Långfredag: Att tala med folk

2011-12-17 15:00 1 kommentar

Intervjuer är en ofrånkomlig del av magasinjournalistens vardag. Personligen anser jag att intervjuer är en av de mest belönande arbetsuppgifter man kan få. Så har det inte alltid varit. Man kan egentligen bara lära sig att göra dem genom att göra dem, och det innebär en hel del misstag längs vägen. Det kan vara ganska nervöst, och om man ställer tillräckligt dumma frågor kan du liksom se i intervjuobjektets ögon hur vederbörande snabbt sorterar in dig i ett fack förbehållet idioter och svagsinta.
Efter en lyckad intervju kommer däremot en endorfinkick av bibliska proportioner. Då den intervju jag under veckan skickades utomlands för att göra fick mig att missa gårdagens Långfredag kommer här kompensation i form av lite minnen och reflektioner över några av intervjukonstens många ansikten.

Det sömniga intervjuobjektet
Jag träffade Jack Black på Grand Hotel i Stockholm i samband med lanseringen av filmen School of Rock. Att flyga långa sträckor österut leder ju som bekant till den vidrigaste sortens jetlag, och han hade mycket riktigt inte sovit en blund på hela natten eftersom hans kropp ansåg att det var dag. Min intervjutid låg på eftermiddagen, och vid det laget var han helt förstörd. Jag fick lite av en inblick i hur en dålig dag för CIA:s förhörsledare kan se ut efter att jourhavande narkosansvarig överdoserat fången med skopolamin. Han somnade mitt i ett svar:
– Yeah, it was… I was… the director… he.… like… zzzzzzz.
Jag satt still och tittade på honom i de 20 sekunder som luren varade, varpå han plötsligt kvicknade till och frågade först och främst var han var och därefter om jag kunde repetera frågan. Jag avslutade i förtid för att jag tyckte så synd om honom.

Det ovilliga intervjuobjektet
För ett antal år sedan intervjuade jag Glenn Danzig. Han hade precis släppt den i musikpress inte speciellt uppmärksammade plattan Circle of Snakes. Intervju var förlagd till ett mycket litet rum i källaren under Scandic Hotell vid Medborgarplatsen, där Danzig satt mycket tyst och stilla med armarna i kors, iklädd läderjacka och ett par becksvarta Aviators. Folk som Danzig är extra känsliga att intervjua, eftersom han först och främst är intressant för gamla meriter men själv helst vill prata om de allra senaste, typ spektakulära baspålägg på låten HellMask. Varje försök att föra Misfits på tal resulterade i irritation gränsande till vredesutbrott. Stämningen tinade totalt när det av en ren tillfällighet visade sig att jag och Glenn delade ett stort intresse för obskyra japanska skräckfilmer och därmed vidhängande trivia. Han tipsade glatt om ett stort antal titlar som han tyckte att jag borde förkovra mig i snarast, och gav på köpet lite uppmuntrande gymtips eftersom han tyckte jag såg tunn och späd ut.

Att intervjua sina idoler
Under hela min gymnasietid lyssnade jag mer eller mindre uteslutande på ett neo-punkband vid namn Rancid. Deras första Sverigespelning, på hädangångna Gino, var hela skälet till att jag skaffade det falskleg som sedermera skulle visa sig vara gångbart även i helt andra sammanhang. De kom till Sverige för att spela på Riddarholmen i samband med albumet Indestructible, varpå jag anförtroddes att göra intervjun. Det är inte så lyckat för någon att intervjua folk man har lite för stort respekt, intresse och kunskap om: Intervjun blir lätt ganska servil och/eller nischad, och människorna ifråga kan omöjligt leva upp till den oproportionerliga bild man har av dem. Otillfredsställande för alla inblandade.

