• Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Alesso om dödsmisshandeln som förändrade hans liv

    King tog rygg på Alessandro Lindblad, mer känd som Alesso, under Coachella-festivalen i USA för att snacka live-taktik, Swedish House Mafia och hur man hanterar att ens bäste vän blir mördad.

    King möter det svenska dj-undret Alesso. Styling: Claes Juhlin. Foto: Jesse Laitinen.

    Att stå på en scen framför någonstans mellan tio och tjugo tusen människor är en speciell upplevelse. Jag vet, för att Alesso lät oss stå där under hela hans en timme långa gig på Coachellas Saharascen – jag som skriver bredvid Claes, som stylar, i gliporna bakom den enorma projektionstavlan, och Jesse, som fotograferar, springande fram och tillbaka runt dj-podiet med kameran, då och då uppstannande med ett saligt leende som inte lämnar några tvivel om att han har en av sitt livs bästa dagar på jobbet. Tillfället är väl valt, och det är heller inget sammanträffande: När vi talas vid efteråt i den lilla by av mobila hem som utgör Coachellas avskilda artistenklav får vi veta att detta var den tid Alesso med organisation helst ville ha, i kraft av två års tidigare erfarenhet av festivalen. Saharascenens gigantiska, välvda tält står i områdets sydvästra hörn, och över stängslen och palmerna en halv kilometer bort håller ökensolen på att gå ner. Den lyser rakt in under tältets övre läpp trettio meter över marken, och tangerar spelningen perfekt: Under den första halvtimmen flödar ett gulrött motljus in, och när de sista bullrande basgångarna ekar ut är det skymning. Den blir en timslång ljuseffekt i sig.



    Alesso står till höger, i fonden bakom scenen, och väntar på att gå på, exakt på slaget sju. Han håller redan på att arbeta upp den energi som han kommer att projicera mot publiken i en timme framåt, helt ensam bakom sin utrustning: Han hoppar upp och ner på lätta fötter, ler brett åt alla som kommer inom synhåll, känner pulsen i bakgrundsmusiken. Se på honom: Han är 23 år gammal, han är begåvad, han ser bra ut, han är ekonomiskt oberoende och får leva sin dröm, och om en sekund kommer han att springa rakt ut framför 20 000 människor som älskar honom. Det är omöjligt att inte känna hans glädje, och svårt att inte dela den. Jag vänder mig till Claes och kupar händerna över munnen:


    – Ända sedan första gången jag gick på konsert har jag drömt om att få vara en av de där människorna som bara står och hänger på scenen utan anledning!


    Han hör inte. Det har börjat.



    Tiotusentals fans njuter när Alesso droppar basen.

    Saker händer inte människor för att de förtjänar dem eller inte. Framgångar kommer efter beslut och ansträngningar och talang och lyckliga omständigheter, inte som karmamässiga skadestånd för sveda och värk utbetalade av en orättvis värld. Alessos framgångar är inte en följd av att hans bakgrund döljer en tragedi – men det gör den. Där finns också ett samband av orsak och verkan, och även om det är hans egen förtjänst att jublet hotar att spränga Saharatältet som en såpbubbla i samma stund som han visar sig har de val som lett honom hit varit en konsekvens av det han varit med om. Du minns förmodligen historien: Hösten 2007 misshandlades Riccardo Campogiani till döds på Kungsholmen i Stockholm, en lördagskväll i oktober, två dagar före sin sjuttonde födelsedag. Riccardos öde blev väldigt uppmärksammat och berörde många: Det är mycket ovanligt att så unga människor utsätts för den grad av våld som hade förekommit. Först några dagar senare framträdde hela historien i sin fulla misär, då fem sextonåringar häktades misstänkta för brottet. Tre av dem kom att dömas i hovrätten för grov misshandel och vållande till annans död, vardera till ett års sluten ungdomsvård. Riccardo Campogianis död blev en symbol för ett råare samhällsklimat det året. Anton Abele inledde en politisk karriär via en Facebookkampanj mot ungdomsvåld, Melissa Horn skrev sin sång Kungsholmens hamn i sorg över det som hänt, Florence Valentin döpte sin skiva Spring Ricco efter händelsen. 


