• Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • En man med driv

    Från hipsterhunk i Girls till rymdskurk i Star Wars. På sex år har Adam Driver blivit den störste skådespelaren i sin generation. King flyger till Cannes och möter den dubbelt filmaktuelle stjärnan för ett samtal om Stellan Skarsgårds matlagning och olyckan som räddade honom från Irakkriget.

    En man med driv
    Foto: Getty Images

    Det har varit ett bra år för Adam Driver. När vi ses på filmfestivalen i Cannes representerar han inte bara en, utan två hyllade storfilmer. Dels den tidigare Mon­thy Python-medlemmen Terry Gilliams äventyrskomedi The Man Who Killed Don Quixote, dels den kontroversielle Spike Lees omtalade satir BlacKkKlansman. Adam är uppe i smöret. Knappt 35 år fyllda är han redan festivalens hetaste villebråd, aktuell med två huvudroller i regi under hans gamla husgudar.

    – Jag är otroligt stolt. Att vara här tillsammans med två så stora filmskapare, två idoler, känns helt overkligt. Men det är så klart inte bara jag och de, vi är här hela teamen, det här är en lagsport vilket är viktigt att komma ihåg. 

    Vi befinner oss i en högt belägen hotell­svit mitt på Croisetten där den 71:a officiella upplagan av Cannesfestivalen just haft premiär. Adam är slätrakad och klädd i en T-shirt lika svart som hans hår tillsammans med ett par jeans. Utanför fönstret breder Medelhavet ut sig, palmerna i förgrunden gör inte utsikten mindre angenäm.

    – Vad som är kul med filmfestivaler som Cannes, förutom själva barndomsdrömmen som går i uppfyllelse, är att man får tid att fira och reflektera över filmerna. Annars handlar den här branschen ofta om nästa projekt och att ständigt jaga nya kickar. Här får man möjlighet att vara stolt över det man gjort och samla alla som har slitit sitt hår för att göra filmerna så bra som möjligt. Det känns väldigt fint på något sätt. Man tar sig inte den tiden i vardagen.

    När HBO-succén Girls gick i mål 2017 stod Adam inför ett vägskäl. Eller snarare ett stup: Antingen skulle han förpassas till tv-historien och för evigt förknippas med sin enda roll, likt Matthew Perry eller Mischa Barton. Eller så skulle han ta sats och hoppa över stupet, slå igenom på vita duken, bredda sin palett och bli något större än bara "han den snygge snubben i Girls". Han valde det senare.

    Sedan genombrottet i Lena Dunhams moderna tv-klassiker 2012 har Adam medverkat i hyllade indiefilmer som Frances Ha, Paterson och bröderna Cohens Inside Llewyn Davis, varvat med matiga Hollywoodproduktioner som Steven Spielbergs Lincoln, Martin Scorseses Silence och – inte minst – Star Wars. För trots att Girls lockade miljonpublik vecka efter vecka var det med de Disney-producerade Star Wars-uppföljarna som Adam slog igenom för den så kallade breda massan.

    Star Wars har varit ett fantastiskt äventyr. Bokstavligt talat.

    Foto: Getty Images

    Hur var det att spela in Star Wars?
    – Det var stort. Jag glömmer aldrig första gången jag kom till den legendariska filmstudion Pinewood Studios utanför London där vi spelade in. Jag höll på att tappa andan första gången jag klev in i kostymförrådet, överallt hängde dräkter, skisser och prototyper av rymdskepp. Först då insåg jag att jag skulle vara med i Star Wars på riktigt. 

    Hittills har det blivit två filmer, Star Wars – The Force Awakens och Star Wars – The Last Jedi. Adam behövde aldrig provspela för sin roll. Under sista inspelningsdagen av andra säsongen av Girls ringde nämligen hans agent och berättade att den prisade regissören och manusförfattaren J J Abrams ville ses på ett möte. Abrams hade inte bara regisserat storfilmer som Mission Impossible III, Cloverfield och Star Trek, han låg även bakom hela fyra succéserier; Lost, Alias, Felicity och Fringe.

    Adam och Abrams sågs kort därefter på Abrams produktionsbolag Bad Robot Productions, där Abrams förklarade att han skulle skriva och regissera en ny Star Wars-film och att han ville se Adam i en tongivande roll. Tanken fick sjunka in, och när de träffades i New York en tid senare kunde Abrams vara mer specifik: Han ville se Adam i rollen som Kylo Ren, en ond karaktär av samma kaliber som Darth Vader. Förslaget gjorde Adam osäker. Så till den grad att han övervägde att tacka nej.

    – Fråga mig inte varför. Jag blev nervös, antar jag. Jag satt i bilen på väg hem efteråt och tänkte: "Vad fan, jag är en idiot. Jag kan ju inte tacka nej för att jag är rädd för att anta en utmaning." Jag insåg att det är bra att röra sig utanför trygghetszonen och göra sådant som gör en obekväm. Jag behövde pusha mig själv. Så jag tackade ja till slut, och på den vägen är det.

