• Textstorlek A A
  • Hem
  • >
  • Läsning
  • >
  • "Pappa är en douchebag"

Skarsgård som karaktären Eric Northman i "True Blood" - en blodtörstande figur som på allvar präntat in honom på näthinnor runtom i hela världen.

"Pappa är en douchebag"

Alexander Skarsgård mådde så dåligt att han la skådespeleriet på hyllan som trettonåring. Sju år senare tog han upp det igen - och idag är han på väg mot toppen i Hollywood.

AV Tina Jøhnk Christensen 15:00 / 01 / Mars / 2013

Idag är det ingen som ger sig på Alexander Skarsgård. Annat var det förr. Inte minst när han som åttaåring återvände till Stockholm, efter sin första usa-resa, där han hade besökt pappa Stellan under en filminspelning. Han hade köpt ett par cowboyboots som han trodde skulle väcka klasskamraternas beundran. Det blev raka motsatsen. De andra killarna kallade stövlarna fjolliga, varpå Alexander sprang gråtande hem – för att aldrig igen bära stövlarna.

Fem år senare var det dags för ett nytt trauma. Då hade Alexander Skarsgård för första gången följt i sin pappas fotspår i skådisyrket – genom en huvudroll i filmen Hunden som log. Över en natt blev han själv känd i Sverige. Men Alexander var inte redo för den överväldigande uppmärksamheten – och avskydde kändisskapet. Den här gången sprang han inte gråtande hem till mamma, men traumat var detsamma. Minst. 

Året var 2000 – och filmen "Vingar av glas". Motspelerskan? Sara Sommerfeld.

– Jag blev nästan paranoid när folk kände igen mig som barn. Det gjorde mig otroligt osäker och jag fixade det inte alls. Jag var en ung tonårsgrabb, en liten kille på väg att bli en ung man, och jag höll som bäst på att klura ut vad allt handlade om och vem jag var. Så att höra eller läsa om "kändisen Alexander Skarsgård" fick mig att må riktigt dåligt.

Med anledning av det tog han beslutet att lämna skådespelarbanan helt och göra karriär på annat sätt. För Stellans del var det okej, han menade att man måste älska att vara skådespelare – annars är det ett alltför tufft jobb. Dessutom, varnade han, är det bara runt en procent som kan leva på det.

– Och jag kände inte så. Jag hade aldrig planerat att bli skådespelare som pappa, så det kändes lätt att säga ›åt helvete med det, jag har inte lust att syssla med det här längre‹.

Lösningen blev att rycka in i lumpen. Som patrullchef för marinbasjägarna i Berga i Stockholms skärgård bytte han livet i rampljuset mot en disciplinerad tillvaro i ett fuktigt militärlogement. Efter muck stack han till Leeds och pluggade vid universitetet där – av det enkla skälet att han gillade stadens fotbollslag. Men efter sju år var det dags att återvända till scenen.

– Jag var 13 år när jag slutade med skådespeleriet. När jag var 20 började jag längta tillbaka till rampljuset. Jag saknade att stå på scenen. Men jag bodde i Leeds vilket gjorde att jag helt enkelt var tvungen att flytta för att börja om min karriär. Så jag åkte till New York och började på teaterskola. Jag såg det som ett sista test innan jag gav upp tanken helt och hållet.

Alexander Johan Hjalmar Skarsgård – en del av den allt starkare svenska skådespelardominansen i Hollywood.

Mycket riktigt älskade han det. Efter teaterskolan åkte han tillbaka till Sverige för att ge den inhemska filmbranschen en ny chans. Men de roller han fick rimmade illa med hans ambitioner och av rädsla för att placeras i rollfack åkte han tillbaka till USA igen. Karriären startade på allvar när han fick sin första roll i en större Hollywoodfilm – som stereotyp fotomodell i Ben Stillers komedi Zoolander (2001).

– Det är inte enkelt att slå igenom i Hollywood. När jag kom hit satt jag mest och läste massor av manus som helt enkelt inte var intressanta. Rollfigurerna var inte bra – de saknade djup. Det kändes inte som om jag kunde tillföra karaktären något och jag skulle inte trivas med att spela den, så jag tänkte: "Varför i helvete åkte jag hela vägen från Sverige till usa för att göra något som inte var bättre än de erbjudanden jag fick hemma?" Det verkade meningslöst.

