• Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Från Beirut till Brooklyn

    Steve Hindy är krigskorrespondenten som sadlade om och grundade ett av världens mest kända bryggerier. För King berättar han om gången han blev kidnappad i Libanon, hur han lärde sig att brygga öl i Egypten och hur Sverige blev Brooklyn Brewerys största marknad efter New York.

    Från Beirut till Brooklyn
    Foto: Eva Edsjö

    Steve Hindy är inte så macho som man skulle kunna förvänta sig efter att ha läst hans cv. När Brooklyn Brewery-grundaren tar emot i sitt bryggeri i hjärtat av Williamsburg är det en mycket sympatisk, nästan försiktig 72-åring som hälsar välkommen. Den före detta krigsreportern, som satt precis bakom Egyptens president Anwar Sadat när denne blev mördad och som själv vid ett tillfälle satt kidnappad i Libanon, påminner snarare om gubben Pettson än om husguden Ernest Hemingway.

    Med vana steg ger han en rundtur innan han visar oss in i ett mötesrum, fullt med diplom, utmärkelser och gamla reklamaffischer på väggarna. Det är i dag drygt 30 år sedan han och finansmannen Tom Potter grundade Brooklyn Brewery, men att Steve skulle brygga öl var långt ifrån planen från början. Det var skjutjärnsjournalist han skulle bli. Mellan åren 1979 och 1984 arbetade Steve som krigskorrespondent i Beirut och Kairo på uppdrag av världens största nyhetsbyrå, Associated Press (AP).

    Och innan dess? Då drömde han naturligtvis om att rita golfbanor.
    – Det stämmer. Jag ville bli golfbanedesigner. Jag var faktiskt en bra golfare i unga år, jag vann till och med några turneringar som juniorgolfare. På college kom jag på att jag ville designa egna golfbanor. Jag gick på prestigefulla Cornell University där den mest berömde golfbanedesignern, Robert Trent Jones, hade gått.

    En ganska ovanlig dröm, måste man säga?
    – Golfbanedesigner, ja. Ungefär som en landskapsarkitekt. Första året spelade jag i skolans golflag och hade 2 i handikapp, vilket var väldigt bra. Men det gjorde tyvärr att mina andra skolbetyg blev svårt lidande, de var faktiskt så dåliga att jag riskerade att åka ur Cornell University. Jag lade helt enkelt för mycket tid på sporten. Så jag slutade med golf helt och hållet och fokuserade på studierna. Mitt huvudämne var engelska och litteratur, för jag älskade att läsa. Det gör jag fortfarande. Jag avgudade författare som Ernest Hemingway och Norman Mailer, den senare har för övrigt bott här i Brooklyn.
    – Efter avslutad examen jobbade jag en tid som engelsklärare för high school-elever. Det är än i dag det absolut svåraste jag har gjort i hela mitt liv. Jag fick ett nervöst sammanbrott.

    Hade du svårt att prata inför folk?
    – Nja. Det berodde snarare på något annat, mer psykologiskt rotat. Jag var inte alltid den bästa eleven när jag själv gick i skolan. Jag var ganska stökig. Så när jag som lärare såg vissa elever missköta sig sympatiserade jag med dem i stället för att göra något åt saken. Jag såg mig själv i dem. Det var väldigt märkligt, hela grejen. Jag kunde inte hantera det. Jag slutade, och tack vare mina engelskstudier fick jag jobb som journalist på en liten tidning i upstate New York. I samma veva gifte jag mig även med min stora ungdomskärlek Ellen som jag hade varit ihop med sedan high school. Vi bestämde oss för att flytta till New York, där jag fick jobb på en annan tidning. Men precis efter flytten skilde vi oss. Vi var småstadsbor, jag var uppväxt i en liten stad som heter Middleport i Ohio, och när vi flyttade till en storstad som New York blev omställningen så stor att vi gick skilda vägar. Det var för mycket samtidigt.

    Paret flyttade isär. Steve gick in i en smärre identitetskris, och plötsligt dök ett erbjudande som matchade alla hans Hemingway-drömmar upp. Associated Press gjorde entré i hans liv.

