Gör om mig!
Marcus Dunberg har fått nog av sin egen garderob – men vet inte hur och var han hittar en ny.
AV Redaktionen
10:40 /
21 /
November /
2008
En taxi på väg ut i New York-natten. Luften i baksätet är tjock och kvav av mitt rakvatten Acqua di Parma. Samma doft som jag har burit de senaste sju åren.
Har gjort en stor grej av det där. Skrutit om min tydliga linje när det kommer till eau de cologne. Nu, i taxin, skapade samma doft illamående, och inte bara det – den väckte en mörk tanke inom mig.
Jag är ett offer. Ett offer för min egen konservatism och ovilja att förändras. Jag synade min klädsel: mörkblå bomullskostym, uppknäppt vit skjorta och svarta skor med dubbelspänne.
Sobert och propert. Inget att klaga på. Och andra sidan inget att bli upphetsad över heller.
I hela mitt vuxna liv har jag, mer eller mindre, sett likadan ut. Ingen trendängslig vindflöjel här, inte. Alltid likadan, år ut och år in. Till nu.
Något måste göras. En ny stil ska införskaffas, lovade jag mig själv där i taxin, drogad av den starka parfymdoften. Så blev det morgondag. En lördag. På schemat: Ny stil. Jag började på Barneys mest progressiva avdelning. Varje liten hörna bar designernamn som var mig lika bekanta som kinesiska tecken.
Det var Horowitz Schubanskij eller iza oko pod eller Friend of Foe. Det sistnämnda är faktiskt en existerande designer, övriga hittade jag på, men du hajar grejen. "It's all a very super creative multi ethnical New York kind of thing."
Planlöst strövade jag omkring bland dessa omöjliga ordkombinationer och plockade bland tygbitar som vägde likt ett par stringtrosor i handen. 780 dollar för något som påminner om en skjorta. 2 700 dollar för en Mao-kostym med färgfläckar.
Expediten – en anorektisk asiat som trots ung ålder föreföll botoxad synade mina 193 centimeter och 85 kilo. "One size only", läspade han fram. "Don't worry, you're doing mankind a favour by keeping it in limited edition."
Borde jag ha svarat.
Jag fortsatte att irra omkring, och visst hittade jag något enstaka plagg som var helt okej. Följdfråga: Kommer jag att trivas i det här? Nej. Är den här skjortan/kavajen/tröjan snyggare än kläderna som jag normalt köper? Nej. Är de dubbelt så dyra? Ja. Ska jag gå och äta lunch nu? Tveklöst.
Problemet är att för oss killar finns det inte så mycket utrymme för improvisation och förändring. Det är mest mode att vara minst mode. Vi har jeans, skjortor, tröjor, t-shirts, kavajer och kostymer. På fötterna relativt klassiska skor alternativt sneakers.
Lite förenklat, men du förstår mig säkert. Vilken karl klär sig efter säsongens trender? Ingen jag känner eller umgås med, i alla fall. Att experimentera med kläder och frisyr borde upphöra samtidigt som du slutar högstadiet. Fram till dess är det ett sundhetstecken. Efter nionde klass är det ett desperat rop på hjälp.
Jag gav upp jakten på en ny stil, innan den ens hade börjat. Vad jag behövde var inte en ny look, utan bara nya kläder. Senare samma dag kom jag hem med fyra nya oxfordskjortor, roströda shorts, khakibyxor och två kavajer. Allt i gammalt välbekant snitt från J.Crew och Ralph Lauren.
Stilkrisen fick mig dock att inse något viktigt: Med en begränsad garderob blir detaljerna helt avgörande. Det kan låta självklart, men det är på detaljerna som de flesta män går bet. Gränsen mellan Fredrik Reinfeldts och Gianni Agnellis klädsel är trots allt hårfin.
Sammanfattning: Jag ser fortfarande likadan ut. Och doftar likadant.
Av: Marcus Dunberg. Tidigare publicerad i King.
Redaktionen
King Magazine
0 kommentarer | Skriv kommentar