Långfredag: Star Wars under omvärdering

2011-11-18 10:02 3 kommentarer
Kategori: niklas natt och dag

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för.

John Williams.

Om somrarna brukar jag och min fru åka till Lappland och fjällvandra. Vilket är lättare sagt än gjort, eftersom hela Sveriges infrastruktur norr om Stockholm är skräddarsydd för att hindra folk från att åka till Lappland, eller åtminstone se till att det blir så dyrt att 98 medborgare av 100 snabbt drar slutsatsen att samma pengar skulle bekosta en rätt blöt vecka på Kanarieöarna, och att detta känns som bättre valuta för slantarna än att gå två mil om dagen till myggornas förnöjelse. Jag och min hustru är alltså de andra två (sedan brukar jag i och för sig skriva i Utemagasinet om det, vilket gör verksamheten avdragsgill och så).

I somras vandrade vi med lätt packning runt Kebnekaisemassivet. Det snöade på oss när vi kom upp i Tarfaladalen trots att det var mitten av augusti. Dagen därpå sken dock solen och vi började klättringen över det pass som leder in i Kaskasavagge: En tvärbrant stig som slingrar sig ovanpå en rygg av rasmassor och morän, för att till slut klösa sig upp längs kanten av en snorhal glaciär. Vi det laget tittar man rakt ner i den spegelblanka, blågröna Tarfalasjön några hundra meter längre ner och börjar långsamt komma till insikt att ett olyckligt felsteg antagligen kommer bli det sista man gör. Längre upp i passet passerade vi mycket riktigt en minnesplakett över en vandrare som råkat ut för just detta. Synen på säkerhet är relativ i fjällvärlden: Stugvärden i Tarfala tycker att det var en "fin bit att vandra", medan hennes motsvarighet i Sälka, dit etappen strävade, bemötte vår utsago om tillryggalagd färdled med orden "utan stegjärn?!"

Hur som helst. I Sälkastugorna ute på Kungsleden, på kvällen efter Tarfalaklättringen och med två mil i ryggen träffade vi Ossian, 11, och hans mamma, ålder okänd. Vi kvarterades alla in i samma rum till följd av utrymmesbrist. Ossian ansåg att höjden av komedi var improviserade monologer om överdimensionerade djur, "renar som är större än FJÄLLET DÄR BORTAHAHAHA!", etc.
– Ja, det tycks vara det som gäller nu, anförtrodde oss Ossians mamma.
– Det, och Star Wars förstås.
Jag var skeptisk. Jag vände mig med kännarmin mot Ossian själv för att faktakontrollera.
– Vadå, Clone Wars eller?
– Nä, sa Ossian, jag tycker bättre om filmerna.
Detta i sig chockerande påstående fick min hjärna att börja jobba på högvarv. Här förelåg ett mycket speciellt samband: Jag är född 1979, bara något år efter premiären av den ursprungliga trilogin. Ossian måste ha fötts år 2000, ett år efter premiären av The phantom menace. Här fanns möjlighet att få bevis för en hypotes som jag grunnat på i åratal: Att en objektiv åskådare inte skulle finna någon kvalitetsskillnad på de nya och de gamla filmerna, och att kritikerstormen mot den nya trilogin mest är ett symptom på 80-talisternas och de sena 70-talisternas eskalerande åldrande och bitterhet. Innan jag kunde börja våga hoppas på några avgörande slutsatser insåg jag att Ossians kompetens på ämnet behövde utvärderas ytterligare.
– Kan du händelsevis upplysa mig om vilket material Han Solo blev infrusen i inför transporten till Tatooine? frågade jag.
– Karbonit, sa Ossian.
– Vem var det som invigde Qui-Gon Jinn i Jedikonstens mysterier?
– Dooku.
– Wookierasen härstammar från vilken planet?
– Kashyyyk.
– Med hur många y?
– Tre.
– Är du medveten om att det finns ett fornminnesskyddat samiskt fångstgropsystem mellan Kebnekaise och Nikkaluokta i vilket det bor en sarlacc som fångar förbipasserande småvilt med sina tentakler och släpar ner dem i sin grop av tänder*?
– Nu vet han inte om du talar sanning eller om du skämtar, inflikade Ossians mamma med en förebrående min.
– Mamma, såg du inte hur han svepte med handen? Han försökte mindtricka mig! förtydligade Ossian.

The force is strong with this one, löd mitt preliminära utlåtande efter detta. Som belöning berättade jag för Ossian om Wilhelmskriket, det internskämt på ljudavdelningen av Lucasfilm som går ut på att ett mycket karaktäristiskt skrik från en gammal westernfilm läggs in som ljudeffekt i tid och otid, varpå andra ljudavdelningar hakat på och att det tränade örat kan uppfatta samma skrik i mer eller mindre varenda Hollywoodrulle med tillräckligt nördig teknisk personal, samt uppmanade Ossian att så fort uppkoppling var möjlig förkovra sig ytterligare via YouTube. Jag överdriver inte när jag säger att detta var det i särklass coolaste Ossian hört i hela sitt liv.

Ossians favoritfilm av de sex möjliga var Attack of the clones, visade det sig. Jag kunde knappast betrakta detta som något annat än en fläck i Ossians hittills fina protokoll. Jag frågade Ossian om skulle tycka att det lät naturligt om jag började avsluta allt jag säger till honom med frasen "my young Padawan apprentice", eller kanske någon svensk motsvarighet, "unge junker Ossian"? Jag frågade om han såg det som trovärdigt att Natalie Portmans tröja rivs sönder av ett förbipasserande monster så att den till synes av en slump förvandlas till en moderiktig och som bieffekt även rätt avslöjande topp? Ossian påpekade helt korrekt att det fanns annat som också framstod som orealistiskt i Star Wars-franchisen. Han rankade de övriga fem filmerna i subjektiv kvalitetsordning: Trean, femman, sexan, fyran, ettan.
– Hur ställer du dig till Jar Jar Binks?
– Inte så rolig.
– Ur ett comic relief-perspektiv, tycker du att Jar Jar Binks är mer eller mindre rolig än C3PO?
– Typ samma.
Jag kan inte med kraft hävda att detta är statistisk säkerställd forskning enligt SCB:s standard, men dock ett tydligt indicium. Skillnaden i kvalitet mellan trilogi ett och två är långt mindre än den tidiga kritiken av den förstnämnda gjort gällande när det bedrog sig. I takt med att Ossians generation växer upp och börjar torgföra sina populärkulturella åsikter förutspår jag en total omvärdering som ser hela filmsextetten i ett vidare perspektiv, vilket inte är möjligt för oss som dyrkade de första filmerna och per default såg de övriga som gravplundring.

*Jag fick senare reda på att denna till synes oskyldiga kommentar kom att kosta Ossians mamma 1 600 kr, då den mycket övertalningsstarke Ossian insisterat på att ta helikopterskjutsen från Kebnekaise till Nikkaluokta i syfte att från luften besiktiga det nämnda fångstgropsystemet.

2011-11-18 10:02 3 kommentarer
Kategori: niklas natt och dag