Erik Sander

Det sista inlägget - långt och osammanhängande. Men det har jag förtjänat.

2016-03-09 12:00 8 kommentarer

Kära läsare,

Det här är mitt sista blogginlägg på King. Om det är för alltid får tiden utvisa, men åtminstone tillsvidare.

Jag vet att det finns ett par stycken som uppskattat mina inlägg, till er vill jag säga – kul, och tack för visat stöd!

Sedan vet jag också att det finns ett par stycken som tycker lite annorlunda, och jag tänkte citera en av dem:

"Wow, det här var den mest ignoranta artikel jag läst i hela mitt liv. Du har uppenbarligen ingen koll på ämnet, och usch för att du sprider felaktig information. Snälla lilla människa, läs på, utbilda dig och tänk lite logiskt, så ska du se att saker och ting klarnar.
Att du över huvud taget klassificerar LCHF som en "diet" tyder omedelbart på din makalösa okunskap. En "diet" är per definition en begränsning av energi-/kalori-intag, vilket LCHF inte är. Lågkolhydratkost handlar om att äta sig mätt på RIKTIG mat (sådan mat som våra förfäder åt) och inte på socker, vitt mjöl och stärkelse m.m. Det är så ofantligt tydligt att din kunskap brister i detta avseende, vilket är skrämmande eftersom du sprider din fullständiga idioti".


Det är ganska lustigt hur mycket känslor som kan frambringas helt oprovocerat från en okänd människa som helt enkelt inte håller med om att kolhydrater inte är farligt. Ett genomgående drag hos de som haft svårt att acceptera det jag skrivit verkar vara personer som tror att man skiter grönt av gluten och att kolhydrater är förenat med lika direkt som omedelbar livsfara.

Jag hoppas innerligen att vi alla inom en snar framtid lär oss att det inte finns någon farlig mat – bara farliga mängder och frekvenser i kombination med ett ökat stillasittande.

Jag vill givetvis lämna i samband med ett inlägg, ett långt sådant. Jag ber om ursäkt på förhand om någon tar illa upp – tanken är att det ska roa och inget annat.

Allt gott,

Erik Sander


När jag var liten var jag tjock.

- "Jaha, tänker du då. Det är väl alla ungar, mer eller mindre. Sedan växer de upp, kommer in i puberteten, får hår på massa konstiga ställen, och så försvinner de där extrakilona."


Ja oftast är det ju så, och så var det väl även för mig antar jag. Det kändes bara som att det tog lite längre tid för mig än för vissa andra.

Jag kommer så väl ihåg när jag gick i tredje klass och fick besöka husläkaren, i sällskap med min mamma, för den årliga rutinkontrollen. Vissa barn har svårt för att besöka farbror doktorn. De kanske tycker att han är läskig, eller så kanske de är rädda för att få en spruta i armen. Vad vet jag? Sådan var jag inte alls, snarare tvärt om var jag exalterad över det stundande mötet. Jag hade av någon anledning fått för mig att man, precis som hos frisören, skulle få en slickepinne som plåster på såren efteråt.

tjockholmen1.png
Det var något åt det här hållet jag hade räknat med.

Jag kunde inte haft mer fel. Min nioåriga världsbild skulle, mig då ovetandes, drastiskt omkullkastas i samband med läkarbesöket. Vad doktorn hade att säga var att jag var överviktig och att jag gjorde bäst i att gå ned i vikt. De exakta orden använde han, vilket visserligen inte är att betrakta som särskilt ögonbrynshöjande. Men hela poängen är att han adresserade orden till just mig personligen istället för att följa standardprotokoll och prata över huvudet på mig.

De orden tatuerades in någonstans långt in i en mycket förvirrad nioårings hjärna. Mina tankar gick något åt det här hållet:

- "Vad sa han egentligen? Skulle jag få en slickepinne eller inte? Jag är så himla sugen på en sån där blå, de är de allra godaste. Men vad smakar de egentligen? De orangea smakar apelsin och de gula smakar citron. Men vad smakar den bl…va? Överviktig!?".


Så pass gammal var jag ändå att jag förstod att överviktig inte var att jag var mycket viktigare än någon annan.

- "Sitter gubbfan och säger att jag är fet?".


Ja det gjorde han faktiskt, och om sanningen ska fram är jag honom evigt tacksam för de ganska så hårda men franka orden. Det såddes ett frö någonstans långt därinne som bara väntade på att gro, och kanske är det så att jag delvis har honom att tacka för att jag idag håller mig i form. Hade jag träffat en överviktig unge och hans morsa hade jag nog i och för sig visat prov på ett uns mer fingertoppskänsla.

Men med facit i hand gjorde han nog rätt val ändå. Bara ett år tidigare hade mina föräldrar mutat mig till att börja spela i det lokala pojklaget i ishockey med hjälp av en tvåhundragramschipspåse – en muta helt omöjlig att motstå.


Att bekräftelsebehovet har akutblomstrat i och med Facebooks intåg i världen behöver jag väl knappast nämna. Folk tycker synd om sig själva och skriver något kryptiskt på sin statusrad för att andra ska tycka lika synd om dem och skriva en uppmuntrande rad eller två. Så har det fungerat ända sedan början, och det har man vant sig att ignorera. Något som inte är fullt lika enkelt att ignorera är när folk (om de nu är värda att kallas folk) lägger upp bilder på sig själva framför spegeln i bar överkropp i parti och minut.