    – Ung och nyskild kom min stora chans: Jag fick ett jobberbjudande på AP:s redaktion i Newark i New Jersey. Det var en konstig tid i mitt liv, så här i efterhand. Jag visste ju att AP var en världsomspännande organisation, och jag hade alltid varit intresserad av krig. Det pågick en konflikt i Libanon på den tiden och jag började plugga arabiska. Jag sa till mina chefer att jag ville åka dit. Av uppenbara anledningar var det inte jättemånga journalister som ville åka till krigszoner, så konkurrensen var inte jättestor, utan mina chefer blev mest glada och jag lyckades bli stationerad i Beirut. Det var så jag blev AP:s Mellanösternkorrespondent.

    Steve reste för att bevaka inbördeskriget i Libanon för AP:s räkning. Kriget var en komplex och mycket blodig historia som utspelade sig med varierande intensitet åren 1975–1990. När kriget började kunde parterna grupperas i en kristen högerallians och en muslimsk vänsterallians. Men så småningom blev det ett allas krig mot alla, ett krig på alla fronter. Kriget väckte uppmärksamhet globalt genom flera gisslandramer, massakrer och mord på högt uppsatta politiker. Under 80-talet var läget särskilt blodigt, och stora delar av Beirut lades i ruiner.
    – Jag var baserad i Beirut och skrev om konflikter i närliggande områden, som revolutionen i Iran till exempel. Du kanske har sett filmen Argo? Där USA:s ambassad stormas och all personal tas som gisslan. Jag var där. Sedan skrev jag mycket om Iran–Irak-kriget. Jag kände folk i Irak som ringde mig precis före kriget och sa att jag borde komma dit. Inga flyg gick, så jag och två andra journalister åkte taxi till Bagdad. Det kostade oss 1 000 dollar per person. Det var en helt galen bilfärd genom den syriska öknen. Vi kom fram till hotellet mitt i natten, Al-Mansour Melia Hotel, där jag bodde på åttonde våningen. Jag var trött efter den långa taxiresan, så jag gick och lade mig. Men jag vaknade i gryningen av skottlossning utanför och rusade ut på balkongen i bara kalsongerna. Framför mig såg jag ett stridsplan med tunga raketer under vingarna som kom rakt mot hotellet. Det skulle köra in under min våning, men precis innan det nådde fasaden så svängde det uppåt. Jag kunde nästan ta på det. Jag glömmer det aldrig. Det var min introduktion till storskaliga krig.

    Har du lyckats ersätta de där kickarna senare i livet?
    – Jag vet inte om det handlar om kickar. Det var mitt jobb. Men visst var det enorma adrenalinpåslag jämt och ständigt. Det var både spännande och såklart väldigt obehagligt. På kvällarna när vi hade skrivit klart våra artiklar satt vi i hotellbaren och söp hårt. Det där skulle bli en ond spiral. Man vaknade bakfull och var tvungen att ge sig ut i krig. Man var ett totalt nervvrak. 

    Jag orkar knappt gå och köpa chips när jag är bakis.
    – Haha, exakt. Tänk dig då att vakna upp med världens whiskybakfylla och springa ut på ett torg där kulorna viner och bomberna faller.

    "Begrepp som posttraumatisk stress existerade inte på den tiden."

    Steve saknade sin exfru Ellen och började skriva till henne. Breven besvarades med försiktig positivism, och efter en kortare tids brevväxling kom Ellen och hälsade på i Beirut.

    – Hon hälsade på trots att det var brinnande krig.

    Hon måste ha saknat dig också?
    – Haha ja, förmodligen. Hon kom dit i alla fall. Det var helt tyst dagen när hon kom, det var eldupphör just då. Det var fantastiskt. Vi åkte upp i de libanesiska bergen och åt på fiskrestaurangerna där. Vi åkte till Damaskus, det var så vackert. Hennes flyg hem blev inställt, så hon stannade i en vecka till. Då åkte vi på semester till Cypern. Sedan for hon hem till New York och efter en vecka ringde hon och sa: "Det var en väldigt härlig resa … och jag är gravid." Då bestämde vi oss för att bli tillsammans igen. Hon flyttade till mig i Beirut och där föddes vår son Sam.