    Riccardo Campogiani var Alessandro Lindblads – ännu inte Alesso med hela världen – bästa vän.


    – Jag var där den kvällen. Jag blir fortfarande känslosam när jag pratar om det. Det var en tuff period för mig. Vad ska man säga? När det hände… Det var en av de saker som drev mig till att börja satsa på musiken direkt, snarare än att vänta. Man kan dö i morgon. Musiken hjälpte mig också, väldigt mycket: När jag gjorde musik tänkte jag inte på något annat.


    Vi sitter i ett hörn av trailern efter spelningen, omgivna av glada röster. Giget gick perfekt, tillfredsställelsens endorfiner flödar genom alla från turnéledare till management till roddare. After work-stämning. Själv är jag van vid att intervjutillfällen hör till de sista punkterna på allas prioriteringslista, i synnerhet artistens, men Alesso har all tid i världen och låter intervjun ersätta planerna på att springa i väg till Outdoorscenen och lyssna på Lana Del Rey. Det första han säger när vi ses är att han är glad att äntligen få prata lite svenska. Först slår vi oss ner vid ett bord ute på gräset, där dimman av brinnande marijuana driver in från publiken som väntar på att Beck ska gå på stora scenen, tills Alesso själv föreslår att vi ska flytta in så att jag slipper få hela Calvin Harris gig på min diktafon. Han tackar lite förvånat när jag kallar honom för en ovanligt omtänksam superstjärna, och när Riccardos namn nämns syns det på honom att det gör ont, och jag hatar mig själv för att jag frågat.


    Den 23-årige världsstjärnan blickar ut över ökenfestivalen.

    Det är bara fem år sedan Alesso, liksom så många andra tongivande svenska dansmusikpersonligheter av generation yngre, utexaminerades från vad vi kan fastställa är det svenska houseundrets stora drivhus: gymnasieskolan Östra Real. Houseimpressarion Karl "Kalle OP" Ohlsén Petterson, som driver Summerburst, gick här, liksom Otto Knows, och när Alesso började första ring gick Tim Bergling, alias Avicii, i tredje. Men allt började egentligen med en moped.


    – Jag var tretton fjorton när jag kom in på dansmusik för första gången, efter att ha lyssnat mycket på rock och pop. Jag försökte googla runt för att hitta det som var bra, tills en kompis gav mig en skiva med lite musik som han trodde jag skulle gilla. På den fanns Sebastian Ingrosso, Axwell, Steve Angello – det här var före Swedish House Mafia-tiden – och Eric Prydz. Jag blev helt såld. Youtube kom väl däromkring, och jag hittade mer och mer musik. Det fanns även någonting som hette Playahead, ett onlinecommunity, där man kunde ha musik liggande på sin profil. Det blev en grej för mig att försöka samla bra musik där. Du vet, folk lyssnade inte på dansmusik då, speciellt inte i Stockholm – där var det bara r'n'b och hiphop. Jag började sätta ihop danslåtar, och märkte att andra tog dem och använde dem på sina egna profiler – jag hade ju klippt en del i dem så att de började där det var som bäst, och märkt dem, typ Alessandro Edit. Jag började pilla mer och mer med låtarna i något skitprogram jag hade och som jag desperat försökte behärska, FL Studio tror jag, för att jag tyckte att vissa låtar höll på lite för länge, andra hade lite konstiga arrangemang. När jag var femton gick jag på en hemmafest, och plötsligt spelade någon en av de låtarna som jag hade pillat på. Det var den första bekräftelse jag fick på att någon annan gillade det jag gjorde.



    För att kunna börja producera musik på allvar behövde Alesso de rätta verktygen, och normen i branschen var en Mac och programmet Logic Pro. Båda kostade pengar som inte fanns att tillgå.


    – Det var väldigt dyrt. Jag gick till min farsa. Han sa att han inte bara tänkte köpa dem åt mig: Om jag ville ha grejerna fick jag sälja min moppe. Jag hade kanske kört den i fem månader. Det var en Derby. Svart och röd. Ball. Fin moppe. Jag sålde den, och efter det började jag producera.