Eller ännu hellre unga tjejer som står med rumpan mot kameran för att… ja, för att visa rumpan helt enkelt. Man lurar inte någon vettig människa genom att skriva något trött motivationscitat på statusraden eller kommentera bakgrunden – det är rumpan du vill visa. Skriv det istället då och var ärlig åtminstone.

tjockholmen2.png
"Härlig dag på stranden. Think of times like these when nothing seems to go right. Nice beach. Don´t even think about my butt."

De står där i någon bajsnödig pose och knäpper en bild på sig själva med sin kameratelefon, och jag vet inte ens om jag vill veta exakt hur många bilder de tog innan de fick till en som de blev nöjda med. Sen laddar de upp den på nätet och väntar på att någon, antagligen lika bajsnödig människa, ska skriva en kommentar. Jag är osäker på om de som gör detta själva är medvetna om exakt hur sjukligt det här bekräftelsebehovet egentligen är. För det är just bekräftelsen det handlar om.

Det är inte som när någon laddar upp bilder från ett kalas. Då vill andra se hur det var, det finns ett slags allmänintresse för umgängeskretsen att se vem som blev fullast eller vem som hade den bästa utklädnaden. Sånt är kul. Att lägga upp bilder på sig själv när man står inoljad ända upp i de mörkaste delarna av anus är inte kul – det är sjukt.


För att demonstrera hur sjukt det är ska jag dra en parallell. Det som dessa personer gör är exakt samma sak som om jag hade tagit av mig alla kläder jag har och gått runt naken på stan och frågat folk vad de tyckte om min kropp:

- "Är jag inte muskulös som fan, och vad tycker du om ballen? Visst, det är lite kallt ute men med det i åtanke är det en ganska så schyst storlek eller hur?".


Hade man gjort det så hade man antagligen fått åka plingplongbil till finkan och blivit åtalad för förargelseväckande beteende. Frågar du mig borde de som lägger upp bilderna på nätet bli detsamma.

Eller de som lägger upp bilder på vad de äter. Snyggt upplagt och fotat med systemkamera ska det vara, och avslutas med en kommentar om hur många kalorier det genererade i. Något av det godaste de ätit var det också såklart. Men böngroddar och maskrosblad är inte så upphetsande. Det kan ingen komma och påstå med gott samvete. Människan är gjord för att kunna överleva svält och veckor utan nämnvärt mycket föda och därför är vi förprogrammerade att gilla socker och fett. Det är en överlevnadsmekanism, och det som vi idag kallar för onyttigt kallades av Barna Hedenhös för jackpot.

Kom en grottman över ett parti med färska jordgubbar eller en nyslaktad grizzlybjörn skulle han dansa jenka av lycka. Och så himla mycket skiljer inte oss från grottmänniskorna – fast nej, det betyder inte att vi ska äta Paleo för det – så kom inte här och påstå att era linssallader med proteinrika bönor skulle ge er en högre matupplevelse än en flottig kebabpizza.

Varje gång jag ser en sådan bild är jag skrämmande nära att gå ut i köket och ta fram en tallrik, dra ned byxorna, gränsla tallriken och tvångspressa ut en brun och fin bajskorv mitt på tallriken, fota den och lägga ut på nätet med en rad om att den här maträtten minsann innehåller sinnessjukt lite kalorier. Än så länge har det slutat vid att vara just en tanke och inte ett agerande, men snart kan jag nog inte ansvara för mina handlingar längre.


Min kära mor är från en liten håla vid namn Lindås, beläget någonstans i Smålands mörka skogar. Relativt nyligen, efter ett besök hos mormor, kom hon hem med en bok som behandlade Lindås historia. I brist på annat satte jag mig ned och bläddrade i boken och kom något otippat att njuta av att granska de gamla och fina svartvita bilderna från först halvan av 1900-talet.

tjockholmen3.png
Inte många överviktiga här inte.

Det finns något oförklarligt charmigt med gamla porträttbilder tagna två kanske tre generationer tillbaka i tiden. Jag kunde komma på mig själv med att ha fastnat kvar med näsan i en bild i flera minuter.

Man sitter och fantiserar om hur de hade det på den tiden. De stiliga, oklanderligt välklädda personerna som syns i familjeporträtten. De smutsiga, men samtidigt till synes lika glada arbetarna från de lokala industrierna. Alla hade de en sak gemensamt, det fanns inte en enda tjockis på någon av bilderna.
Okej nu ljuger jag, det fanns faktiskt en riktigt proppmätt herre med på en av bilderna. Han var chef på den största industrin och levde säkerligen som en kung på den tiden. Men om man bortser från honom så är jag helt sanningsenlig om jag säger att inte en enda person på bilderna var överviktig.

Detta faktum slog mig först när jag kommit halvvägs in i boken och blev snabbt fast besluten att bläddra igenom resterande halva. Konstaterandet blev ett faktum, inga tjockisar fanns att skåda.

Men varför inte då?


Hade man bestämt sig för att exkludera alla med ett BMI över 25.0 då man tagit bilderna? Nej, antagligen inte då man med största sannolikhet inte ens var bekant med BMI på den tiden. Hade man medvetet struntat i att fotografera tjugofem-komma-noll-plussarna? Antagligen inte det heller. Det var nog så enkelt att det inte fanns så många överviktiga personer i Lindås för knappt hundra år sedan, och antagligen inte i resterande del av landet heller för den delen.

Men hur går det ihop egentligen?


De hade ju inte några hopfällbara gångband, inga superdieter med läckra förkortningar, inga niokronorsappar som beräknade hur många kalorier de gjorde av med när de var ute och powerwalkade, inga kosttillskott som man skulle äta tre gånger om dagen och två gånger i sömnen och som hette något ballt på engelska i stil med "Super maximizer mega muscle but shrinking penis powder".

