• Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Intervju: Svart konst med Jesper Waldersten

    Bandet Kent, författaren Lennart Hellsing och regissören Tomas Alfredson är bara några av de kreatörer som konstnären Jesper Waldersten har samarbetat med genom åren. Men bäst trivs han ensam i sin ateljé i Mariefred – där hans egensinniga skapelser får liv.

    Intervju: Svart konst med Jesper Waldersten
    Foto: Carl Thorborg

    Det är svårt att tänka sig en mer kreativ och inspirerande plats än den ateljé som Jesper Waldersten inrett åt sig själv på sin egen tomt utanför Mariefred. Ateljén – ursprungligen ett gästhus ritat av den kände arkitekten Ralph Erskine – har två nivåer och på den översta har Jesper sitt skrivbord, där han kan blicka ut över sin trädgård och vidare över Mälaren. Gästhuset var också själva anledningen till att Jesper, som bott i Stockholm i hela sitt liv, lämnade huvudstaden för tio år sedan för att bosätta sig med sin familj i Kalkudden, "en förort till Mariefred", som Jesper själv kallar det.

    – Vi var trötta på att bo vid en motorväg och hade börjat titta på boenden där man kunde ta sig ett morgonbad. En bakissöndag såg jag en bostadsannons och fastnade för att det fanns ett gästhus på tomten ritat av Ralph Erskine, som jag var lite besatt av på den tiden. Vi hade inga som helst tankar på att flytta till Mariefred, men vi åkte hit och det var som att hitta hem.

    Hur då?
    – Ser du den stora eken på tomten? När jag var liten och spelade brännboll i Rönninge blev det garanterat frivarv om man slog ända bort till den stora eken. Sedan dess har stora ekar symboliserat framgång för mig. Nu kan jag sitta här i min ateljé och supa i mig framgång varje dag.

    Vi slår oss ner i två korgfåtöljer i ateljén för att inleda intervjun, och medan jag rotar runt i min väska efter block och penna säger jag:
    – Vad vore en journalist utan en penna? Svaret kommer blixtsnabbt från Jesper Waldersten:
    – Som en medborgare utan hat.

    Just denna typ av underfundiga formuleringar, med mycket svärta och svart humor, har Jesper Waldersten gjort till sitt signum ända sedan han slog igenom som tecknare och illustratör för DN:s På Stan-bilaga i slutet av 1990-talet. Numera har han gått vidare och blivit en av Sveriges mest populära konstnärer, där han använder sig av en mängd olika uttryckssätt: olja, bläck, ord, foton och musik. Men via sitt Instagramkonto fortsätter han att regelbundet publicera nya ordstäv och betraktelser, ofta nedskrivna på de två Olivetti-skrivmaskiner som står uppställda i ateljén.

    Hur kommer du på alla dessa fyndigheter?
    – De bara dyker upp i mitt huvud. Jag kallar metoden "bypass brainwriting". Jag försöker inte tänka ut något, eller analysera mig fram, utan det är mer som meditation, där jag släpper fram mitt undermedvetna. Jag måste vara snabb att skriva ner dem, för de försvinner ur huvudet lika snabbt som de kommer.

    I en box märkt "Genomgångna" ligger en hög ark med mer eller mindre färdiga ordkonster som Jesper bedömt vara tillräckligt bra för att jobbas vidare med. Där får jag gärna gräva runt, säger han, men det är mer känsligt med den kavalkad av nytagna polaroid-bilder som han satt upp över hela snedtaket i ateljén. Dem vill han inte prata så mycket om.
    – Det är fröet till en stor utställning jag ska ha på Fotografiska, med öppning i mars nästa år. Arbetet med den utställningen kommer att sysselsätta mig hela det här året. Jag är bara i inledningsfasen då jag letar efter själva anslaget.

    "Jag brukar kalla mig en social ensamvarg."

    I den nedre delen av ateljén förvarar han original och skisser till större målningar. Han drar ut en låda där han förvarar originalplåtarna till de grafiska verk han gjort till en nyutgåva av Astrid Lindgren-klassikern Bröderna Lejonhjärta, som kom ut före sommaren och som också resulterat i en utställning på Kulturhuset i Stockholm, som pågår fram till och med september.

    – Nästan alla svenskar har starka band till Bröderna Lejonhjärta. Ilon Wiklands ikoniska illustrationer från 1973 är gjorda i fågelperspektiv. Jag valde Skorpans perspektiv. Hur upplever en nioåring Tengil och Katla? Det perspektivet har jag försökt fånga.

    Ursprungligen togs verken fram i samarbete med regissören Tomas Alfredson i sökandet efter ett formspråk inför den länge utlovade internationella storfilmen Bröderna Lejonhjärta.

    – Tomas tog kontakt med mig redan 2013 och ville ha mig som sin visuella sidekick. Han ville inte hamna i Tolkien-världen, utan ville att jag skulle hjälpa honom skapa en helt ny visuell värld. Hur ser ett spjut ut i Nangijala? Och hur ser husen de bor i ut? Astrid beskriver aldrig det i böckerna. Vi satt och pratade i timmar varje dag, det var som långa terapisessioner. Jag hade en toalett som vi döpt till Skorpan och Tomas sket på Jonatan-toaletten. Utifrån de samtalen gjorde jag en massa teckningar och skisser.