    För att ge lite perspektiv kan nämnas att det finns ett både underhållande och informativt klipp på Youtube där Avicii går igenom hur han brukar bära sig åt för att göra remixer. När han öppnar sina plugins framgår det med all önskvärd tydlighet att de är crackade versioner, rimligtvis nedladdade via torrentdelning. För dig som inte är helt införstådd i den ekonomiska verkligheten för housemusikens världselit kan nämnas att Avicii har råd att köpa program utan att sälja sin moped.


    Väldigt ärligt av dig att köpa Logic Pro över disk, ur det perspektivet.


    – Faktiskt. När jag först träffade Sebbe [Sebastian Ingrosso, reds anm] sa han till mig att han tyckte att så länge jag inte tjänar några pengar på min musik kan jag gott ladda ner plugins, men att jag annars gör bäst i att betala. Jag betalar för alla mina grejer. Dessutom slipper man ju alla buggar och grejer.



    Alessos andra spelning under Coachella 2014.

    Liksom den svartröda Derbymopeden – vars andrahandsvärde borde chockhöjas i och med denna artikel, till glädje för sin nye ägare – spelar Sebastian Ingrosso en stor roll i sagan om Alesso. Så sent som 2011 var Alesso ett oskrivet kort, om än med flera års soloslipande på den egna musiken. Alessos dåvarande flickvän arbetade på Café Saturnus, ett anrikt fik ett stenkast från Humlegården i Stockholm. Detta var händelsevis det utskänkningsställe till vilket Vito Ingrosso, Sebastians far, gick varje morgon för att starta dagen med en god kopp kaffe.


    – Vito pratade med mitt ex om sin son, och hon svarade att hennes pojkvän var en stor beundrare, och även gjorde musik själv. Är det så, sa Vito, ge mig en skiva så kan jag ge den till Sebbe.



    En skiva brändes och levererades via ombud tillsammans med en kopp nybryggt kaffe redan nästa morgon. Två dagar senare stod Alesso i Sebastian Ingrossos studio.


    – Det var rätt ballt.

    Vad hade hänt om han aldrig hade hört av sig?


    – Då hade jag fortsatt på egen hand. Jag… jag tror ju på min musik. Man måste tro på sig själv. Om du inte tror på dig själv, vem ska då göra det? Jag var förstås väldigt nervös när jag träffade honom. Det var ju typ den coolaste människa jag någonsin hade träffat, men jag kände ändå att det kanske fanns någonting i min musik som han skulle uppskatta. Sedan fick jag ju vägledning också: När jag började jobba med Sebbe berättade han vad jag borde tänka på, om jag kunde presentera saker på ett bättre sätt, fundera över arrangemang, men såg också alltid till att jag fick göra min egen grej. Vi har jobbat tillsammans sedan dess.



    När man tänker på den elektroniska dansmusikscenen framstår den som väldigt positiv, då historier som den ovan inte är okända: En ny förmåga kontaktar sin idol, som generöst delar med sig av tid och kunskap och bidrar till att tända en ny stjärna. House är också jämförelsevis befriat från den inbördes aggressiva stämning som fått tragiska konsekvenser inom alltifrån hiphop till dödsmetall. Kanske är det så att musiken – ingenting om inte livsbejakande – smittat av sig på de artister som framför den. Eller tvärtom.


    – Det mest fantastiska med den här branschen är att alla hjälper alla. Som här på Coachella: Jag spelade en låt av en relativt okänd kille, och på så vis fick tusentals pers höra den. Alla är snälla och glada och trevliga. Familjekänsla. Jag träffar Sebbe, Axel [Hedfors, mer känd som Axwell, reds anm], David Guetta, Calvin Harris – alla är skitsnälla och stödjer varandra. Det finns ingen konstig konkurrenskänsla. Inga krig.

    Hur är det med remixetikett? Får vem som helst remixa vad som helst av vem som helst?


    – För att få släppa musiken och sälja den måste du absolut få godkännande från originalartist och skivbolag. Oftast blir man betald: Min första remix som fick brett genomslag hette Pressure, av Nadia Ali och Starkillers, och då fick jag en liten summa för att remixa den. Man kan få förfrågningar, eller tvärtom: David Guetta frågade om jag hade lust att remixa några av hans låtar, sedan hörde jag Titanium och sa till honom att jag älskade den och bad om att få remixa den. Han spelar faktiskt den remixen fortfarande.