Om man inte har något av det ovan nämnda, hur i helvette ska man kunna hålla sig i trim? Är det ens rimligt att begära?


Svaret är detsamma som på frågan om vissa personer i kungahuset har vissa svårigheter att stava sitt eget namn rätt. Ingen nämnd, ingen klämd. Men svaret är fortfarande ja.


Slår man på Nyhetsmorgon valfri dag i veckan är det rimligt att tro att Malou står där i studion med någon avdankad C-kändis, Tv-kock eller före detta idrottsman eller kvinna och diskuterar deras nya bok. En bok som avslöjar hemligheten till den perfekta dieten eller träningsformen. Du kan vara lika säker på att boken berör en "supermetod eller superdiet" som alla – precis ALLA – kan klara av på ett par veckor utan nämnvärd ansträngning.

Ju mer jag ser dessa böcker blir jag själv sugen på att skriva en bok som inte bara berör hur man bör äta utan även hur man bör träna och leva sitt liv i största allmänhet. Jag ska täcka in precis varenda aspekt av hela folkhälsoproblemet och hur man ska agera för att lösa det på bästa sätt. Boken ska bestå av en enda sida och en enda mening.

"Sluta äta för mycket, ta trappan istället för hissen och börja träna ordentligt – ska det vara så förbannat svårt att förstå?


Det var allt. Tack för mig.

Hej!

2016-03-09 12:00 8 kommentarer

Buffé - himmel eller helvete

2016-03-04 12:00 Kommentera

buffe.png
Lycka till att äta lagom.

Hand upp alla som kan gå på en lunchbuffé och äta lagom mycket.

Ingen hand i luften?


Hand upp alla som går på lunchbuffé och äter tills magen spricker.

Ganska många händer i luften.


Hand upp alla som går på lunchbuffé och äter mer än om ni hade lagat lunchen hemma.

Alla händer i luften.


Det är ett vedertaget faktum att det är omöjligt att äta "lagom" mycket när vi ställs inför möjligheten att ta så mycket mat vi vill. Åtminstone är det ett vedertaget faktum i min värld – en värld jag antagligen delar med många andra.

Det finns så många anledningar till varför det är fullständigt omöjligt att inte äta "fucking för mycket", som kidsen säger nuförtiden.

1. Brödet på buffén. Vem i hela fridens namn äter varmlagad lunch hemma och skivar upp ett par skivor mjukt bröd till det? Det behovet finns inte. Men finns brödet där så åker det ned.

2. Enkelheten att ta lite (eller mycket) mer fastän man egentligen är mätt.

3. Girigheten – man "tjänar" mer ju mer man äter…

4. Tävlingsinstinkten – man vill ju inte vara sämre än de andra man äter med.

5. För att det är fredag (eller onsdag, eller måndag…).

6. Oändligt många fler anledningar.


Tillgängligheten styr i hög utsträckning hur mycket vi väljer att äta. Är tillgängligheten obegränsad kommer många av oss också att äta därefter.

Det bästa viktnedgångstipset som kan ges en kontorsarbetande person är att alltid ha med sig lunchlåda till jobbet. Då kommer man att äta upp det som finns i lådan, vara tillräckligt mätt för att överleva resterande del av dagen, veta exakt vad man äter, hur det har tillagats och dessutom spara in en ordentlig slant varje månad.

Har man däremot inget som helst intresse av att gå ned i vikt alternativt önskemål att gå upp i vikt – ja, men då är buffén en skänk från ovan!

Lycka till att äta lagom.

2016-03-04 12:00 Kommentera

Dill på armbågen

2016-03-02 12:00 Kommentera

dill1.png
Ibland känner man helt enkelt inte suget att träna...

Ibland kan jag vara så monumentalt omotiverad att träna. Många av er som läser den inledande meningen tror sig säkert redan nu veta vad nästkommande mening ska bli. Antagligen tror ni att jag ska skriva något i stil med:

- "Men då rycker jag mig i kragen, snörar på mig skorna och kör, jag bara kör! För jag vet att jag kommer vara så nöjd med mig själv efteråt, jag kommer vara stolt och må bra".


Fuck that shit.

De gånger jag känner mig monumentalt omotiverad att träna skiter jag i att träna. Och det är, som alla Göteborgare skulle säga – så jävla gött alltså.

Nu kanske ett gäng pösmunkar sjunker ytterligare några centimeter längre ned i soffan, korslägger benen och korkar upp en folköl med gott samvete. Det är den sista reaktionen jag eftersöker.

Vad jag menar är att man inte ska tvinga sig ut och träna om det är det sista man vill göra. MEN, detta gäller bara de som de facto tränar regelbundet – och reflekterar åtminstone en millisekund kring vad de smular ned i kakhålet.

Jag inser att jag i och med detta, om man läser mellan raderna, riskerar att uppfattas som aningen självgod.

- "Nu sitter han där och berättar om hur jä-ävla bra han är. Att han tränar så mycket att han kan skita i att träna ibland men ändå vara i bra form. Ödmjukt..."


Men så är det ju. Och det är väl det som är hela poängen för alla oss som inte längre tränar i tron om att bli världsmästare i något, då tränar man väl bara för att:


1. Se bra ut.
2. Må bra.
3. Emellanåt för att det är kul.
4. Oftast en kombination av 1-3.


Eller?

