• Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Sveriges modernaste chef: "Vi är ännu i stenåldern när det kommer till VR-konst"

    Efter åtta år som hyllad chef för Moderna museet gör Daniel Birnbaum en omstart i karriären. För King berättar en av konstvärldens mäktigaste män om haussade miljardvärderingar, tyska spioner och varför virtual reality-konst är det nya svarta.

    Sveriges modernaste chef: "Vi är ännu i stenåldern när det kommer till VR-konst"
    Foto: Andreas Johansson

    Intervjun publicerades först i King nr 1/2019.

    Daniel Birnbaum har listats som en av de mäktigaste i konstvärlden och kallats alltifrån "überintellektuell" till "wonderboy". Men någon dryg kultursnobb är han inte. Tvärtom skämtar han gärna och ger ett varmt och sympatiskt intryck under den halvdag vi spenderar tillsammans på Moderna museet i Stockholm.

    Ett kulturellt högdjur är han icke desto mindre. Efter att ha inlett karriären som akademiker och konstkritiker – han utmärkte sig bland annat som ung journalist på kultursidorna i DN och Expressen och har skrivit forskningsavhandlingar i både filosofi och konstvetenskap – har han innehaft flera prestigefulla topposter på kulturinstitutioner runt om i Europa. Under första delen av 2000-talet var han rektor för den kultförklarade konstskolan Städelschule i Frankfurt och 2009 var han högsta ansvarig för Venedigbiennalen, världens mest inflytelserika konstutställning (det var då tidskriften Art Review utsåg honom till den fjärde mäktigaste i konstvärlden). Sedan 2010 har Daniel Birnbaum varit chef för Moderna museet, som under hans ledarskap presenterat en rad hyllade utställningar med konstnärer som Louise Bourgeois, Yayoi Kusama, Yoko Ono, Cindy Sherman och Hilma af Klint, för att nämna några.

    Vad blir nästa steg efter en sådan spikrak karriär i kulturparnassen? Många inom konstvärlden spådde att Daniel Birnbaum var näst på tur att ta över på någon av världens allra största konstinstitutioner, det spekulerades i Museum of Modern Art i New York eller Tate Modern i London. Men när Daniel Birnbaum i somras, på sin 55-årsdag, oväntat annonserade att han sagt upp sig från Moderna museet, ett år innan hans förordnande löpte ut, så var det för en anställning på det för de flesta helt okända bolaget Acute Art i London.
    – Jag förstår dem som ställer sig frågande. Lite gåtfullt är det för mig med, om jag ska vara riktigt ärlig, säger Daniel Birnbaum och skrattar.

    Som om det inte var nog med det nya jobbet så romandebuterade Daniel Birnbaum även i höstas med Dr. B, en spionthriller med hans farfar i huvudrollen.

    Att debutera som romanförfattare och ge sig i kast med virtual reality-konst är rätt häftiga drag för en 55-åring, måste jag säga.
    – Någon jämförde det med att jag gått ner i spagat, och det ligger väl något i det, men det är alltid kul att utmana sig själv, säger Daniel Birnbaum och skrattar igen.
    När vi ses har han bara drygt en månad kvar på sitt gamla jobb som överintendent på Moderna museet, men det hindrar honom inte från att fortfarande vara väldigt involverad i allt som händer i huset.
    – Min anställning avslutas till årsskiftet, men jag kommer att vara här en hel del 2019 också. Jag är bland annat ansvarig för en utställning med den brittiska konstnärsduon Gilbert & George som går upp i februari och som jag jobbar mycket med nu, säger han när vi slagit oss ner i hans föga glamorösa tjänsterum.

    Han är uppenbart väldigt fäst vid Moderna museet, men blir om möjligt ännu mer engagerad när han börjar prata om sitt nya jobb. Acute Art, startat så sent som 2017, beskriver sig själva som "ett laboratorium som för samman teknologi och konstnärliga visioner" och Daniel Birnbaum får titeln artistic director på det nya jobbet. 

