• Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Miles Davis liv var ett ständigt krig mot omvärlden

    Det enda jazzartisten Miles Davis var tillfreds med var hans kläder. Även när han bar guldjackor och glitterbyxor.

    Miles Davis liv var ett ständigt krig mot omvärlden

    Nio år gammal, 1935, fick han sitt livs mest betydelsefulla present. En trumpet. Det var en vän till familjen som en dag gav den till Miles Dewey Davis III. Mamman, som var musiklärare och spelade fiol, protesterade först, men sedan gav hon med sig. Kanske för att det tidigt var så uppenbart att sonen hade talang.

    Men det fanns också annat som var uppenbart. Att Miles Davis hade en känsla för stil.

    Redan i mellanstadieåldern fanns modeintresset där. Så en dag åkte far och son till närliggande St. Louis för att shoppa. Eftersom fadern var tandläkare fanns det en del pengar i hushållet. Miles Davis fick en veckad, grå, dubbelknäppt kostym, ett par Thom McAn-stövlar, en gulrandig skjorta och en basebollkeps. 

    Fadern var uppmuntrande också på andra sätt. Det var nämligen hans idé att sonen 1944 skulle flytta till New York för att börja studera vid Institute of Musical Arts – ett beslut som förändrade allt.

    Den 18-årige Miles Davis tillbringade kvällarna på stans bästa jazzklubbar. Där lärde han känna sin idol Charlie Parker, den febriga bebopjazzens fixstjärna. Snart hade Davis fått en plats i bandet och hoppade av skolan. Klädd i skräddarsydda kostymer från Brooks Brothers, med vit skjorta och smal slips, stod Miles Davis nu på scenen tillsammans med sin förebild.

    Men att jobba med "Bird" var en stor påfrestning. Ena dagen pantsatte Parker sin kostym för att få pengar till heroin, den andra fick han psykiska sammanbrott och försvann spårlöst.

    Davis i replokalen 1955.

    Efter några år bildade Miles Davis egna band. Han spelade in klassiska album som Birth of the Cool (1957), Round about Midnight (1957) och Sketches of Spain (1960).

    Trots att Miles Davis spelstil var distinkt och avskalad speglades hans rastlösa sinne i musiken. Det var som om han ständigt ville överraska fansen genom att gå i nya riktningar.

    Den kanske mest kända skivan kom ut 1959. Melankoliska Kind of Blue har beskrivits som ett soundtrack till den svenska hösten och är ett av historiens bäst säljande jazzalbum.

    Samma år inträffade också en annan händelse som skakade om Miles Davis för alltid. Han befann sig utanför legendariska jazzklubben Birdland i New York och skulle hjälpa en vit kvinna till en taxi. En polis bad Davis gå därifrån. Han vägrade. Då blev jazzstjärnan misshandlad av flera poliser så att blodet forsade från huvudet. Davis greps och åtalades senare för våldsamt motstånd.

    Rasism var inget nytt för honom. Men Davis kunde inte skaka av sig polisbrutaliteten. Resten av livet bar han på en stor ilska mot vita människor som inte visade honom tillräcklig respekt. Det visade sig till exempel under vissa konserter. Då kunde Miles Davis ställa sig i ena hörnet av scenen, med ryggen mot publiken.

    Den typen av varumärkesbyggande bångstyrighet fick ingen negativ inverkan på karriären. Tvärtom stärkte den bilden av honom som nyskapande rebell.

    Problemet var att Miles Davis var sin egen värsta fiende. Inte minst det hetsiga humöret skapade problem. En gång var han nära att hamna i slagsmål med pianisten Thelonious Monk under en skivinspelning. En annan gång, efter att ha opererat bort polyperna, började han skrika trots att läkaren gett stränga order om att inte höja rösten. Det skadade stämbanden för evigt och gav Miles Davis den karakteristiskt hesa viskrösten.

