Nedklädd är det nya uppklädda

AV Redaktionen 06:58 / 17 / Oktober / 2008

Marcus Dunberg finner inget nöje i att klä upp sig längre.

 

Jag har alltid – alltid – stått på de uppkläddas sida. Som initiativtagare, ordförande och president i de uppkläddas förening (jag menar bildligt talat här) har det alltid varit ett självklart val att kämpa på den rätta sidan.

Vi som väljer lädersula framför gummisula. Kavaj framför tröja. Slips framför uppknäppt. Skjorta framför t-shirt. Som grupp har vi alltid varit utsatta, bespottade och hånade.

 

För låt oss inse det uppenbara: Ingen har någonsin blivit upprörd över ett par jeans och en mörkblå tröja. Att vara nedklädd, eller lagom, har aldrig varit ett tecken på mod.

 

Genom hela mitt vuxna liv, och även i yngre år, har jag fått försvara min klädsel: på jobbet, ute på krogen och i andra sociala sammanhang. Ibland har det varit regelrätta trakasserier: Killar som muckat gräl på grund av mina skor eller strumpor.

 

Folk som har kommit fram på krogen och ställt de mest idiotiska frågor om mina hängslen (det var många år sedan). Tjejer som ryckt min näsduk ur bröstfickan på kavajen (åh, herregud vad jag hatar det!), dragit mig i slipsen eller rufsat om mitt hår. Faktum är att tjejer över lag är mycket värre än killar. Mycket, mycket värre.

Nu vill jag påpeka att min klädsel aldrig någonsin har varit särskilt extrem. Det är inte någon Gustav III-kostym med knälånga byxor och pudrad peruk vi snackar om här, utan en kostym och en slips. På sin höjd.

 

En gång i tiden fanns det visserligen ett par rosa manchesterbyxor och en kashmirrock från Crombie med gigantisk pälskrage, men det är glömt nu. Även om ag inte alltid har mötts av regelrätta hån, så finns det alltid en viss skepsis mot än som inte har en aning om vem som leder Premier League, men som däremot hller reda på omöjliga ordföljder som Kilgour French Stanbury (googla om du inte vet).

 

Allt detta motstånd stärkte mig och gjorde mig ännu mer bestämd i min övertygelse. Rött foder på kavajen var vägen framåt och ingen jä… skulle hindra min framfart.

 

Men så hände något. Jag vet inte exakt när eller hur, men plötsligt började alla att tala om ett "dressat mode". Snaskiga kvällstidningsbilagor rapporterade om färgade strumpor. Rosa blev en accepterad färg till och med hos män som spelar korpfotboll. Hyfsat snygga kostymer gick att få tag på överallt. Slipsen blev ett allmänt festplagg.

 

Näsdukar började slå ut i var och varannan bröstficka. Och då var det inte roligt längre. Min garderob kulminerade runt år 2000 – vid den tidpunkten fanns det i Sverige en handfull unga män som klädde sig på ett liknande sätt (jag skämtar inte), och jag kände åtta av dem.

 

Nu för tiden klär jag mig helst i jeans, sneakers och ostrukna buttondown-skjortor från J Crew. Och Rolexen är utbytt mot en Swatch. Kanske är det så att vi i osäkra tider, inför en eventuell lågkonjunktur, söker oss tillbaka till det enkla. Lyx känns, sedan gans­ka lång tid tillbaka, helt ointressant. Uppklädda kan alla andra få vara. Det är inte längre någon som provoceras av en slips.

 

Men glöm inte bort vem det var som banade vägen för ett mer uppklätt samhälle.

 

 

Av: Marcus Dunberg. Tidigare publicerad i King.