    – Min roll är en blandning av talangscout och ateljéchef. Jag ska leta upp konstnärer som vill skapa konst i digital form, det kan vara alltifrån virtual reality och augmented reality till 360-gradersvideo.

    Att han själv beskriver sig som en "komplett idiot" vad gäller teknik är inget som hindrar honom.
    – Jag kommer att hålla mig så långt borta som möjligt från tekniken och affärerna. Den stora anledningen till att jag tagit det här jobbet är att jag vill komma tillbaka till att jobba nära konstnärerna och den konstnärliga verksamheten.

    Birnbaum är exalterad över de möjligheter som den nya tekniken för med sig.
    – Alla som gått in i de här VR-landskapen och 3D-världarna vet ju att det är en fullständigt svindelframkallande upplevelse. För mig ter det sig självklart att det här kommer att ändra förutsättningarna för alla typer av kulturuttryck. Filmen har ju kommit längst hittills, men konsten kommer också att påverkas i grunden. Den nya tekniken möjliggör att man innesluts i konsten, det är själva upplevelsen som är konstverket.

    Acute Art har redan en imponerande lista på etablerade världsartister som de samarbetar med: Marina Abramovic, Olafur Eliasson, Nathalie Djurberg & Hans Berg, Christo & Jeanne-Claude, Jeff Koons, Anish Kapoor och Jakob Steensen har alla skapat virtuella konstverk som finns att ta del av i en gratisapp som kan laddas ner i telefonen. Men de verk som Acute Art hittills presenterat i appen erbjuder ingen jättestor konstupplevelse, påstår jag fräckt, utan att Daniel Birnbaum opponerar sig.
    – Jag håller med om att vi har inte sett så mycket storslagen konst än så länge. Men vi är ännu i stenåldern när det kommer till VR-konst.

    För Daniel Birnbaum är Acute Art ingen ny bekantskap.
    – Jag hjälpte dem en del i början med att komma i kontakt med konstnärer, för jag tänkte att det var något som även vi på Moderna museet kunde dra nytta av.

    Att han haft mer än ett finger i spelet ända sedan starten är uppenbart. Flera av de konstnärer som Acute Art samarbetar med har haft utställningar på Moderna museet de senaste åren. Bland andra den dansk-isländske världskonstnären Olafur Eliasson, en nära vän till Daniel Birnbaum sedan 1990-talet.
    – Det svåra är inte att få med konstnärerna, det är ännu ingen som sagt nej, trots att de inte får något betalt. Den stora utmaningen är hur vi ska nå ut, hur vi ska få fler människor att hitta till de här verken.

    Den nuvarande appen, som alltså kan laddas ner gratis av vem som helst, räcker inte, enligt Daniel Birnbaum.
    – Jag tror tyvärr inte vi kommer att nå så mycket folk den vägen. Vi måste få in den här digitala konsten i den traditionella konstvärlden: på mässor, biennaler och museer. Jag är medveten om att det inte kommer att bli lätt. Det finns en hög tröskel här, många i konstpubliken drar sig för att sätta på sig de i dag ganska klumpiga VR-glasögonen som täcker halva ansiktet.

    Någon färdig affärsmodell för hur Acute Art ska tjäna pengar finns inte ännu. Att ta betalt för appen är inte aktuellt i dagsläget.
    – I framtiden skulle man kunna tänka sig en prenumerationsmodell à la Netflix/Spotify där den digitala konsten streamas online. Men jag tror att det dröjer ganska lång tid innan folk är beredda att betala för konst på det sättet. Konstmarknaden är väldigt konservativ och det är unika objekt som värdesätts. Högst i värdekedjan står olja på duk. Det känns väldigt rotat att det är så det ska vara.

    Vad talar för att det kommer att ändras?
    – Eftersom intresset är så stort kring vr-konsten, både från konstnärer och publik, så tror vi att det kommer att finnas ett värde i det vi gör i framtiden. Men det vet vi ju inte i dag. Oavsett är det spännande att göra det här, jag ser det lite som en experimentverkstad. Turligt nog är det inte jag som är ansvarig för affärerna, så det är lätt för mig att uttrycka mig så här, säger han och skrattar.