För jag vet att även om jag väljer att inte träna alls på två, kanske till och med tre, veckor så kommer jag ändå inte ha några svårigheter att motivera mig tillräckligt för att börja igen.


För att summera vill jag bara säga att alla ni som tränar av samma anledning som ovan nämns och gör det regelbundet, år ut och år in:

- Njut av att sitta och fisa i soffan med handen så djupt ned i chipsskålen att armbågen är klädd med dill – du vet trots allt att du snart är ute och tränar igen.

2016-03-02 12:00 Kommentera

En vecka från Kilimanjaro - sett ur Robert Svenssons ögon

2016-02-28 12:00 Kommentera

Dag 5.2 "Vägen ner från toppen" och Dag 6 (sista sträckan i regnskogen)


Guiderna börjar kännas otåliga och nästan oroliga. En av dem säger "not good for you to be here and soon bad weather". Känns som om det kan vara en bra idé att lyssna och försöka ta sig ner snabbast möjligt men enda känslan jag har är "jag skiter i det här, ligger på rygg och väntar tills jag mår bättre". Logiskt eller hur? Delar av vår grupp följer med en av guiderna och en av dem säger till mig att jag ska följa med. Det verkar som om han tycker att de andra tar fel väl eller så vill han väl få ner mig på ett annat sätt. Han tar min ryggsäck och vi beger oss neråt. Jag fattar inte ens att jag orkade med det tempot han höll men många kräkningar och ett helvete senare har vi samlat ihop gruppen lite och är framme vid lägret.

Jag släpar mig in i tältet och somnar en stund innan det är dags för mat. Vi får samtidigt veta att vi ska packa inför en sträcka ner till 3100 m. Vi ska alltså gå i 4h till samma dag som vi redan vandrat sedan midnatt…

Jag kan inte annat än tänka på hur förbannat jag är över att behöva gå mer. Under en period på 35h vandrade vi 23 av dessa. Rask takt i nedförsbacke gjorde inte saken bättre för knäna. Det faktum att våra guider också kan påstå att det är "en timme kvar till lägret", flera gånger, under flera timmar, börjar också göra folk RIKTIGT förbannade… Tillslut: Framme.

19.png
20.png

Dag 6

Idag vaknade jag lycklig. Jag har ingen huvudvärk, inget illamående och smärtan jag hade räknat med i ben och knän finns inte heller. På 15 timmar har jag gått ifrån vrak till totalt återställd! Det känns helt otroligt. Vi befann oss i regnskogen på 3100m och det var varmt och skönt. Omgivningen var grön och levande. Inte alls död och kärv så som den varit de senaste dagarna under några etapper som varit snäppet mer ogästvänliga för växter, levande djur och människor.

Nu sitter vi i minibussen på väg mot hotellet och har precis fått veta att en grillbuffé väntar på oss. Jag har förlåtit berget men säger till en av deltagarna i vårt team som sitter nära att jag aldrig kommer bestiga berg igen. Svaret blir: "Man ska aldrig säga aldrig…".

Okej då. FÖRHOPPNINGSVIS ALDRIG MER…


Sammanfattning

Sitter på flygplanet hem mot Stockholm och ska försöka sammanfatta den här veckan. Vi åkte från hotellet i Arusha 14.30 och ska landa 09.00 svensk tid på Arlanda. I vanliga fall har jag lite ångest när en semester håller på att ta slut men just nu känns det enbart skönt att få komma hem igen. Om det är för att jag trivs väldigt bra med mitt liv som det är just nu, eller för att resan avslutades som det jävligaste jag varit med om, vet jag inte riktigt. Misstänker att det är en blandning.

Igår var det dock en riktigt bra avslutande dag. Vandringen gick bra genom regnskogen och väl vid hotellet såg jag maten, rummet och toaletten med helt nya ögon. Skjulet och den knappt fungerande duschen hade förvandlats till ett paradis med tropiskt vattenfall. Inte ens vildhundarnas mördarskall genom de glesa plankväggarnas obefintliga ljudisolering kunde störa mig. Allt var frid och fröjd tills jag vaknar av att Rumskamrat 1 ligger och hulkar på toan samtidigt som Rumskamrat nr 2 byter av honom och ohämmat börjar släppa ut sina avlämningar från öppning nr 2.

21.png

Tidigare under kvällen hade vi låtit våra guider ta oss till en finare lokal restaurang för att fira att samtliga i vårt team klarat sig både upp och ner för berget vi inte nämner vid namn. Tillvägagångssättet för att äta var tydligen med händerna och taktiken var "alla delar med alla". Grattis… Med andra ord sitter det just nu flera på det här flygplanet som kan hålla sig för skratt. Det positiva skulle väl vara att jag själv inte blev utsatt denna gången. Tack till min supertarmbakterieflora som vann kriget mot de Tanzaniska-Masai-bakterierna!


HUR SER JAG PÅ ÄVENTYRET?

Jag ångrar det inte. Trots att jag inte kan komma ihåg att jag tidigare mått så dåligt lyckades jag med lite målmedvetet jävlar-anamma ta mig upp på världens högsta fristående berg. Jag känner precis som efter cykelturen med Team Rynkeby 2014, mellan Sverige och Paris, att jag tänjt gränsen för vad jag psykiskt klarar av att göra. Det bästa med resan är att jag har det väldigt bra i min nuvarande situation. Jag har en fantastisk och stöttande sambo och världens goaste dotter. Jag har ett utvecklande jobb som jag ser fram emot varje vecka. Jag får nå ut till människor och se deras lycka över att ta nya steg mot sina målsättningar. Saker som att jag (ännu) inte bor i en stor våning, med utsikt över Stockholms vatten, känns inte så viktigt. Jag har det bra.