    På samma sätt som musiken ständigt skiftade gjorde även klädseln det. Vid det här laget var 50-talskostymerna borta. På Jimi Hendrix begravning 1970 dök Davis upp i trimmad afrofrisyr, scarf, lång kedja runt halsen och ett nitbälte kring midjan.

    Annars var det mycket afrikanska dashikis, mantlar och indiska skjortor från Greenwich Village. Designern Stephen Burrows mockabrallor sydda av lappar och skor från The Chelsea Cobbler i London var andra favoriter under den här perioden.

    Även musikaliskt influerades Miles Davis av rockmusiken. Han adderade elgitarrer och elpiano till sin musik och kopplade in en wah-wah-pedal till trumpeten. Bitches Brew (1970) och On the Corner (1972) är två av de mest kända plattorna från hans svårtuggade fusionsperiod.

    Somliga tycker att låtarna – som i vissa fall är 20 minuter långa – framkallar nervsammanbrott. Andra fascineras av innovationsförmågan och den experimentella processen där det klipptes och klistrades från olika tagningar.

    Bakom solglasögonen, på scen i New York, 1975.

    Till slut blev plattorna så överhettade att det kändes som om musiken var nära att implodera. Kanske för att de var röntgen­plåtar av artistens inre. För till slut tog den hårda livsstilen med droger och alkohol ut sin rätt. Efter ett framträdande i New York hösten 1974 gick Miles Davis in i sin tysta period.

    Det här är fem väldigt mytomspunna år. Davis isolerade sig i lägenheten på Upper West Side i New York. Där ägnade han sig åt orgier i alkohol, droger och sex – allra helst en kombination av alla tre. Trumpeten, den låg orörd i tre år. 

    Men mot alla odds lyckades han ta sig tillbaka.

    Hälsan var inte den bästa, men Miles Davis var nu både nykter och spelsugen. I början av 80-talet överraskade han med egna tolkningar av alltifrån Michael Jacksons Human Nature till Cyndi Laupers Time after Time.

    Även klädseln fick fansen att hicka till. För från modesynpunkt begick den tidigare så välklädde jazzlegendaren merparten av sina största synder under just 80-talet. På omslaget av boken The Miles Davis Companion poserar han iklädd guldfärgad jacka och mörka juggetorpedbrallor med glitter. Som extra statement bär Davis tre halsband.

    Under 80-talet fanns heller ingen som bar större solbrillor än Miles Davis. Ofta såg de ut som tonade varianter av träslöjdens skyddsglasögon.

    Även musikaliskt fortsatte Miles Davis att experimentera. På slutet flörtade han med hiphop. Men det var något han aldrig riktigt hann utveckla.

    För 1991 hade det hårda levernet kommit ikapp honom. Miles Davis avled efter en stroke i kombination med lunginflammation. Efter sig lämnade han fyra barn och tre ständigt bedragna ex-fruar.

    Han var knappast någon förebild som make eller familjefar. Däremot en inspirationskälla för den som strävar efter att i varje situation behålla sin rebelliska ådra.

    För det gjorde Miles Davis även i Vita huset, dit han bjöds av Ronald Reagan 1987. Han anlände klädd i en lång svart frack med skört, designad av Koshin Satoh. Till detta bars västar (en vit och en röd), svarta skinnbyxor och silverkedjor.

    Middagen blev ingen succé. Bredvid honom satt "en vit politikerfru" som undrade vem han var. Svaret blev en utskällning.

    Sedan drämde Miles Davis till med:
    – Nu kanske ni vill tala om för mig vad ni har gjort som är av någon vikt mer än att vara vit, och det är helt oviktigt för mig, så berätta nu – vad är ni berömd för?

    I en mer tillspetsad variant av anekdoten ska bordsdamen ha hetat Nancy Reagan. Och utskällningen ska ha slutat med:
    – Och vad har ni gjort då, mer än att knulla presidenten?

  • Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!