    Vilka andra filmer håller du högt?
    – Oj, svårt. Jag håller alla väldigt högt. Det var fysiskt krävande att spela in Martin Scorseses Silence där jag behövde gå ner 

    25 kg för att spela en utmärglad fånge, sedan behövde jag gå upp lika mycket på
    en månad för att var med i Girls igen. Så det är ett minne jag bär med mig. Men åter­igen, man hinner inte stanna upp och reflektera så mycket över tidigare rollprestationer. Det är ett högt tempo i den här branschen.

    Trivs du med det tempot?
    – Ja, jag gillar det. Men det är egentligen ett väldigt konstigt sätt att arbeta. Man jobbar så intensivt tillsammans i tre månader och sedan försvinner alla i väg och återgår till sina vanliga liv. Man jobbar dygnet runt och kommer varandra väldigt nära och sedan ses man inte mer. Det är därför det är kul att vara här i Cannes.

    Foto: Getty Images

    "Jag älskar Stellan Skarsgårds mat."

    Adam sträcker på sig och döljer en gäspning. I går var det galapremiär för den minst sagt efterlängtade filmen The Man Who Killed Don Quixote. Terry Gilliams otursförföljda Don Quijote-projekt har varit en legend i filmbranschen i nästan 30 år, och regissörens kamp för att göra filmen har liknats vid just Don Quijotes strid mot väderkvarnar. Projektet startade redan 1989 och har antagit många former sedan dess; av olika anledningar (den ena märkligare än den andra) har inspelningarna fått läggas på is, men Gilliam har aldrig gett upp.

    När inspelningen återupptogs i Spanien år 2000 fick den läggas ner på grund av översvämningar, akuta pengaproblem och att den dåvarande huvudrollsinnehavaren Jean Rochefort fick sådana svåra rygg­smärtor att han inte kunde sitta upp på hästen. I går nådde den 77-årige filmmakaren äntligen sitt slutmål när han visade upp filmen för festivalpubliken i Cannes. Adam Driver spelar en roll som Robin Williams, Johnny Depp, Ewan McGregor och Jack O'Connell varit påtänkta för tidigare: en filmskapare vid namn Toby Grisoni som gett upp sina gamla konstnärsideal för att i stället syssla med reklamfilm. Hans sadistiske chef spelas av ingen mindre än Stellan Skarsgård.

    Foto: Getty Images

    – Det låter så trött och klyschigt att säga "han är fantastisk", men Stellan Skarsgård är verkligen fantastisk. Han kanske känner sig gammal om jag säger att jag växte upp med alla hans filmer som barn, men det gjorde jag faktiskt. Och det gjorde att jag hade en förutfattad bild av hur han skulle vara som person, jag trodde nog att en filmstjärna på den nivån skulle vara mer nonchalant, men Stellan var över alla förväntningar. Han är genuint intresserad, vilket gör honom intressant. Dessutom är han sjukt bra på att laga mat. Jag älskar Stellan Skarsgårds mat

    Vilka fler skulle du vilja jobba med?
    – Många. Men när vi ändå pratar om Skandinavien har jag alltid drömt om att göra något med Lars von Trier. Jag är alltid nyfiken på hans filmer. Om rätt manus dök upp hade jag tackat ja direkt. Över lag gillar jag den skandinaviska kulturen.

    Hur du varit i Skandinavien? Det är kallt så här års.
    – Jag har varit i Köpenhamn. Det är en av de där platserna på jorden där varenda liten detalj känns genomarbetad. Allt är så snyggt och smart designat att man bara vill gå runt i evigheter och titta på det. Gatorna är rena och människorna är vackra.

    Den andra filmen som Adam Driver är aktuell med är BlacKkKlansman och handlar om en svart polis som lyckas infiltrera Ku Klux Klan. Filmen är baserad på en sann historia och utspelar sig på 1970-talet, där Colorado Springs förste afroamerikans­ke polis, Ron Stallworth (spelad av John David Washington) med hjälp av kollegan Flip Zimmerman (spelad av Driver) tar sig in i vit makt-rörelsens innersta cirkel. Regissören Spike Lee hymlar inte med att filmen är en referens till Trumps USA.

    – Jag spelar en polis som får se hat på nära håll för första gången. Han inser bland annat att hans judiska ursprung kan skapa problem när han infiltrerar Ku Klux Klan. En sak som chockade mig under arbetet med filmen var att inse hur väl organiserat hatet kan vara. Alla vet hur en typisk KKK-medlem ser ut med lakan över huvudet och utklippta hål för ögonen. Men det är absurt att tänka sig att de har medlems­kort som någon faktiskt har suttit och designat. Någon har suttit och valt ut typsnitt och någon annan har suttit och sytt dräkter. Det är inte längre djuriskt, impulsstyrt hat, det är satt i system. Hat som affärs­idé.

    Hur mycket tänker man på filmens tema och budskap under själva inspelningen?
    – Inte så mycket just då. Jag vet aldrig hur slutresultatet kommer att bli medan jag spelar. Det går inte riktigt att fundera på sådana saker. Men i efterhand tycker jag att resultatet och budskapet blev fantastiskt. Kärlek och empati kommer alltid att slå rasism och trångsynthet. Det är självklarheter i teorin, men inte alltid så lätt i praktiken.