    Bakom Acute Art står den svenske ex- bankiren, miljardären och konstsamlaren Gerard de Geer och dennes son Jacob de Geer (ej att förväxla med Izettlegrundaren Jacob de Geer med samma namn och från samma generation – de är avlägsna släktingar).

    Jacob de Geer, 45 år, har ärvt sin fars konstintresse, och hoppade för ett par år sedan av en karriär inom fastigheter och reklam i Hongkong och London för att driva och vara vd för Acute Art.
    – Min första kontakt med Jacob de Geer var att han som 30-åring satt i styrelsen för Moderna museets vänner. Han är en extremt rolig person som jag ser fram emot att jobba nära med. Pappa Gerard de Geer, i dag 71 år och närmast mytomspunnen, har Daniel Birnbaum känt i flera decennier. På 80-talet var Gerard de Geer med och startade Sveriges första investmentbank Enskilda Securities och han blev rejält förmögen på affärer i Ryssland på 90-talet, när han startade och sedan sålde den ryska investmentbanken Brunswick.

    I dag är han en av Sveriges, kanske till och med Europas, största konstsamlare. Delar av hans enorma konstsamling fanns tidigare att beskåda i den hemliga konsthallen Jarla Partihallar i Stockholm, som inte var öppen för allmänheten, utan bara för speciellt inbjudna. Daniel Birnbaum, som annars är öppenheten själv, blir uppenbart mer reserverad när han får frågor om sin nya arbetsgivare. Gerard de Geer har gjort sitt absolut bästa för att flyga under medieradarn sedan han lämnade finansvärlden. Men en mer allmängiltig reflexion bjuder Daniel Birnbaum på:
    – När framgångsrika finansmän och företagsledare hittar till konsten så tror jag att en anledning är att de attraheras av det är lite mänskligare och roligare än i finansvärlden. Gerard de Geer älskar verkligen konst. Därför vet jag att han, liksom jag, kan bli lite förtvivlad över att konstlivet börjar uppvisa samma mönster som finansvärlden, att allt mer kommit att handla om pengar.

    Det gör att premisserna för Acute Art är ganska väsensskilda från de flesta andra privata företag, enligt Daniel Birnbaum.

    – Acute Art finns inte till för att ägarna ska tjäna pengar. Tvärtom skulle man kunna säga att ett av företagets högre syften är att slå sönder strukturer i konstlivet, och visa att konst inte är till för att ägas eller säljas, utan för att upplevas.

    Daniel Birnbaum berättar att tanken är att konstnärerna själva ska ta över ägandet av Acute Art, och bland andra Olafur Eliasson är med som delägare från start.

    Vilket är det bästa vr-konstverk du har upplevt?
    – Laurie Anderson har gjort ett helt fantastiskt verk som heter Resan till månen. Det är som att vara inne i en interaktiv teaterpjäs i 3D, där man guidas av hennes röst. Plötsligt kan man få insektsben medan man svävar över månen.

    Daniel Birnbaum har nu knutit till sig Laurie Anderson i ett "konstnärligt råd" till Acute Art. I rådet ingår även den kinesiska konstnären Cao Fei, som också ligger långt fram inom den digitala konsten och har ställt ut på Guggenheim.

    Vilken konstnär i världen skulle du helst vilja knyta till Acute Art?
    – Det är inte nödvändigtvis de stora namnen du kanske tänker på. Vi samarbetar ju redan med flera av samtidens mest betydande konstnärer. Jag är väldigt nyfiken på unga konstnärer som växt upp med de här verktygen. Som kan ta det ett steg längre.

