• Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: Henrik Huldschiner om värdet av kvalitet

    En ekonomijournalists betraktelser.

    Krönika: Henrik Huldschiner om värdet av kvalitet

    Kvalitet kostar, brukar det heta. Det är en tumregel jag själv utgår från när jag till exempel står i en matbutik utomlands och ska välja bland alla okända varumärken: Jag köper den dyraste juicen, för den brukar vara godast. Enligt samma rättesnöre är det alltid ett hyfsat säkert kort att beställa den dyraste rätten på menyn när man hamnar på en random restaurang.

    Inte minst inom journalistiken är "kvalitet kostar" ett mantra som vi journalister alltid gillat att slänga oss med. Numera vanligen som ett argument för att det måste gå att ta betalt för kvalitetsjournalistik på nätet, vilket allt fler tidningar börjat göra med begynnande framgång. När Meryl Streep, i sin gestaltning av Washington Post-ägarinnan Kay Graham i den 1970-tals­osande filmen The Post, argumenterar för att tidningen ska anställa fler journalister och säger "genom att höja kvaliteten på tidningen kommer vi att göra bolaget mer lönsamt" är det en lisa för alla journalist-själar.

    Men tyvärr är det långt ifrån alltid så att ett högre pris är likvärdigt med bättre kvalitet. Inte sällan är "varumärke kostar" ett mer sanningsenligt uttryck. Att ett par jeans från Tom Ford går loss på 7 000 kronor har väldigt lite med jeansens kvalitet att göra. Och att en parfymflaska med rätt logga kan säljas för 1 500 kronor hänger helt ihop med varumärket, inte produktens kvalitet, om man inte väljer ett väldigt holistiskt synsätt där den air av exklusivitet som följer med flaskan räknas in i det upplevda värdet.

    Inom vissa branscher tycks "kvalitet kostar"-begreppet vara helt satt ur spel. Som när du går på bio. Vari ligger logiken att det tas ut samma biljettpris för den hjärndöda Bruce Willis-rullen Death Wish som den fullständigt underbara kvalitetsfilmen Call Me by Your Name?

    Smaken är som baken, kanske du invänder. Visst, men det är ändå märkligt att en biobiljett alltid tingar samma pris, med tanke på den stora spännvidden på hur mycket det kostar att producera filmerna. Steven Spielberg brände exempelvis 1,5 miljarder kronor på att färdigställa sf-äventyret Ready Player One. Jämför det med Solsidan-filmens budget på 30 miljoner kronor. Ändå är skillnaden i biljettpris minimal: 140 respektive 125 kronor.

    Just i dessa fall är det smärtsamt tydligt att produktionskostnaden inte behöver betyda något för varans kvalitet. Ofta är det helt andra parametrar som avgör kvaliteten, och således varans "rätta pris". 

    Men att prissätta kvalitet är erkänt svårt. Om ett företag vill hyra in en dj till sin kick-off kan de hitta en på nätet för 2 995 kronor. Vill de slå medarbetarna med häpnad får de dock slanta upp betydligt mer. 

    Steve Angello tar ett arvode på "1,5 miljoner kronor och uppåt" för ett dj-gig, berättade han när jag intervjuade honom i Di Weekend inför Swedish House Mafias återförening i våras. (Enligt uppgift fick dj-trion dela på ett arvode på 30 miljoner kronor för den en timme långa comebackspelningen i Miami – en hyfsad timpenning, får man ju lov att säga.)

    Problemet är själva kvalitetsbegreppet – hur ska man avgöra vad som är bra kvalitet? I slutändan är det ju som konsthandlaren Verner Åmell säger till mig i King-intervjun i detta nummer: "Ett konstverk är inte värt mer än vad någon är beredd att betala för det."

    Samma princip gäller strängt taget för prissättningen av alla varor och tjänster – det är själva grundfundamentet i den marknadsekonomi vi lever i. I en perfekt värld skulle kvalitet kosta exakt vad det är värt. Enda problemet är att dagens värld är långt ifrån perfekt.

     

    Läs också:

  • Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!