    Nyligen hedrades offren för 11 september-attackerna i New York. 17 år har nu passerat sedan nära 3 000 människor dödades efter att två kapade passagerarplan kraschade in i World Trade Center och ett tredje träffade Pentagon i Washington. Många amerikaners liv förändrades den där höstdagen 2001, och för Adam blev den direkt livsomvälvande.
    – Jag saknade riktning i livet just då. Jag bodde hemma hos min mamma och hennes man i Indiana och kände att jag ville göra något. Ingen visste egentligen vad som pågick, men det enda jag visste var att jag ville göra skillnad. Så jag tog värvning i armén. Adam var 19 år när han började tjänst­göra i den amerikanska marinkåren.

    – Den militära världen var som en bubbla. Jag blev totalt avskärmad och glömde hur saker gick till i den vanliga världen. Man blev väldigt sammansvetsad i gruppen. Det påminde faktiskt lite om att spela in en film i just det avseendet.

    Du skulle åka och strida i Irak, men slutade i marinkåren efter två år och åtta månader. Vad hände?
    – Jag bröt bröstbenet i en cykelolycka. Jag körde mountainbike nedför ett högt, brant berg och fick styret rakt i bröstkorgen. Jag slog mig illa och fick ta mig nedför berget själv med krossat bröstben och cykeln i handen. Skadan gjorde att jag inte fick åka till Irak, trots att jag verkligen ville. Jag fortsatte att träna hårt efter skadan för att bli frisk snabbt, men det blev bara värre och till slut tvingades jag sluta.

    Var det en stor omställning att komma tillbaka från det militära och leva ett vanligt liv?
    – Nja, det gick ganska smidigt. Om jag kunde lära mig att hantera skarpladdade vapen och överleva utan mat i vildmarken skulle jag nog kunna gå och handla mjölk och betala skatt som alla andra också.

    Adam växte upp i ett religiöst hem i den amerikanska Mellanvästern, och det närmaste han varit en kreativ hobby var när han sjöng i kyrkokören och var med i en musikal i skolan. Ändå började han studera drama vid Juilliard School på Manhattan i New York efter cykelolyckan, och det visade sig snart att militärtjänstgöringen varit den perfekta förberedelsen inför scenskolan.
    – Jag upptäckte att det fanns flera likheter mellan skådespeleri och det militära. Först och främst, det är en lagsport. Man gör allting tillsammans och måste lita på varandra fullt ut. Ofta finns det en tydlig ledare och det är mycket disciplin. Det handlar om att samarbeta med människor från olika bakgrunder. 

    2008 startade Adam den ideella organisationen Arts in the Armed Forces som handlar om att bygga en bro mellan skådespelarvärlden och armén. Dels för att hjälpa soldater att börja med skådespeleri, men också för att underlätta för män och kvinnor i det militära att uttrycka känslor. Det var först på Juilliard School som Adam lärde sig att hantera sina egna känslor. Genom att skådespela och läsa pjäser av ikoner som William Shakespeare, Harold Pinter och Sam Shepard lärde han känna sig själv.

    – Jag började använda språket i stället för nävarna. Hela mitt beteende förändrades och jag kunde plötsligt artikulera tankar och känslor på ett sätt som jag inte kunde i marinkåren. Det var därför jag startade Arts in the Armed Forces, för att sprida den kunskapen utan att för den sakens skull bli högtravande. Det ska vara kul och lättillgängligt. Det låter kanske pretentiöst, men under min egen skådespelarutbildning fick jag för första gången lära mig språkets kraft.

    Hur har du påverkats av din religiösa bakgrund?
    – Det var väldigt religiöst, men inte extremt. Jag gick i kyrkan regelbundet, annars var det en ganska normal småstadsuppväxt. Jag växte upp i Mishawaka, en stad som bestod av cheerleaders, football-­lag och krigsveteraner. Jag vet inte hur mycket den religiösa biten har påverkat mig. Jag är inte särskilt religiös.

    Direkt efter sin examen på Juilliard School, där han för övrigt träffade sin nuvarande fru Joanne Tucker, fick han rollen som Adam Sackler i tv-serien Girls. Serien skildrade fyra unga kvinnors vardag i New York och skulle bli sex säsonger lång och göra Adam Driver till världsstjärna. När han blickar tillbaka på karriären hittills kan han konstatera att det toppade alla hans förväntningar.

    – Jag skulle vilja gå tillbaka och göra om allt igen. Särskilt med den kunskap jag har i dag, då skulle jag dessutom kunna göra det så mycket bättre. Om någon hade sagt till mig för tio år sedan att jag skulle vara med om allt det här så hade jag aldrig trott den personen. Inte en chans.

    Hur hanterar du framgången?
    – Jag försöker att inte slösa bort en enda chans. Jag tar aldrig en filmroll för given. En filmupplevelse kan förändra människors liv, det har det gjort för mig, så jag försöker att ta det på största allvar. Jag har otrolig tur som får syssla med det här.

  • Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!