    Men du måste väl ha något drömprojekt?
    – Ja, med Hilma af Klint. Mellan 1906 och 1915 skapade hon sitt centrala verk, Målningarna till templet, som omfattar 193 målningar med banbrytande abstrakta motiv. Hon drömde om att målningarna skulle ställas ut i en spiralliknande byggnad på ön Ven. Det templet borde byggas, fast inte på riktigt, utan i en virtuell värld, och så hänger man tavlorna där. Hennes målningar är ju egentligen inte avsedda att visas på vita väggar på ett museum.

    Om någon i världen kan få detta drömprojekt att förverkligas så är det Daniel Birnbaum. Det är mycket tack vare honom som den tidigare så gott som okända Hilma af Klint (1862–1944) just nu är en av världens hetaste konstnärer. Den Hilma af Klint-utställning som Moderna satte upp 2013 har de senaste åren turnerat runt på museer i Europa och visas nu på Guggenheimmuseet i New York ända fram till april.

    – Hilma af Klint-utställningen är den i särklass viktigaste vi gjort under min tid på Moderna. Man kan nästan säga att vi lanserade hennes konstnärskap för världen, vilket är lite pinsamt att erkänna.

    På vilket sätt är det pinsamt – det är väl en fjäder i hatten för dig?
    – Mja, jag är osäker på att en statlig institution har till uppgift att lansera konstnärer, det hör mer den kommersiella delen av konstlivet till. Men i det här fallet var det nog så i alla fall.

    Han är påtagligt stolt över att ha varit chef för Moderna museet, som ägs av staten och faktiskt är en egen myndighet i sig. Hans efterträdare ska utses av kulturministern och kommer därmed sannolikt inte att kunna väljas förrän en ny regering är på plats.
    – Moderna museet har en av de mest enastående samlingarna i Europa. Det finns bara en handfull museer av det här slaget i Europa. Pompidou i Paris står i en klass för sig – om vi har fyra bra Matisse så har de 50 – men Moderna museet har en närmast perfekt liten mikrosamling av 1900-talets viktigaste konstnärer.

    De senaste åren har det öppnat en rad nya storsatsande museer runt om i världen som köpt in konst för enorma summor. Värstingen är fantasibygget Louvre Abu Dhabi, som i fjol bidrog till att sätta ett präktigt världsrekord när Leonardo da Vinci- målningen Salvator Mundi ropades in via ombud för 3,8 miljarder kronor på en auktion i New York. Men det räcker ändå inte långt, enligt Daniel Birnbaum.

    – Ett nytt museum kan aldrig komma ikapp det vi har. Det kan låta imponerande att de nya museerna handlar konst för miljardbelopp, men du kommer ingen vart med de pengarna, det räcker bara till enstaka tavlor. Det går inte att bygga en samling av äldre, betydande konst i dag.

    Vilket är det värdefullaste konstverket i Modernas samling?
    – Jag skulle gissa Andy Warhols Marilyn Monroe-tavla, den är värderad till långt över miljarden. Rauschenbergs berömda get ligger där uppe också. Och så har vi några riktiga dyrgripar av Duchamp. Enda anledningen till att jag har lite koll på det här är de helt sjuka försäkringskostnader som uppstår när vi ska låna ut konstverk från våra samlingar, vilket vi gärna gör när det går.

    Vet du vad hela Modernas samling är värd?
    – Nej, men jag vet att det var någon från Moderna museets vänner (den vänförening bestående av förmögna konstälskare som skänker pengar och konst till museet för stora summor varje år) som gjorde en överslagsräkning och då kom fram till en summa på 100–200 miljarder kronor. Men det är ju en fullständigt idiotisk och irrelevant sifferexercis.

    Varför då?
    – Dels är vår konst inte till salu. Ett museum är speciellt på så sätt att vi får och köper konst, men vi säljer ingenting. Men framför allt skulle hela marknaden braka samman om vi eller något annat museum började sälja ut våra samlingar. Prisbilden på konstnärer som Matisse, Picasso och Warhol hålls ju uppe av att betydande verk av dem sällan eller aldrig finns ute på marknaden.

