Sköna stilminnen
Marcus Dunberg blickar nostalgiskt tillbaka på sin forna garderob.
AV Redaktionen
08:49 /
24 /
Oktober /
2008
Jag minns en ryggtavla med Sex Pistols och texten "God Save the Queen". Ni vet, en sådan där ryggtavla som sys fast på baksidan av jackan.
Det är osäkert hur jag hade fått tag på denna symbol för ohejdad anarkism, men säkert är att detta utspelade sig i mitten av 80-talet och att jag gick i mellanstadiet – klass fyra, tror jag.
Sex Pistols-loggan var det estetiskt mest fulländade jag sett, och att korsa skolgården med den där uppkäftiga bilden på ryggen skulle förstås väcka stor beundran. Mina föräldrar hade andra planer – duffel och jodphurboots. Lösningen blev att jag smugglade ryggtavlan i ryggsäcken och satte fast den med säkerhetsnålar, för att ta bort den när skoldagen var över. Sa jag att jag gick i fyran?
Punkmodet var bara en av många olika stilar som jag vid den här tidpunkten laborerade med. Hårdrockare och synthare var de andra två. Kanske mer synthare, eftersom musiken var bättre och stilen mer lättsmält. Ett par pyjamasliknande byxor, en lammullströja och tofs i nacken så var du hemma.
Fast det hindrade inte att jag nästa dag kunde glida omkring i jeansväst med Kiss-knapp. Lika förvirrad var jag på högstadiet. Kunde inte riktigt bestämma mig mellan ytterligheterna "snobbig ungmoderat i slips" eller "kicker i huvtröja och keps".
Det kunde däremot min vän Kalle. En fredagsmorgon utanför gymnastiksalen ser jag plötsligt en beige trenchcoat komma fladdrande över skolgården. Till detta chinos, lågskor och en pistaschgrön skjorta (givetvis knäppt ända upp i halsen).
Kalles förändring hade bokstavligen skett över en natt, och nu hade han en lång utläggning som i korthet gick ut på att han och jag var bättre än alla andra, och att vår klädsel borde understryka och manifestera denna överlägsenhet. Exakt
varför vi var så mycket bättre är fortfarande oklart.
Jag är också tveksam till om Kalle ordagrant sa "understryka och manifestera", men det var budskapet. Jag var stum inför min väns mod och var inte sen att haka på. Kalle hade rätt: Det var dags att gå vidare, att ta sig i kragen – och bära krage. Vi var ju trots allt 14 år gamla. Inga barnungar längre.
Efter det skedde det inte så mycket i garderoben på ett par år, förrän jag i slutet av nionde klass, genom brittisk musikpress, började uppmärksamma band som Ride, Happy Mondays och Stone Roses. Det viskades också om ravepartyn, vilket onekligen verkade bättre än att dricka elefantöl på en parkeringsplats i Helsingör.
Hej då Gant och Boomerang, och hello långärmad t-shirt, utsvängda jeans och beppehatt (kallas det fortfarande beppehatt?). För första gången i mitt liv matchade musik och kläder, och det höll väl i sig ett år eller två.
Sedan insåg jag att det bara är losers som bygger sin garderob efter musikintresse. Det var dags att växa upp. Den här gången på riktigt. De senaste 15 åren har grundtanken i min klädsel varit mer eller mindre densamma. Större delen av gymnasiet gick mest åt att samla på sig så mycket kläder som möjligt med en hästpolospelare på bröstet. Och någonstans är jag väl fortfarande där.
"God Save Duffel Coats And Jodphur Boots."
Av: Marcus Dunberg. Tidigare publicerad i King.
Redaktionen
King Magazine
0 kommentarer | Skriv kommentar