Välkommen till landet Nostalgi. En plats där alla är vackra och rika, solen alltid skiner och det är fullt möjligt att hoppa i säng med Marilyn Monroe. Här är det ingen som tar livet av sig eller dör av skrumplever. I landet Nostalgi är alla odödliga – och nyduschade. Och det är magasin som King och skribenter som jag själv som förser landet Nostalgi med konstgjord andning. Modepressen publicerar ändlösa spaltmeter och svartvita bilder, och stämmer upp hyllningskörer som aldrig tycks klinga ut. Det är ett ändlöst onanerande kring döda personers kläder och livsstil. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit orden "Gianni Agnelli" och "odödlig stilikon" i samma mening. Oftare än vad som är hälsosamt, i alla fall.
Varken du eller jag var fysiskt närvarande i Hollywood- och jetset-kretsarna under
50-, 60- och 70-talet. Merparten av Kings läsardemografi var inte ens född när Onassis lägrade damer på löpande band i kaptenshytten på Christina O, en gång Medelhavets mest magnifika yacht. Således vet vi ingenting om hur goda de gamla goda tiderna egentligen var. Antagligen inte så goda som de konstruerade minnena vill få oss att tro.
För det första: Kostymer och skjortor från
50-talet är över lag jävligt obekväma, och dåligt sydda i material som vi i dag inte ens använder till att klä bilsäten. Och har du någon gång provat ett par solglasögon från samma tid? Kallt, vasst och kantigt stål över hela ansiktet. Det finns ett fotografi från sent 50-tal när Kirk Douglas åker vattenskidor utanför Hotel Eden Roc på Cap d'Antibes. Glassigt, tänker du. Jag tänker att badbyxorna som Douglas bär antagligen inte "andas", aldrig torkar och föranleder svettiga skinkor och blåskatarr. Dagens playboys har badbyxor från Vilebrequin i hightech-material som är snustorra tio minuter efter att man har klättrat upp från badstegen på Valentinos yacht.
De dödliga sjukdomarna var också betydligt fler förr. Och hygienen var inte lika viktig som i dag, så vi kan utgå ifrån att personerna på de där svartvita bilderna luktar som Josef Fritzls källare. Ingen höll på med "grooming". Rakning av "intimdelar" – glöm det. Audrey Hepburn, Grace Kelly och Marilyn Monroe hade, garanterat, så kallad grillvante. Och jämfört med våra moderna vanor kunde inte ens dåtidens jetset kallas för beresta – eller belästa. Ta bara en sådan simpel sak som is. Frank Sinatras martini var möjligtvis "dry", men också "warm".
Nostalgi är en trygg hamn att förtöja i. Framtiden är alltid oviss, så därför håller vi oss krampaktigt fast vid det som har varit. Samtidigt finns det något oerhört svart i tron att den bästa tiden alltid ligger bakom oss. Den bästa tiden ligger framför oss – det mesta, från kvinnor till kläder och bilar, blir ju hela tiden lite bättre. Trots det kommer den här tidningen om
30 år fortfarande att skriva om hur snyggt allting var förr i tiden – typ 2008.
Av: Marcus Dunberg. Tidigare publicerad i King nummer tolv tjugohundraåtta.
0 kommentarer | Skriv kommentar