    Under 2000-talet har priserna på högkvalitativ konst gått mer eller mindre spikrakt uppåt, vilket Daniel Birnbaum beskriver med ord som "groteskt" och "vansinnigt". Ändå tror han inte att det är en stor prisbubbla som kommer att spricka.
    – Det finns ju småbubblor som spricker hela tiden, men det är svårt att hitta något som är så unikt och attraktivt för förmögna människor som högkvalitativ konst. Så länge den här fetischismen finns så tror jag tyvärr att prisrallyt kommer att fortsätta.

    Daniel Birnbaum säger att han blir "lite deppig" av utvecklingen.
    – Det är svårt att inte bli bedrövad när så mycket i konsten handlar om pengar, det är att förminska konsten och dess betydelse. Det intressanta med Warhol är ju inte hur mycket hans tavlor säljs för, utan vad hans konst säger oss om vår värld.

    Vad har du själv på väggarna hemma?
    – En del roliga posters från gamla utställningar och en del konst som jag fick på 1980-talet av konstnärer som jag kände och skrev katalogtexter till. Man skulle kanske hoppats att några av dessa verk skulle ha blivit värda stora summor, men de har tyvärr endast anekdotiska värden.

    Vilken är din favoritkonstnär?
    – Velázquez, en spansk barockmålare från 1600-talet. Men det är lite "above my paycheck", om vi säger så. Jag får gå till Pradomuseet i Madrid för att njuta av honom.

    Daniel Birnbaum är nu i färd med att hitta en bostad i London åt sig och hustrun Charlotte Birnbaum, som är konsthistoriker och matboksförfattare. Samtidigt ska han marknadsföra sin bok Dr. B. (Albert Bonniers Förlag) som släpptes i oktober och genomgående fått bra recensioner. Någon storsäljare är det inte – men det är ändå redan klart att boken kommer att översättas till engelska, franska och tyska och ges ut i minst ett tiotal länder.
    – Min förläggare Abbe (Bonnier) säger till mig att jag ska vara stolt över att de här länderna har köpt in boken för innehållet, inte på grund av försäljningssiffrorna, säger Daniel Birnbaum och skrattar.

    Dr. B. handlar om Daniel Birnbaums farfar Immanuel Birnbaum, en judisk flykting som hamnade mitt i storpolitiken under andra världskriget när han av misstag råkade avslöja planerna på ett brittiskt bombdåd mot de svenska malmtransporterna till Tyskland. Farfadern dömdes för förräderi, men kan samtidigt ha förhindrat att Sverige drogs in i kriget. Den slutsatsen är Daniel Birnbaums egen, men det mesta i boken har hänt på riktigt.
    – Innehållet är helt och hållet baserat på gamla dokument som jag hittade i en papplåda på vinden för ett antal år sedan. Dokumenten visar att farfar var en klantskalle till spion, men genom sitt sjabblande kan han ha räddat Sverige. Det var en thriller som låg där i lådan och väntade på att bli skriven.

    Har du fler romaner på lager?
    – Nej, jag har inte fått någon mer låda i famnen, så det är inget jag planerar för.

    Efter din långa karriär – har du fortfarande ett stort gig på en klassisk kulturinstitution kvar i dig?
    – Nja, det är inte så att jag går och drömmer om att bli museichef igen.

    Men om du får en fråga från Guggenheim eller Tate om ett par år – skulle du säga nej då?
    – Jag tror faktiskt det. Ju större museum du chefar för, desto längre kommer du från konsten. Jag har haft allt sjå i världen att komma nära konsten bara på Moderna. Hela poängen med att jag börjar på Acute Art är att jag får återgå till att bygga upp något tillsammans med konstnärerna, det har alltid varit det jag tyckt varit roligast i min karriär.

    Varför gillar du att hänga med konstnärer så mycket?
    – Jag gillar inte att hänga med alla konstnärer per se, men det är väldigt spännande att få jobba nära en duktig konstnär. Att få vara deras bollplank och i bästa fall känna sig som en medbrottsling till deras verk är det bästa jag vet.

  • Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!