    Filmprojektet har försenats gång på gång – tre olika manus har ratats, Tomas har blivit upptagen med andra filmprojekt och finansieringen är ännu inte i hamn – och något besked om när filmen ska spelas in finns fortfarande inte.
    – Jag har ingen insyn i den processen. Men förhoppningsvis kan den här nyutgåvan och utställningen bidra till att filmen blir gjord till slut, säger Jesper Waldersten.

    Samarbetet med Tomas Alfredson är ett av många artistsamarbeten som Jesper Waldersten involverat sig i genom under åren. Under sin karriär har han gjort gemensamma kollaborationer med alltifrån musikartister som Ane Brun, Martin Hederos och Kent till författaren Lennart Hellsing, modeskaparna Lee Cotter och Astrid Olsson och koreografen Kenneth Kvarnström.

    – Jag tycker att det är jätteintressant och berikande att göra gemensamma projekt med kreatörer inom olika områden. Det gör att jag själv utvecklas och det är kul att inte bara sitta ensam här i ateljén. Men jag brukar kalla mig en social ensamvarg. Jag gillar att samarbeta, men framför allt har jag ett stort behov av att få vara för mig själv.

    Genom att associera sig med andra kreddiga artister bygger också Jesper Waldersten sitt eget varumärke. Men det är inte huvudsyftet med samarbetena, enligt honom själv.

    – Det är klart att jag har koll på mitt varumärke, och jag har en målbild vad jag vill få ut av varje samarbete. Men allt handlar om lust, att det blir spännande möten som jag lär mig något av. Affärsmässigt vet jag inte alls om det varit så smart alla gånger. Boken jag gjorde med Kent sålde knappt något alls, den var för stor och tung för att säljas i bokhandeln. Och boken jag gjorde med Lennart Helsing blev hans sämst säljande bok någonsin.

    Jesper Waldersten och Tomas Alfredson har också gjort en kortfilm ihop som visades på SVT tidigare i år, som en del av firandet av Ingmar Bergman-jubileet. I Bergmans requiem medverkar en rad A-listeskådisar som Pernilla August, Lena Ohlin, Helena af Sandeberg, Hedda Stiernstedt och Tilde Fröling, men det Jesper är mest nöjd med är att han fick Joakim Berg och Veronica Maggio att skriva en gemensam låt till kortfilmen, 20 questions.
    – När jag var liten ville jag bli rockstjärna eller marinbiolog. Och det där med rockstjärna har väl aldrig riktigt lämnat mig. Min pappa var musiker, och som liten var jag ofta i hans studio och träffade artister. Jag har alltid trivts i musikbranschen, jag gillar hur man leker ihop i studion, det teamworket finns ju inte alls i konstbranschen.

    Jesper Waldersten började jobba redan som 15-åring, efter att ha hoppat av skolan efter nian. Det enda skolämne han gillade var teckning, och via sin teckningslärare fick han jobb på serietidningsförlaget Semic. I flera år levde han ett slacker-liv, men så en dag bestämde han sig för att göra karriär.

    Jesper snackade sig in på den hyllade reklambyrån Hall & Cederqvist, där han under andra halvan av 1990-talet avancerade från ateljéassistent via AD-ass till att bli art director med ansvar för byråns stora Ericsson-konto.

    – Jag kom på payoffen "Make yourself heard" och vi gjorde ett 30-tal reklamfilmer för Ericsson, med Micke Jansson som fotograf. Tanken var att ge lite Nike-känsla till Ericsson-varumärket, men det blev aldrig så bra som jag ville. Jag kände mig inte tillräckligt uppskattad av mina chefer och tog ett sabbatsår.

    Det var under det sabbatsåret som Jesper Waldersten snubblade in på det som skulle bli hans nya karriär. 

    – Jag har alltid tecknat på lediga stunder. Min fru Petra uppmanade mig att skicka in några av illustrationerna till DN, och de nappade.

    De enkla illustrationerna, som från början kretsade kring livet på krogen, fylla och misslyckade ragg, blev snabbt populära och mynnade sedermera ut i boken Tack för senast din djävel (2002). Under många år var Jesper Walderstens teckningar ett stående inslag i DN, som vann en rad internationella tidningspriser. Men inte så längre. Sedan flera år tillbaka tackar han nej till alla tidningsjobb, bortsett från att han har en egen sida i varje nummer av Situation Stockholm.
    – I dag får du väldigt dåligt betalt som illustratör, yrket har tyvärr tappat i rang.

    Jesper Waldersten vet sitt eget värde. Hans större oljemålningar säljs i dag för 50 000 till 70 000 kronor. Det dyraste verk han sålt gick för 200 000 kronor. Illustrationer och foton tryckta i mindre upplagor har en prislapp på 15 000–20 000 kronor och säljs via det showroom på Strandvägen i Stockholm som drivs av hans fru Petra.