    Den 18 april 1980 blev Steve kidnappad. Han och en fotograf var med FN:s fredsbevarande styrkor i södra Libanon när de och en liten grupp soldater blev bortförda. Två irländare, 31-årige Derek Smallhorne och 29-årige Thomas Barrett – båda småbarnsfäder – blev torterade och mördade framför ögonen på de andra. En tredje irländare vid namn John O'Mahony blev även han torterad och skjuten, men i tumultet som uppstod lyckades Steve, fotografen och den amerikanske officeren Harry Klein rädda livet på honom, och sig själva, och fly.
    – Det var fruktansvärt. Märkligt nog fick jag ett samtal till Brooklyn Brewery för några år sedan. Det var en agent från underrättelsetjänsten som berättade att de hade gripit personen som ansvarade för kidnappningen. En libanesisk man som numera bodde i Michigan här i USA.

    Hur hanterade du sådana saker?
    – Whisky. Begrepp som posttraumatisk stress existerade inte på den tiden. Jag självmedicinerade med alkohol.

    Fick du problem med alkoholen?
    – Ja, tyvärr. Och jag jobbade hela tiden. Ellen flyttade till Beirut, men det var ju en livsfarlig plats att leva småbarnsliv på. Till slut gick det inte längre. Vår son Sam föddes i maj, i juli samma år utbröt krig i Beirut igen. De sköt med automatvapen genom ytterdörren och missiler landade precis intill huset. Vi bodde i ett skröpligt libanesiskt hus från 1840-talet. Som så många andra kvällar förut hade vi bjudit över våra vänner, journalisten Thomas L Friedman och hans fru Ann, för att äta popcorn och spela Alfapet. Plötsligt hörde vi bomberna falla utanför och hela huset började skaka. Jag sa till Ellen: "Du och barnet måste åka. Det här kommer bara att bli värre. Ni måste sätta er på ett flyg härifrån." Thomas och Ann hjälpte oss att packa. Sedan körde vi till ett hotell för journalister som hette The Commodore. Jag lyfte upp spjälsängen på rummet och ställde den framför fönstret. Sedan lade jag ner vår bebis, öppnade fönstret för att få in frisk luft och kunna höra vad som hände utanför och drog för gardinerna. Sedan låg jag och Ellen och bråkade i sängen. Jag sa att hon måste åka hem, hon sa att vi måste hålla ihop. Mitt i diskussionen blixtrade det till i hela rummet. Ett bländade ljus och en enorm smäll: Ka-boom! En bilbomb hade detonerat utanför. 25 människor dog. Alla fönster i hotellet krossades. Men tack och lov hade jag öppnat fönstret så jag, Ellen och bebisen träffades inte av glassplittret. Efter det vände jag mig mot Ellen och sa: "Ni måste åka nu."

    Bilbomben gjorde att Steve vann diskussionen. Dagen därpå tog Ellen med sig barnet och åkte hem till USA. Steve bad AP att bli omplacerad till Egypten, där landets president Anwar Sadat hade väckt stor uppmärksamhet genom att inleda historiska fredsförhandlingar med Israel. Sadat hade tidigare dragit med Egypten i det så kallade Oktoberkriget, där landet tillsammans med Syrien attackerat Israel i början av 70-talet. Men genom det nya fredsavtalet blev Sadat det första arabiska och muslimska statsöverhuvud att möta Israels regering sedan staten utropades 1948. Steve och många andra utländska journalister följde det politiska läget och rapporterade om fredsavtalet på plats i Kairo. Att flytta hem till USA och leva familjeliv var inte ett alternativ. 