    En intressant konsekvens av att få se ett housegig från scenhåll är en viss insikt i det artisteri som är inblandat. Frågan om vad en dj egentligen gör på scenen och varför har stötts och blötts, företrädesvis inom en generation musikkännare och -kritiker som känt doften av ett paradigmskifte och inte gillar det. Här uppifrån framgår det absurda i frågeställningen. Nej, det handlar inte om musikalisk virtuositet. Nej, det är inte en kultur där improvisation är en dygd. Ja, gitarrbaserade band ställs inför en helt annan utmaning vad gäller repetitioner och samspelthet. Att ställa edm-kulturen till svars för dylika tillkortakommanden är som att klandra Bruce Springsteen för att han inte kan hålla ton på fiol, eller Keith Richards för att han inte skriver ner sina arrangemang i noter: Det saknar relevans. Vad som blir tydligt från en högre utsiktspunkt är det sätt på vilken Alesso disponerar sin konsert, och hur noggrant planerad den är. Du behöver inte kunna mycket om edm för att vara bekant med termen drop, men låt oss kort beskriva den som en tempoväxling, där rytm och bas avstannar, för att sedan långsamt stegras i ett crescendo, och när bas och puls återkommer är det som en väldigt angenäm smäll på käften. Konsekvenserna av varje drop blir uppenbara från scenen: Publikhavet vet att det kommer, skälver av förväntan, och när högtalarna börjar pumpa på full kapacitet är extasen total. Tjugotusen man börjar hoppa upp och ner, sträcker armarna i luften och vrålar rakt ut. Utmaningen är att du som uppträdande musiker måste hushålla med dina drops. Du måste vara utomordentligt uppmärksam på spelningens dynamik, på hur lugnare partier blandas med hårdare dito, när det är dags för ett drop och när det kommer ett drop för mycket. Om publiken slutar hoppa vet du att du tappat bollen. Här är en av de stora pusselbitarna i housemusikens konstnärskap: en konstant omvårdnad av feststämningen, och en ihållande manipulation av lyssnarens känslor för att bibehålla energin giget ut. Energi som, för övrigt, även måste utstrålas av artisten själv. Alesso står inte still en sekund under den timme som går, och efteråt kan man stryka frågan om varför han inte har något underhudsfett.


    – När jag går och ser en dj vill jag se honom dansa och ha kul; då blir jag också taggad och glad. Man måste hålla energin uppe. Det är en show. Man är där för att underhålla.


    Hur många drop kan man klämma in på en timme?


    – Det är en bra fråga. Det får inte bli för många. Jag tänker mig spelningen lite som en berg-och-dal-bana, men hela tiden på väg uppåt. I början är det mycket beats: Det ska vara sexigt och spännande och intensivt, men man blir ju trött också, och då behövs små andningspauser. Fram och tillbaka. Det är svårt, och det är därför jag sitter och jobbar med mina set hela tiden. Jag går aldrig upp och chansar. Jag bryr mig för mycket: Jag vill att varenda låt ska sitta perfekt där den hör hemma.


    Tiësto berättade en gång för mig att han relativt nyligen råkat sätta i gång fel spelare från scenen, och när han kopplade över blev det helt tyst mitt i spelningen. Händer det dig?


    – Det hände i går! Jag har fyra spelare: Man är inne i zonen, ska klicka i gång nästa låt, och jag råkade klicka på den som spelade i stället, så att den pausades. Låten stannade och gick tillbaka till början. Det händer, om man är lite tankspridd. Det är därför jag heller inte dricker på scen. Efteråt kan jag ha kul, men aldrig under en spelning. Det händer ju som sagt att det blir fel ändå. Man är ju bara människa.


    Är låtlistan alltid skriven i sten, eller har du lite manöverutrymme att byta spår?


    – En eller två låtar kan jag ändra baserat på hur jag känner av stämningen. Däremot ändrar jag mycket mellan spelningar – jag har ändrat på ganska mycket jämfört med förra helgen, när jag spelade på samma scen. Det är en väldigt stor skillnad mellan att spela på dagen och på natten, när det är ljust eller mörkt. Känslan är en annan. När det är mörkt vill jag spela längre breaks, lite skönare vokaler, försöka skapa en sorts magi. En härlig atmosfär.