    Han gör även en del kommersiella samarbeten, med bolag som H&M. Det senaste året drog han in 2,3 miljoner kronor till sitt bolag Waldersten Art AB.
    – Jag tycker att jag borde tjäna mer. Men pengar är alltid nummer två för mig. Primärt väljer jag vad jag ska göra utifrån lust och intresse.

    Du har över 40 000 följare på Instagram – du skulle ju kunna dryga ut kassan genom att göra betalda samarbeten där?
    – Jag har faktiskt själv tänkt på det, men märkligt nog har jag aldrig någonsin fått några förslag om sponsorsamarbeten. Jag har funderat på vad det kommer sig av. Jag är kanske för vild och okontrollerad? Oavsett är jag ganska säker på att jag skulle tacka nej till 95 procent av alla förslag.

    "Mina bilder ska gå via kön, mage, hjärta och hjärna. Träffar jag alla fyra så vet jag att jag skapat en hit."

    Trots att Jesper Waldersten kontinuerligt lägger ut bilder på Instagram är han generellt väldigt skeptisk till den utbredda användningen av sociala medier, som han liknar vid ett dåligt drogberoende.

    – I dag konsumerar vi bilder som vi konsumerar pommes frites. Jag minns inte när jag senast blev inspirerad av något jag sett på Instagram. Det myllrar ju av fantastiska bilder, men det fäster inte, jag bara bläddrar förbi. Men precis som alla andra använder jag Instagram som en marknadsföringskanal, för att visa upp vad jag gör och dra in människor i min värld.

    Jesper Walderstens teckningar är väldigt enkla – ofta bara några streck. Ändå lyckas han fånga situationer och det sociala samspelet med förbluffande säkerhet.
    – Det ser kanske lätt ut, men bakom finns träning, träning, träning. Jag är väldigt noggrann och är mån om att laga en sås som håller. Mina bilder ska gå via kön, mage, hjärta och hjärna. Träffar jag alla fyra så vet jag att jag skapat en hit.

    Samtidigt är du extremt produktiv som konstnär?
    – Ja, de säger det, men jag har dåliga dagar som alla andra. Jag har dock en skrivning som jag försöker följa: "När jag kör fast så slutar jag med det." Det är bara att vara disciplinerad och köra vidare.

    Du har i tidigare intervjuer sagt att du haft svårt att kalla dig själv för konstnär – men det har du väl inga problem med längre?
    – Nej, men det tog lång tid. Jag tyckte det var så "pretto" att kalla mig konstnär. Men i dag känner jag att jag är en fri konstnär till 100 procent. Jag har visat att jag duger. Och jag tycker att det jag gör håller en viss nivå.

    Vilken typ av konstnärer ser du själv upp till?
    – De som har en egen röst och ett eget uttryck. Om det är något som jag är allergisk mot så är det artister som snor andras idéer. Därför har jag exempelvis svårt för en sådan som Håkan Hellström, han "lånar" alldeles för mycket från andra i sitt låtskrivande. Jag är väldigt noga med att inte hamna där själv, där är jag väldigt sträng mot mig själv.

    Det var denna allergi som gjorde att Jesper Waldersten hamnade i ett offentligt bråk med sina kompisar i Kent för ett par år sedan. Han menade då att Jocke Bergs text till La belle epoque, där varje mening ineds "Jag är …" var en efterapning av den diktsamling han just då jobbade med.

    – Det var mest ett missförstånd faktiskt, som orsakades av en felaktig artikel i en kvällstidning. Men det ledde tyvärr till att vi betedde oss som killar ofta gör, man tuppar sig mot varandra i stället för att prata med varandra. Vi snackade inte med varandra på flera år. Därför var det skönt att Jocke sa ja när jag ringde honom om att göra låten med Veronica Maggio för Bergmans requiem.

    Vad har du kvar på din bucketlist?
    – Det vore spännande att få prova mina vingar internationellt. Jag tycker att jag har något som skulle kunna funka även utomlands. Men det är ju ett stort steg, inte minst att skriva på ett annat språk.

    Du har redan gjort jobb för Madonna – finns det någon annan utländsk artist som du drömmer om att samarbeta med?
    – Ja, Radiohead. Jag har följt hela deras karriär och de har alltid varit en förebild för mig, hur de utvecklats hela tiden och valt att stå vid sidan av industrin.

    Du fyller 50 nästa år – har du någon åldersnoja?
    – Ja, verkligen. När jag fyllde 45 bestämde jag mig för att gå in i ålderdomen. Sedan dess går jag inte längre på Iron Maiden- konserter och jag tittar inte på Star Wars-filmer. Men samtidigt vill jag fortsätta leva och upptäcka nya saker. Jag funderar mycket på vad man kan göra mellan att man är 50 och 80 år som känns nytt och fräscht, men jag har väl inte riktigt landat i vad det kan vara.

    Läs också:

  • Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!