywood, aldrig med ett ont ord om någon, alltid oklanderlig i sin personliga framtoning och i största allmänhet trevlig mot allt och alla. Han gick i pension som dansör två gånger, men lyckades inte riktigt bra någon av dem. Mycket riktigt höll han sig i anmärkningsvärt fin form livet ut. Vi noterar att han som 78-åring bröt ena foten efter att ha åkt på en skateboard tillhörande ett barnbarn. Han gick bort tio år därpå, och anledningen till att vi aldrig fått se någon sentida danstalang föreviga hans karriär i en biografisk film är att Fred Astaire skrev ett vattentätt testamente där alla fiktiva skildringar av hans liv förbjöds.
    – Jag har ingen lust att få min livstid feltolkad, vilket jag är övertygad om att den skulle bli.
    Stil och klass hela vägen ner i kistan, således.

  • Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!