22.png

DIABETESEN DÅ?

Förutom att vi samlat in över 650 000 till barn och ungdomar med funktionshinder (för att öka deras möjlighet till fysisk aktivitet), var ju mitt mål att efter resan kunna inspirera andra diabetiker att våga nå sina drömmar. Skulle jag då rekommendera en diabetiker att bestiga Kilimanjaro? ABSOLUT INTE.

23.png

Med den slutsatsen kan det kännas lite som att jag grävde min egen grav åt mitt syfte. Det ska dock i ärlighetens namn sägas att upplevelsen är helt beroende på höghöjdssjuka. Om man har bra koll på hur man anpassar insulin och kolhydrater under promenader i brant lutning under längre tid, så är det ju egentligen inte så svårt? Stundtals var det svårt att ligga optimalt i blodsockernivå och att ligga för lågt är ju direkt förknippat med livsfara. Även om du inte skulle hamna i koma kan ju ett "berusat" tillstånd leda till ett snedsteg. Det finns fler än ett ställe där ett fall hade varit förödande.

Ett exempel på tveksam situation var när jag under sista natten på väg mot toppen visste att jag behövde kolla blodsockret och antagligen också äta. Samtidigt gick tankarna åt hållet: "Dra åt helvete, jag orkar inte äta. Skit samma, jag lägger mig här bakom en sten." Vissa situationer var utmanande att hantera.

SLUTSATSEN BLIR JU ÄNDÅ ATT JAG KLARADE DET!
Det var ju exakt det som mitt budskap skulle handla om? Hade jag känt mig lika nöjd om allt gått smärtfritt? Hade jag utvecklats lika mycket som människa om jag sovit på nätterna, varit utvilad och haft strålande sol varje dag? Svaret är NEJ. Du kan inte förvänta dig att allt ska gå som en dans på rosor. Utan att behöva kämpa dig igenom motgångar kommer du heller inte uppskatta din framgång.

Mitt liv får gärna fortsätta fram i den takt som jag hittills kämpat mig till, med en liten gnutta av "hur-fan-löser-vi-det-här-då?".

24.png
Och här har vi Robert Svensson igen. Stort tack för att du valde att dela med dig av din berättelse!

2016-02-28 12:00 Kommentera

En vecka från Kilimanjaro - sett ur Robert Svenssons ögon

2016-02-27 12:00 2 kommentarer

Dag 5.1 (Toppbestigningsförsök: 4600m upp till 5895m)

Det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Det här skriver jag dagen efter toppförsöket, då jag inte riktigt var i form att skriva igår. Vi tar det från början som jag minns det.


Del 1

Jag vaknar 22.40 och inser att det knappt är någon idé att somna om innan vi ska bli väckta 23.00. Känner mig lite illamående fortfarande men blodsockret ligger fint så det bör bara vara höjden som jag började känna av rejält igår. Eftersom jag verkat reagera när vi kommer över 4000 m kommer det bli väldigt intressant att se hur min kropp reagerar på ytterligare 2000 m när jag når toppen på 5895 m (om jag når toppen…).


Del 2

Bestigningen har börjat och längs den branta bergsväggen vi har framför oss ser man vår lilla teamklunga som en lysmask av pannlampor. När jag blickar uppåt kan jag se några enskilda ljuspunkter, någonstans långt borta. Lamporna känns väldigt långt borta och jag kan inte låta bli att fundera på hur lång tid innan oss de startade sin bestigning. De små ljuspunkterna är det enda som vittnar om att vi har ett högt berg framför oss. Väldigt högt…


Del 3

Nu har vi pausat flera gånger. Berget tar aldrig slut. Jag har börjat kräkas igen och mår väldigt dåligt. Jag förstår inte hur våra guider kan gå med så lätta steg och samtidigt sjunga och heja på oss. Trots att jag inte förstår ett ord av vad de sjunger så tycker jag det är underbart att höra något annat än mina egna tankar just nu.

Glädjen är borta. Jag och flera med mig har blivit rejält påverkade av höjden. Flera kräks och vår muntra lysmask liknar nu mer ett led fångar med fotbojor eller en hord zombier från en scen av "Walking Dead". I vanliga fall borde det här inte vara jobbigt men just nu känns varje steg som en utmaning.

15.png

Kylan är påtaglig och snö eller hagel har börjat fall. Jag har svårt att komma ihåg vilket. För att få mer energi försöker jag tänka "Sommar". Jag börjar nynna på låten "Sommarnatt" med Snowstorm, passande nog… Den går om och om i mitt huvud men jag märker samtidigt hur texten blir svårare att komma ihåg och tillslut är det egentligen bara refrängen som är med. Det blir fruktansvärt enformigt så jag byter låt till "in the summertime" och "don´t worry be happy" men samma sak händer där. Inte ens när jag försöker vissla refrängen går det bra då mina läppar är för torra och kalla… Skit.


Del 4

Vi har stannat för att se soluppgången. Jag är trött och jag skiter i vilket. Solen kan man se en annan dag. En guide pekar på min kamera som sitter på väskan och säger "take picture?". Jag orkar egentligen inte men jag tar upp den och minns att jag försöker agera så positivt jag kan. Mer än så kommer jag inte ihåg av innehållet (det kommer bli väldigt intressant att se videomaterialet från de dagar jag vari lite "slö i huvudet"). Samma guide pekar upp mot en platå och säger "Stella Point". Jag kan inte riktigt bli glad men jag inser att vi i alla fall alltså är väldigt nära 5700m och den plats där vi kommer stanna innan vi går upp mot toppen. Det blir också här det kommer avgöras vilka som är kapabla att gå upp på toppen och vilka som måste vända.