    Bass drop och rökchock.

    Hur känner du efter spelningen? Det finns ett klipp från Christian Larsons dokumentär Leave the World behind, där Sebastian Ingrosso ligger på sängen i sitt kala hotellrum och funderar över kontrasten mellan det och att just ha stått inför tiotusentals människor.


    – Det blir ju lite av en chock. Man försöker få tillbaka krafterna. Nästa dag ska man göra samma sak igen. Det är fantastiska upplevelser, men det är också ganska konstigt. Man går och lägger sig i sitt tysta rum. Oftast är man ensam.


    Du har inga vänner med dig på turnén utöver din vanliga besättning?


    – Ibland har någon tid att hänga med, det blir mest mot sommaren, på lov och semestrar. Alla mina vänner pluggar ju eller jobbar.


    Att bo själv på hotell är ju ett bra sätt att känna sig ensam och ynklig. Själv brukar jag packa upp min väska, vika ner allt i lådorna och arrangera badrumshyllan perfekt. Har du några hotellrumsritualer?


    – Ja, jag gör tvärtom. Jag packar med flit inte upp alls. Alla kläder får ligga kvar i väskan. Jag är väldigt… alltså, det måste vara snyggt vikt och packat och så – jag har lärt mig att jag mår bättre när det är bra ordning – men jag vill inte att hotellrummet ska ha någon missvisande hemkänsla. Jag vill påminna mig om att jag inte ska stanna här. Spela, slagga, sticka.


    Producerar du musik på turné?


    – Så mycket jag kan, hela tiden. Ibland måste jag avsluta grejer på resande fot, för att hålla deadlines. Som tur är kan man ju sitta med laptoppen och få lite grejer gjorda var som helst. Nu blir jag lite nojig här över var min dator är… 



    Se där ännu en insikt i housemusikerns vardag. Fråga Avicii, som blev av med sin laptop i januari 2013, och med den åtta nya spår som inte fanns sparade någon annanstans.


    – Hela mitt liv finns på den datorn. Skulle den försvinna skulle jag få panikångest tätt följd av en hjärtattack.


    Vad lyssnar på du på själv?


    – Jag är ett enormt Coldplayfan. Jag tycker att de får fram allting i sin musik. Fina budskap, känsla, mycket kärlek. Jag älskar musik som ger mig gåshud. Det är det bästa jag vet.


    Har du tid med annat mitt i allt turnerande?


    – Jag gillar fortfarande att spela tv-spel, även om jag inte har så mycket tid över längre. Jag var en stor dataspelare. Jag bodde vid Odenplan förut och har tillbringat extremt många timmar nere på Inferno Online. Det händer att jag tittar in där fortfarande. Jag spelade Counter-Strike. Om du spelar online och ser någon som heter House Mouse, eller Husmusen, så kanske det är jag. 


    Är du trött på att folk påpekar hur snabbt det har gått för dig att komma dit du är i dag?


    – Nej då. Det har ju faktiskt gått otroligt snabbt. När folk slutar påpeka hur ung jag är kommer jag väl börja känna mig gammal. Det är kul, det är en resa allting. Jag får se världen, åka runt och bara göra det jag älskar. Det är en enorm glädje för mig. Jag är så tacksam. Så tacksam.



    Ett fenomen som har fått symbolisera edm-musiken lika tydligt som de uppsträckta pek- och lillfingren står för hårdrocken är den vevande näven, höjd i luften och pumpande i takt med musiken. Det händer att den kommer som av sig själv även till Alesso, där han står inför tusentalen på ett upphöjt podium på Coachellas Saharascen. På högra underarmen har han en ensam tatuering.


    – Jag gjorde den när jag var sjutton. Man får ju inte göra tatueringar i Stockholm innan man blivit myndig om man inte har föräldrarnas intyg, så jag snodde min brorsas leg och gick och tatuerade mig. De ropade upp min brorsas namn och jag bara: "Det är jag!"

    Det står "Riccardo".

    Läs mer: Steve Angello visar upp sin sjuka klocksamling

  • Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!