    – Jag ville inte vara kvar i Beirut, men jag ville samtidigt inte åka hem till USA. Det hade just slutits fred mellan Israel och Egypten, vilket jag var där för att rapportera om. Det visade sig att det inte var så fredligt, president Anwar Sadat var sträng, den egyptiska polisen var väldigt brutal. Jag skrev en artikel där jag kritiserade Anwar Sadat varpå min redaktör ringde och sa: "Okej, så Steve Hindy kommer till Kairo och plötsligt är Anwar Sadat i trubbel. Hur kommer det sig att jag inte har läst om det här i New York Times, Washington Post eller någon annan jävla tidning?" Jag svarade att allt var sant, men han stekte storyn.

    Steve fortsatte att gräva i Anwar Sadats omtalade fred, och i september 1981, en månad efter att artikeln hade blivit refuserad, lät presidenten fängsla ett stort antal politiska och religiösa motståndare runt om i Egypten.
    – Anwar Sadat var ju känd som den stora fredsmäklaren. Plötsligt satte han folk i fängelse och omvärlden fattade inte vad som hände. Min redaktör ringde upp och sa: "Hindy, skrev inte du någon skit om det här?" Jag svarade: "Jo, och du tackade nej till hela artikeln." Så den här gången fick jag publicera artikeln. Det gjorde att jag fick ett speciellt pass som gav mig behörighet att bevaka Anwar Sadat på nära håll. Den 6 oktober 1981 satt jag precis bakom Sadat under en militärparad, och plötsligt körde det upp en jeep framför läktaren och tre män hoppade ur med Kalasjnikovs och sköt honom med fem skott. Flera andra personer bredvid Sadat träffades och dog också. Jag tog skydd och lyckades faktiskt rädda en pojke som hade fastnat under en stol mitt i kaoset. Sedan skrev jag flera artiklar ur ett unikt förstahandsperspektiv om händelsen.

    Det måste blivit mycket whisky efter det?
    – O ja. Fy fan.
    I Kairo tog Steves intresse för alkohol en ny vändning. På ambassaden träffade han amerikanska diplomater som nyss hade kommit från Saudiarabien där alkohol var förbjudet under islamisk lag. De hade därför börjat brygga eget öl och visade honom grunderna.
    – Diplomaterna hade lärt sig göra riktigt gott öl. Jag älskade det och funderade på hur de hade gjort det så bra.
    Det hembryggda ölet sådde ett frö i Steves undermedvetna. Efter tre år i Kairo ville AP skicka honom till Filippinerna, där president Ferdinand Marcos styrde landet med järnhand.
    – Det pågick vilda protester mot Marcos, och jag kände mig stolt över att ännu en gång få bevaka en stor politisk händelse för AP. Så jag sa till Ellen: "Vi ska flytta till Manila." Hon svarade: "Nix, det ska vi absolut inte." Vi hade just fått vårt andra barn och det fanns inte på kartan att vi skulle bo i Filippinerna. Ellen sa: "Om du blir stationerad i Rom eller Paris kan jag tänka mig att hänga med. Manila kan du glömma."

    Steve fick ännu en gång välja mellan karriären och familjen, och den här gången valde han det senare. Familjen flyttade hem till New York. Steve började jobba på en tidning, men han skulle snart bli uttråkad.
    – Jag var inne på mitt andra äktenskap med samma kvinna. Det var dags att prioritera smartare.

    Vi sätter oss i en uber och beger oss mot Steves hem, ett townhouse i området Gowanus i södra Brooklyn där han nu har bott med Ellen i 25 år. Han har anekdoter om vartenda gathörn. Sent 1800-tal var Brooklyn en av USA:s viktigaste bryggeriplatser med 48 olika bryggerier. När Steve och hans dåvarande granne, finansmannen Tom Potter, startade Brooklyn Brewery var den eran sedan länge förbi. Brooklyn präglades av gängkriminalitet och våld och hela stadsdelen var på dekis.
    – Det här var innan Brooklyn blev ett tillhåll för hipsters. Det hade varit tufft att ge upp hela min korrespondentkarriär, det kändes som om jag förlorade min identitet. Jag var 38 år och tittade på mina kollegor i New York som kom in med slips och portfölj varje morgon, och tänkte: "Ska det vara så här i resten av mitt liv nu?"
    Som avskedspresent på AP hade kollegorna köpt ett nybörjarkit för hembryggning av öl.