16.png

Del 5

Jag förstår inte hur det kan vara så jobbigt att lyfta fötterna. De släpar i marken och ändå känner jag smärta och ansträngning från mina höftböjare som försöker lyfta mina knän i varje steg. Jag ser toppen och att ge upp nu är inte ett alternativ. Jag har någon bredvid mig som säkert säger något uppmuntrande men jag minns inte vem eller vad hen säger.

17.png

Klockan är 07.45 och vi har nått toppen! Det är som om någon form av känslorus infinner sig och jag tar upp min kamera och lyckas spela in ytterligare ett videoinlägg. Just då kändes det som ett onödigt ont men i efterhand är jag glad för det. Det jag minns är att jag är stolt, sentimental och samtidigt ointresserad av omkringliggande miljö. Den delen är något jag tycker är tråkigt nu efteråt eftersom jag inte tog några bilder och endast lite videomaterial, men just då var jag för trött och jag hoppas på att några andra i teamet fick till lite bra bilder.

18.png

Kommande inlägg: Dag 5.2 "Vägen ner från toppen" och Dag 6 (sista sträckan i regnskogen) - http://www.kingmagazine.se/bloggar/erik-sander/20
160228/en-vecka-fran-kilimanjaro-sett-ur-robert-s
venssons-ogon

2016-02-27 12:00 2 kommentarer

En vecka från Kilimanjaro - sett ur Robert Svenssons ögon

2016-02-26 12:00 Kommentera

10.png

Dag 4 (Bergsväggen, från 4000m upp till 4600m)

Väggen vi hade framför oss när vi vaknade visade sig bli det roligaste hittills på resan. Även om bestigningen skulle bestå av "vandring" så var det här en del där vi faktiskt behövde klättra. Det var en del som alla faktiskt inte skulle kunna klara av (en för stor mage skulle exempelvis leda till att man inte kom förbi vissa moment). Några delar var även lite farliga då ett snedsteg eller att halka skulle leda till en rätt säker död (fantastiskt va?). Det gjorde det hela lite mer intressant hur som helst. Att få blicka ut över landskapet efter att nått platån var även det en värdig belöning och en av de häftigaste toaletterna jag besökt…

11.png

Vi har under senare delen av dagen passerat ett landskap som snarare liknar månen än Afrika. Det har regnat men tack vare min bäste vän, ponchon, är både jag och packningen torr som en skämtande matematikprofessor. Förutom insulin och kolhydrater tror jag att ponchon är det bästa jag har med mig. Jag ska i och för sig inte glömma mina skor. Innan jag åkte var jag lite osäker på hur mycket pengar jag ville spendera men nu i efterhand kan jag inte annat än säga att sköna och vattentäta skor kan rädda en hel resa.

12.png
13.png

Förutom lite avslutande kräkningar har dagen varit suverän. Blodsocker har hållits på bästa nivån hittills och jag hoppas det fortsätter så imorgon när vi ska ta "toppförsöket". Eller ja, vi blir väckta ikväll 23.00 för att påbörja vandringen vid midnatt. Jag känner mig positiv. Det här löser sig!

Kommande inlägg: Dag 5 (Toppbestigningsförsök: 4600m upp till 5895m) -http://www.kingmagazine.se/bloggar/erik-sander/2
0160227/en-vecka-fran-kilimanjaro-sett-ur-robert-
svenssons-ogon

2016-02-26 12:00 Kommentera

En vecka från Kilimanjaro - sett ur Robert Svenssons ögon

2016-02-25 12:00 Kommentera

7.png

Dag 3 (Aklimatisering: Upp till 4600m och ner till sovhöjd på 4000m)

Vi startade dagen med en riktigt härlig utsikt vid frukostbordet. Bergstoppar åt alla håll och stekande sol. Blodsockret har inte sjunkit under natten trots justering innan läggdags. Allt borde sett bra ut när jag vaknade men något verkar inte fungera. Om det är höjden eller insulinpumpen som har lagt av vet jag inte (jag byter pump var tredje dag och när den fästs vid olika punkter på min kropp märker jag att den vid vissa tillfällen inte ger effekt).

8.png

Vid lunch idag stannade vi på en höjd av 4600m och det var första gången jag känt mig riktigt påverkad av höjden. Det kändes lite åt samma håll som när jag har blodsockerfall med bland annat orkeslöshet och trötthet vid minsta ansträngning. Kände mig också berusad/påverkad (men inte på ett bra sätt) så jag testade blodsockret men det låg fint, varav uteslutningsmetoden fick mig att misstänka höjden. Det är helt sjukt vad trög jag har känt mig i hjärnan och vissa tankebanor har varit lite mer komplicerade att slutföra än de borde (exakt som när jag hamnar i neandertalar-mode vid lågt blodsocker). Jag har dock klarat mig ifrån kräkningar än så länge.