I och med Zoolander började karriären röra på sig och i dag är Alexander Skarsgård själv en del av Hollywoods historia och har nästan blivit amerikan – i varje fall av accenten att döma – efter att ha bott till och från i Los Angeles i åtta år.

– För mig var accenten aldrig något problem – min största rädsla är och har alltid varit att hamna i ett rollfack. Det skulle vara rena mardrömmen att placeras i ett rollfack och tvingas spela samma slags karaktär varje gång.

Hittills har det inte hänt. Hans stora genombrott kom 2008 med tv-serien Generation Kill, där han spelade rollen som sergeant Brad Colbert under Irakkriget. Succén följde han upp genom att spela vampyren Eric Northman i vampyrserien True Blood. Men mellan tv-serieproduktionerna har han också spelat smalare roller som brudgummen i Lars von Triers Melancholia, där Stellan spelar hans "best man", och rysaren och remaken Straw Dogs, där han spelar en psykopatisk mördare och våldtäktsman.

Alexander Skarsgård utanför Nordiska Museet i Stockholm för en fotoutställning om Greta Garbo. Foto: Karina Ljundahl, Stureplan.se

Alexander Skarsgård nämner ofta att fåfänga är skadligt och menar att det kan innebära slutet för en skådespelare. Detta trots att han själv har korats till snyggast i Hollywood och, på omslaget av Rolling Stone, poserat endast iklädd teaterblod. Men, menar han, det senare handlar bara om att spela en roll. Och då är det skillnad. Han gillar att gå på djupet med alla sina karaktärer.

– Kolla på den här bilden från min senaste film Disconnect, säger han och halar fram sin mobil för att visa ett foto av en helt annan typ av kille: Alexander Skarsgård med bilringar runt midjan och ovårdat hår.

– Det är viktigt att man har ett intressant utseende. Man ska ju helst kunna ändra det sätt man ser ut på, och vara något av en kameleont. Det är otroligt viktigt. Kreativt vore det ju rena självmordet om man läste ett manus och tänkte: "Hm, jättebra manus, jättebra rollfigur, men han är helt enkelt inte tillräckligt sexig."

Trots sin amerikanisering är cowboystövlar fortfarande uteslutna i Alexander Skarsgårds garderob. I stället är det mörkgrå jeans från Whyred och svart skjorta från Burberry som gäller under intervjutillfället. Den karakteristiska la-brännan har fått ytterligare färg sedan han var i Copacabana, där han var för att besöka Stellan som spelar in filmen Rouge Brésil. Några bilringar från inspelningen av Disconnect är inte kvar – trots att han förnekar att han följer något träningsprogram. De räcker med lite löpträning och att lyfta fria vikter för att hålla sig i form.

– Jag kan inte arbeta om jag inte får mat. Men som tur är har jag bra förbränning. Så jag klarar att äta mycket.

Är du obekväm med att se dig själv naken på film och tv?

– Nej. Det är helt okej för mig. Folk känner inte igen mitt ansikte. De känner igen min röv, säger han ironiskt.

Att heta Skarsgård i efternamnet har klingat väl ända sedan pappa Stellans genombrott på bioduken – i gastkramande "Den enfaldige mördaren" från 1982. Och framgångssagan bara bortsätter – den 3 mars börjar (i USA) HBO-serien "Vikings" med Gustaf Skarsgård i en av huvudrollerna.

Intervjun äger rum i legendariska Universal Studios lokaler eftersom Alexander precis har spelat in en stor actionfilm här. I Battleship, som baseras på ett dataspel, spelar han mot ett annat av Hollywoods senaste stjärnskott – den fem år yngre kanadensaren Taylor Kitsch. De spelar bröder som får ett tufft militärt uppdrag.

– Det har varit en bra tid. Kombinationen av att först spela in Melancholia och sedan Battleship var fantastisk. För mig handlar det hela tiden om att hitta nya utmaningar och göra nya upptäckter. Det tillfredsställer mig på flera olika sätt att först delta i ett skandinaviskt arthouse-projekt och sedan göra en actionfilm som Battleship. Dessutom har jag precis spelat in tre filmer där jag inte är typecastad som sexig "hunk".