Att intervjua jordens avskum
Jag blir ofta lite förälskad i folk jag intervjuar, på ett platoniskt sätt. Under researchen lägger man ner massvis av tid på att förstå dem, man återupplever deras triumfer och motgångar, försöker sätta sig in i deras drivkrafter och upptäcker oftast något väldigt sympatiskt. Det är sällan en intervju lämnar mig med känslan av att vilja någon illa. Fallet Beastie Boys var dock ett undantag. Att intervjua de tre 40-åringarna Mike D, MCA och Ad-Rock på hotell Rival vid Mariatorget var som att agera vikarie för en observationsklass. Extra bittert blir det eftersom ens arbetsgivare sällan accepterar att man smädar intervjuobjekten i den färdiga texten, utan tvärtom beställt intervjun i tron om att läsekretsen gillar dem och därmed förväntar sig en glorifierande text. Att skriva denna i strid mot egen övertygelse är djupt förnedrande. Det händer att jag lyssnar på plattan To the 5 boroughs uteslutade för att känna skadeglädje över hur usel den är. Per Sinding-Larsen sammanfattade det bäst i en televiserad recension då det bedrog sig:
– Den här plattan är lika dålig och olämplig som om Just D skulle återförenas och spela in ett konceptalbum med ömsom nostalgiska partylåtar och ömsom sånger till minne av Estoniakatastrofen.

Den olämpliga platsen
En gång skickades jag ut för att intervjua Backyard Babies på Debaser, samtidigt som Entombed körde soundcheck alldeles bredvid. L-G Petrov sjöng O sole mio medan jag försökte prata om Nässjö.

Telefonintervjun
Telefonintervjuer är inte kul eftersom det blir svårt att förmedla ett personligt intryck. Likväl är det ett nödvändigt ont. Extra illa blir det när intervjun sker på risig lina till USA, och lagget gör att man avbryter intervjuobjektet varenda gång man öppnar käften. Ett kul telefonintervjusminne var dock när jag snackade med gamle flickidolen Luke Perry för något år sedan, och blev utsatt för en kulturkrock i form av jänkares artiga men ej seriöst menade avslutningsfraser:
– Great talking to you, Nick, and the next time I come to Stockholm I'll definitely get in touch so we can hang out.
Jag väntar fortfarande vid telefonen.

Runda bordet-intervjun
Sverige är ett litet land, med liten befolkning och ännu färre potentiella konsumenter. Faktorer som dessa gör att vi sällan är en prioriterad marknad för film- eller skivbolag, och när det ska göras intervjuer med folk som verkligen är kända händer det att man trots långt lobbyarbete ges en plats i en runda bordet-intervju, där fem till tio journalister får 20 minuter med den aktuella stjärnan. De övriga journalisterna utgörs så gott som alltid av diverse eurotrash vars engelskakunskaper lämnar övrigt att önska, som förvånansvärt ofta inte kan ställa en fråga och dessutom drabbas av sjuk rampfeber:
– Hi, I am Hans von Germany ant I vish to ask you abouz your collaboration wiz the cast of ze movie, and you're a young director and waz it difficult vor you, and can you also tell us a little about the difference in Hollywood and alzo the producers, and I fould alzo like to hear about what do you zink about the star of ze movie.
Om den man intervjuar är ett proffs – vilket de snabbt blir allihop – frågar vederbörande sällan om en bättre specificerad fråga, utan kopplar bara på autopiloten och kommer med ett generiskt svar som inte gör någon glad.
En annan typ av runda bordet-sabotör ställer väldigt specifika frågor som ingen annan har någon nytta av att höra svaret på. I värsta fall – förvisso väldigt sällan – är ämnet även något som intervjuobjektet är intresserad av att prata om, och vips är hälften av intervjun bortslösad på en monolog som är helt oanvändbar. En kvinnlig redaktör som jag satt bredvid lurade Orlando Bloom att lägga ut texten om en obskyr semesterort i Mexiko. Jag hämnades genom att få honom att börja tala om sin omfattande samling vintage-Rolex, ett ämne som hennes arbetsgivare på spanska Elle rimligtvis inte hade så mycket användning för.

Runda bordet-intervjuer per telefon
Denna underliga avart har jag bara råkat ut för vid några få tillfällen, senast med äventyrsfiskaren Jeremy Wade, känd från Discoverys River Monsters. Att jag är en rabiat anhängare av River Monsters samt att Jeremy Wade var en gentleman av stora mått underlättade mycket.

2011-12-17 15:00 1 kommentar