9.png

Nu befinner vi oss i en stor dal med en rejäl bergsvägg att ta oss an imorgon. Man känner sig väldigt liten i den här miljön…

Det som varit mest utmanande idag var att dricka och urinera snabbt och smidigt samtidigt som vi vandrat. Med stigande höjd kommer kyla och när jag, efter att ha slitit på mig överdragsbyxor, lyckats slå dubbelknut så pass att de omöjligt går att få av sig - får jag panik. Nu är det kört. Jag ser framför mig hur jag, med underlivssmärtor, haltar mig fram till lunchlägret och får klippa upp midjesnöret. Personen som går bredvid mig skriker plötsligt på en person som tydligen är expert på att få upp knutar. Dagen är räddad och knuten är snabbt åtgärdad. Tillvägagångssättet låter jag dock bli att kommentera…

14.png

Kommande inlägg: Dag 4 (Bergsväggen, från 4000m upp till 4600m) -http://www.kingmagazine.se/bloggar/erik-sander/2
0160226/en-vecka-fran-kilimanjaro-sett-ur-robert-
svenssons-ogon

2016-02-25 12:00 Kommentera

En vecka från Kilimanjaro - sett ur Robert Svenssons ögon

2016-02-24 12:00 Kommentera

Dag 2 (upp till läger på 3650m)

Igår var det regnskog och jag måste säga att jag tycker det känns riktigt häftigt att gå in i något kom känns som en vägg. Vissa delar av sträckan var vi helt omringade av träd, buskar och andra växter som även bildade ett tak över vår stig. Är det ett tecken på stigande ålder när man börjar uppskatta sådan? Det är inte riktigt samma typ av resa som den vi gjorde för tio år sedan, 20 grabbar från Småland, en vecka i Sunny Beach Bulgarien…

5.png

Jag trodde dagens miljö skulle vara mycket tråkigare och kärvare men nu börjar man faktiskt märka att det är ett berg vi börjat bestiga. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att höjden och känslan av att stå på en klippa och blicka ut över det gröna landskapet, inte går att förmedla i video och bild. Storheten försvinner. Jag minns besvikelsen när jag kom hem från cykelturen ner till Paris 2014 med Team Rynkeby. Jag skulle redigera och klippa ihop youtube-material och under en etapp då vi i Ardennerna passerat ett bergspass med en 15-20 min lång nedförsbacke i berg- och urskogsmiljö, öppnar sig en dal och vi kommer fram till en gammal by från ingenstans. En väldigt mäktig känsla att stå bland gamla byggnader mitt i en dal med berg runtomkring oss, men när jag kollade på videon fick jag känslan av: "var det inte mer…?".

6.png

Angående Diabetesen:

Jag har inte haft ett enda blodsockerfall idag. Däremot har jag legat lite högt och upmätte 11.3 vid ett tillfälle. Då ska man dock ta i beräkning att jag inte tillsatt något extra insulin vid fikapauserna vilket betyder att vi rört rätt duktigt på oss. Höjden börjar också göra sig märkbar och det kan i sig påverka blodsockret genom en ökning av stresshormon som frisätter mer socker från egna kroppen in i blodet. Detta kan man se hos friska människor och bör på samma sätt påverka en diabetiker.

Kommande inlägg: Dag 3 (Aklimatisering: Upp till 4600m och ner till sovhöjd på 4000m) -http://www.kingmagazine.se/bloggar/erik-sander/2
0160225/en-vecka-fran-kilimanjaro-sett-ur-robert-
svenssons-ogon

2016-02-24 12:00 Kommentera

En vecka från Kilimanjaro - sett ur Robert Svenssons ögon

2016-02-23 12:00 Kommentera

Dag 1 – Regnskog (till läger på 3000 m)

Del 1

Efter första natten på vårt hotell i Arusha har jag sovit som ett barn. Flygresan tog kol på mig. Förutom när en flock med galna mördarhundar antagligen åt upp någon i natt, har jag känt mig riktigt trygg i vårt i vårt myggnätsbeklädda rum. Våra guider insisterar på att vi inte ska ta malariamedicin eftersom de inte kan ätas tillsammans med tabletterna mot höghöjdssjuka. Jag känner att jag inte riktigt vill chansa på att dra på mig en släng av malaria så jag kör ändå (även om det bara är första och sista dagarna vi riskerar myggbett). Dessutom är det tydligen så att jag som diabetiker inte får äta tabletterna mot hög höjd. Blir spännande det här…

3.png

Del 2

Äntligen har vi kommit iväg från hotellet, något försenade. Jag har märkt att tidsuppfattning här inte är samma som hemma i Sverige. Fem minuter betyder inte fem minuter och en timme betyder absolut inte en timme. Snarare 2,5 timmar… Fördelen med tidsmentaliteten är att på den här resan behöver jag faktiskt inte hålla tider. Nu signar jag ut från mobil, klocka och omvärlden.


Del 3

Vi påbörjade bestigningen rejält försenade och det märktes till och med på guiderna att de var lite bekymrade. Det är tydligen perioder med regn som går att förutsäga rätt bra som man vill undvika. Vi hann precis fram till lägret (3000m höjd) när regnet började slå som spö i backen. Jag är också lite mer ödmjuk inför berget nu för sista delen av första etappen var faktiskt riktigt jobbig. Då kommentarerna från guiderna på den här sträckan var "it's easy, it's flat all the way", undrar jag hur resterande dagar kommer se ut…

4.png

Angående Diabetes:

Det var lite kämpigt att hålla blodsockret uppe idag. Jag blev låg flera gånger under eftermiddagen så det verkar som om det gick åt lite mer kolhydrater än jag hade räknat med. Trots snickers, inhemska kex, dextrosol och svenskt godis blev det alltså lite kämpigt. Ska se om jag kan justera insulinet lite imorgon.