Filmerna han refererar till är The East, What Maisie Knew och Disconnect. I The East spelar han en ledare för en mystisk anarkistisk organisation som heter just The East. What Maisie Knew är en filmatisering av Henry James roman, om ett barn som dras in i föräldrarnas bittra skilsmässa, där Skarsgård spelar Julianne Moores nye make. Och i Disconnect, där även Michael Nyqvist medverkar, spelar Alexander en före detta marinsoldat som blivit emotionellt avskärmad från sin fru – och inleder en affär. Förutom rädslan att hamna i rollfack lider 34-åringen av prestationsångest och när ständigt en rädsla att inte vara tillräckligt bra.

– Jag avskyr att inte lyckas. Det är något jag har tänkt mycket på, för du har rätt i att det är viktigt att begå misstag. Det är positivt att lära sig av sina misstag. Jag tror att det var Samuel Beckett som sa: "Ever tried. Ever failed. No matter. Try Again. Fail again. Fail better." Det lär man sig mycket på och man riskerar mycket mer om man väljer att försöka kämpa emot.

Alexander och motspelerskan Anna Paquin i "True Blood".

Vad menar du med att inte lyckas?

– Det är alltid inåtvänt. Det är om jag inte satsar hundra procent eller om jag inte lever upp till mina egna förväntningar.

Att vara son till Stellan Skarsgård skulle förstås kunna vara
en källa till prestationsångest i sig. Men Alexander Skarsgård tycker att det är precis tvärtom. Han har familjen att tacka för en jordnära uppväxt. Trots att föräldrarna nyligen skilt sig och att mamma My Skarsgård under Alexanders uppväxt led av både cancer och alkoholism står familjen enad och utgör klippan i hans liv.

– Visst kan det göra mig lite sårbar att inte alltid veta vad som händer där hemma. Det kan vara rätt skrämmande att inte ha familjen nära. Vi är en stor familj med starka band och när jag bodde i Stockholm fanns vi alla nära varandra. Plötsligt är jag
5 000 kilometer bort.

När Alexander Skarsgård var liten var pappa Stellan hans stora idol som inte kunde göra något fel i sonens ögon. Men när han blev äldre förändrades synen. Han var ingen superhjälte. Samtidigt insåg Alexander att man inte kan förhålla sig till varandra på ett djupare plan om man idoliserar den andre. Kanske hjälpte det också att spela mot pappan i Melancholia, där de var jämställda och spelade bästa vänner.

– Min pappa är en "douchebag", säger Alexander Skarsgård och skrattar.

– Min pappa är en av mina bästa kompisar och jag respekterar honom otroligt mycket. Vi arbetade ihop första gången 1983 hemma i Sverige, i en animerad film där vi gjorde rösterna var för sig, så Melancholia var egentligen första gången som vi faktiskt spelade mot varandra, och det var helt fantastiskt.

Skarsgård och Paquin i en av True Bloods mer intima scener.

Alexander Skarsgård må vara på väg att nå toppen i Hollywood, men det tycks inte ha påverkat honom som person. Han är vänlig och tillmötesgående. Han kunde vara vilken svensk Stockholmskille som helst som bara råkat ha en lite speciell karriär och hamnat i Hollywood. En kille som en gång blivit retad och sprungit gråtande till mamma. Att vara sig själv och vårda sin särart är viktigt, menar Alexander. Inte minst nu när karriären tagit fart på allvar.

– Jag vill gärna ha nya kompisar och inte bara tänka "ah, det är för att jag är känd". Men jag tror att man kan märka relativt snabbt om folk är uppriktiga eller inte, och om de vill vara kompis med dig för att de gillar dig eller för att de tror att du kan ta med dem på häftiga premiärer. Folks sanna jag visar sig snabbt.

Artikeln är tidigare publicerad i King 06/2012.

1 kommentarer | Skriv kommentar

Detta innehåll är skapat av Kings besökare

Skriv en kommentar

Namn
Meddelande
Nedanstående fråga hjälper oss att hålla spam borta från sidan.

Vad blir sextio plus tre? Skriv svaret i siffror:

Registrerar du dig och loggar in behöver du inte ange Captchan ovan när du skriver en kommentar.

King på Instagram

Snabblänkar

Kings världsunika märkesgalleri