• Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: Henrik Huldschiner om näringslivets kungavurm

    Krönika: Henrik Huldschiner om näringslivets kungavurm

    När jag i våras fick tillfälle att intervjua prins Daniel för Dagens Industris räkning ställde jag frågan: "Går det att köpa sig till en plats i den kungliga glansen?"

    Prinsen blev uppenbart stött och sa: "Vem påstår det? Är det du eller?"

    Jo, lite så var det faktiskt. Frågan hade pop­pat upp i mitt huvud efter att jag hängt med prins Daniel och hans "fellowship" av framstående svenska entreprenörer under ett skolbesök i Växjö ett par veckor tidigare.

    Prins Daniel Fellowship startades av prinsen för fem år sedan som ett projekt inom Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, med syftet att inspirera unga att starta eget. Jag tycker att det är ett fantastiskt bra initiativ, men det är ju inte gratis att driva. För även om prinsen och stjärnentreprenörerna självklart inte tar betalt för sin medverkan är det en massa annat som kostar pengar, som resor och löner till anställda. Därför behövs sponsorer, och det har prinsen inte haft något problem att få in. Samtliga fyra svenska storbanker är finansiärer till Prins Daniel Fellowship.

    Det jag reagerade på under skolbesöket i Växjö var att lokala representanter från bankerna var med prinsen på scen och intervjuades i aulan precis som entreprenörerna. Som en del av sponsorpaketet fick de sola sig i den kungliga glansen. Därav min fråga till prinsen.

    Efter att prins Daniel samlat sig svarade han:

    "Jag tycker inte att det finns något motsägelsefullt i att företag väljer att stödja ett projekt som går ut på att skapa nya bolag och att ungdomar får bra chanser att utvecklas. Det tycker jag ligger i hela Sveriges intresse."

    Visst, det är det svårt att inte hålla med om. Men om man vänder på det – vad är företagens bakomliggande motiv till sponsringen? Är det verkligen så altruistiskt som prins Daniel vill tro?

    Jag har länge förundrats över näringslivets dragning till kungafamiljen. Bland näringslivets högdjur finns det liksom inget som slår att få vistas i närheten av de kungliga högheterna. Jag kunde med egna ögon bevittna detta när jag som reporter på Dagens Industri var bjuden till vigseln mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel i Storkyrkan 2010. För mig var det ett sällsynt tillfälle att träffa näringslivsdignitärer som Stefan Persson, Melker Schörling och Mikael Treschow i en miljö där de, liksom jag, var passiva åskådare i myllret av kungligheter och A-listekändisar. Det som slog mig då var att även dessa vanligtvis distingerade män betedde sig som japanska turister. De tog en massa bilder (med vanliga kompaktkameror) och viskade upphetsat till varandra och sina fruar när brudparet svepte förbi i kyrkan.

    Jag har själv alltid varit en mild förespråkare för monarkin. Jag inser givetvis det gravt icke-korrekta i att rollen som landets statschef ska gå i arv i stället för att väljas utifrån kompetens, men nu när det är som det är anser jag ändå att fördelarna överväger. Det är bevisligen så att kungafamiljen gör stora insatser för Sverige som dörröppnare för svenska företag utomlands. På hemmaplan är situationen mer komplicerad och personberoende. Om kungen verkligen vill göra anspråk på sitt valspråk "För Sverige – i tiden" borde han omedelbart lämna plats på tron för sin dotter Victoria.

    Jag tycker inte att man ska förbjuda företag att stödja de behjärtansvärda projekt som kungafamiljens medlemmar står bakom. Tvärtom anser jag att det är bra. Men det jag tycker att man kan ifrågasätta är företagens motiv, och vad de får i utbyte av sponsringen. Görs det för att företagens chefer ska få stråla sig i den kungliga glansen är det mindre klädsamt.

     

    Läs också: 

  • Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!