• Textstorlek A A
  • Hem
  • >
  • Nyheter
  • >
  • Kings chefredaktör hamnade...

"Jag tar en bild och äcklas av att jag förevigar eländet."

Kings chefredaktör hamnade mitt i kaoset i Nice

"Vi är tacksamma för att vi inte gick där nere fyra minuter tidigare."

AV Per Nilsson 10:32 / 15 / Juli / 2016

Vi tar hissen upp från gatan och går in i lägenheten. Öppnar terrassdörrarna, går ut på stengolvet och njuter av Medelhavet. Lyssnar på vågorna, vinden och alla människor på strandpromenaden nedanför oss. Stämningen.  Familjerna och paren. De gamla och uppklädda med sina barnbarn. Skratten. Nationaldagsfirandet på Promenade des Anglais. Vi går in i sovrummet och tänder lamporna.

Sen börjar det utanför.

Smällar. Dunsar. Obekanta ljud. Läskiga ljud. Vi går ut på terassen igen för att se vad som händer. Gatan har inom loppet av ungefär 25 sekunder förvandlats till ett inferno. En krigszon. Människor skriker, springer, gråter, hukar, blöder och ramlar. Vissa ligger ner och kan inte röra sig.

Det är svårt att greppa vad som hänt under de få sekunderna i sovrummet men något fruktansvärt är det, den saken är klar. Vi ser saker vi aldrig tidigare sett och önskat vi aldrig någonsin skulle se. Klungor bildas kring människor som ligger ner. Blod rinner från klungorna. Människor som skriker. En typ av skrik jag bara hört en gång tidigare. Då: en kvinna som just förlorat sin man i en bilolycka i Florens. Hon stod bredvid sin man som låg livlös på gatan och skrek ut sin förtvivlan och sin ångest. Nu: ja, vi är i Nice och ångesten och paniken är lika påtaglig men vad har egentligen hänt?  

Vi ser allt från ovan och allt känns overkligt. Sirener hörs. Ambulanser kryssar fram mellan panikslagna människor som alla kämpar för såväl sjukvårdarnas tid och hjälp, som sina anhörigas liv i det totala kaoset som råder. Sjukvårdarna är för få och min rädsla för att gå ner på gatan och tafatt hjälpa till alldeles för stor.

Uppe på terrassen är vi tysta och håller om varandra. Går in på Aftonbladet, CNN och Reuters men ingen källa kan ge svaren på alla våra frågor om vem, vad, varför och hur många. Jag går in i sovrummet och textar Richard som har full koll på franska medier. Han svarar blixtsnabbt: "Ser ut som en lastbil har kört in i en folkmassa som firade nationaldagen. Myndigheterna uppmanar att stanna kvar hemma."

Ute hörs nu ännu fler sirener mellan skriken, vinden och vågorna som slår in mot stranden full av skadade människor. I takt med att medierna rapporterar om stigande dödssiffror så lämnar nationaldagsfirarna gatorna. Sjukvårdarna likaså. Kvar är stora pölar av blod och några måsar.

Vi kramas och gråter tillsammans där uppe på terrassen. Vi är tacksamma för så mycket men mest för att vi lever. Tacksamma för att vi inte gick där nere fyra minuter tidigare. Vi torkar ögonen fria från varandras tårar och upptäcker de vita säckarna intill palmerna. Sjukvårdarna har lämnat kvar människorna vars liv inte gick att rädda. Nu ligger de där i vita säckar mitt på gatan. Jag tar en bild och äcklas av att jag förevigar eländet.

Vi somnar till ljudet av sirener och rotorbladen hos lågt flygande helikoptrar. På morgonen vaknar vi och vill tro att allt varit en mardröm. Vi går ut på terassen och ser liksäckarna ligga kvar på gatan som nu är avspärrad. Vi ser ut över Medelhavet och lyssnar på vågorna, vinden och måsarna. 

Några människor hörs inte. 

0 kommentarer | Skriv kommentar

Detta innehåll är skapat av Kings besökare

Skriv en kommentar

Namn
Meddelande

Snabblänkar

Kings världsunika märkesgalleri