Kommande inlägg: Dag 2 (upp till läger på 3650m) - http://www.kingmagazine.se/bloggar/erik-sander/20
160224/en-vecka-fran-kilimanjaro-sett-ur-robert-s
venssons-ogon

2016-02-23 12:00 Kommentera

En vecka från Kilimanjaro - sett ur Robert Svenssons ögon

2016-02-22 12:00 Kommentera

0.01.png
Här står jag alltså äntligen på toppen av Kilimanjaro. Jag kanske ser glad ut - men mår som en stor påse skit.

Den med gott minne som följer min blogg här på King kommer ihåg att jag tidigare skrivit om att jag skulle bestiga Kilimanjaro till förmån för välgörenhet. Nu är det sagt och gjort, jag har gått som aldrig förr, sovit i blöta och smutsiga tält, ätit konstig mat, spytt, mått dåligt, sett de mest fantastiska av vyer, gått från regnskog till glaciär, skitit grönt, nått toppen och flugit hem igen.

Under hela resan delade jag tält med min gode vän Robert Svensson från FitnessPodden

(https://itunes.apple.com/se/podcast/fitnesspodde
n/id669935867?mt=2)

som var ett mycket flitigare bi än undertecknad och dokumenterade sina reflektioner kring bestigningen.

Hela denna vecka kommer bloggen att lämnas över i Roberts händer – varsågoda!

0.1.png
Säg hej till Robert Svensson.

Dagbok Kilimanjaro

Presentation


Jag heter Robert Svensson och är insulinberoende diabetiker men jag är så mycket mer än det. Diabetes är snarare en väldigt liten del av mig. Den styr inte vad jag kan eller inte kan göra. Jag coachar människor inom kost och träning i min roll som personlig tränare och jag utbildar och underhåller genom en podcast som heter FitnessPodden, samt min roll som föreläsare. Att bidra till andras lycka gör att jag själv kan vakna lycklig på morgonen.

Ni kommer få följa med på ett av mina äventyr som jag gjort tillsammans med Erik Sander, för att nå ut med budskapet: "Du kan själv välja ditt liv. Lev dina drömmar!"

januari 2016 valde vi att göra ett toppbestigningsförsök på Kilimanjaro – världens högsta fristående berg. En topp på 5895 meter, som jag får erkänna att jag underskattade. Tillsammans med 21 teammedlemmar spenderades en vecka, med start i regnskog och avslutning på glaciär. Det blev lite mer utmanande än jag hade tänkt mig…

0.2.png
Erik Sander till vänster och Robert Svensson till höger.

Dag 0 – Flygtransporten

I takt med kramp och tilltagande nacksmärta närmar vi oss Addis Abeba. Efter snart ett halvt dygn på flygplanet kommer vi mellanlanda för ett byte till flyg mot Kilimanjaro flygplats. Jag känner fortfarande av ångesttendenser från gårdagens sistaminutenpackning hemma som blev kaos. Förstår inte att jag inte kunde ha ordnat mer åtminstone någon dag tidigare för när jag inser, en halvtimme innan avresa mot Arlanda, att ett av mina insulinrecept antagligen inte förnyats vid årsskiftet – då känner jag att det kan bli lite jobbigt. Otroligt nog lyckas apoteksbiträdet på något outgrundligt och oväntat mänskligt sätt smuggla till mig en påfyllningsflaska insulin till min pump (Robban 1 – Kilimanjaro 0). Jag måste skapa bättre struktur till nästa äventyr…

Nu börjar ett allt bergigare landskap framträda och tillsammans med skuggorna från soluppgångens ljus, liknar bergen ett hav av vågor. Ett hav som jag inte skulle vilja nödlanda i. Jäklar vad nacken känns. Det blev inte många timmars sömn i natt och frågan är väl egentligen om jag ens somnade…

1.PNG

Efter en mellanlandning och försenat plan åker vi nu mot Kilimanjaro med en liten genväg och landning i Mombasa. Måste säga att den här resan har börjat lite struligt med rätt mycket mer restid än jag hade önskat. Vi får ju mycket flygning för pengarna i och för sig…

2.png

Angående min Diabetes:

Jag har proppat väskan full av allt från dextrosol och godis, till massa teststickor och extra blodsockermätare. Jag hoppas på att klara mig även om en av mina väskor skulle försvinna. Det jag är orolig för är något som jag insåg här om natten när jag vaknade med lågt blodsocker: "Vad händer om jag får lågt blodsocker på natten och vaknar upp kallsvettig med en svettdränkt sovsäck som inte går att torka i minusgrader?".

Efter att ha cyklat mellan Sverige och Paris 2014 fick jag nog av väta och kyla. En av dagarna innebar 10 timmar i hård vind och så låg temperatur som 7 grader. Mitt i sommaren! Jag vill inte uppleva köldångesten igen. Framför allt inte utan dusch och hotellrum efter en lång dag…

Kommande inlägg: Dag 1 – Regnskog (till läger på 3000 m) - http://www.kingmagazine.se/bloggar/erik-sander/20
160223/en-vecka-fran-kilimanjaro-sett-ur-robert-s
venssons-ogon

2016-02-22 12:00 Kommentera

erik_sander

Gör på King: Levererar matnyttigt om kost och träning
Vilket innebär: Att du förhoppningsvis får en bredare stig att spatsera genom den snåriga kost- och träningsdjungeln.
Född: 1986.
CV i korthet: Fil. kand. Biomedicin med inriktning fysisk träning (läs överkvalificerad PT). Gymägare, föreläsare, utbildare och frilansskribent. Icke att förglömma – driver podcasten "Erik tar rygg på".
E-post: info@ntugbg.se

Snabblänkar

Kings världsunika märkesgalleri