    Steve kom ihåg grunderna från diplomaterna i Kairo och började brygga eget öl. I takt med att jobbet på tidningen blev tråkigare och hans nyfunna hobby blev roligare började Steve drömma om att starta ett mikrobryggeri. Han ville att det skulle ligga i Brooklyn som en hommage till stadsdelens rika bryggerihistoria.
    – Min granne Tom Potter jobbade på bank och hade alltid pratat om att starta eget företag. Så jag började tjata på honom om att vi skulle säga upp oss och starta ett bryggeri. Han tyckte att jag var galen, men till slut lyckades jag övertala honom. Jag tog den kreativa rollen och han den ekonomiska. Det var startskottet för Brooklyn Brewery.

    STEVE BESTÄMDE SIG för att lägga stor vikt vid logotypen. Efter möten med 30 olika designbyråer kontaktade han den legendariske grafikern Milton Glaser, mannen bakom Bob Dylans psykedeliska porträtt och den ikoniska "I love New York"-loggan.

    – Jag ringde Miltons kontor varje dag, tills hans assistent sa: "Du kommer inte att ge dig, va?" Sedan kopplade hon mig vidare och jag och Milton tog ett möte. När Milton visade sin skiss, det klassiska B:et, frågade jag: "Är det här allt?" Milton svarade: "Låt den sjunka in ett tag." Jag förstod snart att den var fantastisk. Jag tror att det är tack vare logotypen som vi har rönt så stora internationella framgångar. Den speglar New York, utan att säga New York. Jag och Milton äter lunch varje vecka. Han är 89 år i dag och har fungerat som en mentor sedan vi träffades första gången. Brooklyn Brewery hade inga pengar på den tiden, men som tack fick Milton en andel i företaget till ett värde av 2 000 dollar. Den andelen är värd mellan 2 och 3 miljoner dollar i dag. Så han är nöjd.

    Steve och Tom Potter skaffade en van med loggan tryckt över sidan och började distribuera ölet själva. Först 15 år senare, år 2003, sålde de rättigheterna till de stora distributörerna i New York för 12 miljoner dollar, vilket var första gången de 35 investerarna fick tillbaka några som helst pengar.
    – Jag var så stolt över att tjäna egna pengar och driva ett eget bolag. Vi sålde mer och mer öl för varje år, men vi gjorde ingen vinst i början. Däremot fick vi mycket press och uppmärksamhet, folk gillade ölet, så investerarna fortsatte att tro på oss. Bryggeriet, lokalen som jag visade i dag, byggdes 1995 och det finansierades till stor del av våra investerare.

    Finns det några likheter mellan att vara krigskorrespondent och företagsbyggare?
    – Förmågan att berätta en historia och stöpa historien i en form har jag tagit med mig från mitt tidigare yrke. Och att förstå vad en journalist vill ha ut av en intervju. Pr är otroligt viktigt för stora företag i dag, alltifrån att hantera skandaler till att nå ut med sitt budskap på daglig basis.

    Varför tror du att Sverige är Brooklyn Brewerys största marknad efter New York?
    – Jag vet inte, ärligt talat. Magi. Svenskar och amerikaner verkar ha ett speciellt band. Planen från början var att sälja ölet här i Brooklyn. Men ända sedan starten har folk från hela världen gillat vårt öl, både kunder och samarbetspartners.

    Hur ser framtiden ut för Brooklyn Brewery?
    – Den är ljus. Vi fortsätter att växa i bland annat Sverige. Systembolaget som ni har är lite konstigt för oss utomstående, men om man som Brooklyn Brewery väl har blivit en del av sortimentet är det fantastiskt.

    Hur ser din roll i företaget ut i dag?
    – Jag är styrelseordförande men är inte delaktig i det dagliga arbetet. Jag fungerar främst som en ambassadör för varumärket. Jag berättar historier, precis som jag alltid har gjort.

     

  • Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!