Filmonsdag: Tomas Alfredson

2012-01-18 12:00 2 kommentarer

På onsdagar skriver bloggen om film. Denna onsdag i form av en intervju med Tomas Alfredson apropå Tinker, tailor, soldier, spy, Låt den rätte komma in, Fyra nyanser av brunt och Hadar Cars. Intervjun gjordes sent i oktober i fjol och gick i årets första nummer av King, som idag ersätts i butik av nummer 2/2012.

Mycket av det som togs upp under intervjun var för nördigt och nischat för att få plats i den redan långa text som publicerades i tidningen – specifika detaljer kring vissa scener i Låt den rätte komma in och anekdoter ur arbetet med Spermaharen, till exempel – men det är min förhoppning att transkribera materialet, få Tomas välsignelse för digital publicering och lassa ut det för finsmakaren på denna plats.

Det är lätt att få intrycket av att varje detalj är helig för Tomas Alfredson.

Det märks inte bara i hans regissörsgärning, utan även kring hans person. Till fotograferingen har han med sina egna kläder, och i hans kölvatten flyter referenserna tätt: Rocken är vändbar och från Aquascutum, den fördelaktiga passformen hos Brooks Brothers skjortor avhandlas i korthet, det nyliga inköpet av en vackert patinerad Barbourjacka från 1952 på en vintagebutik i London nämns lyriskt i förbigående. Hans pipa, med vilken han avslutar varje dag, är en noga handplockad pjäs av märket Savinelli. Hans glasögon är desamma som bars av pappa Hans gamla parhäst Tage Danielsson i samband med inspelningen av den experimentella buskisklassikern Att angöra en brygga.

Själv beskriver han detaljomsorgen som en självklar del i sitt arbete som regissör: När alla de små bitarna stämmer överens genomsyras helheten av vad han, utan att röra en min, beskriver som kärlek. Tomas vidhåller att tesen håller oavsett om publiken är medveten om vilket hästjobb som genomförts eller ej – detaljerna finns där som påskägg för den som ser dem, och ligger tålmodigt kvar och väntar på andragångspubliken. Hans filmer är konstruerade nerifrån och upp: Detaljerna utgör deras skelett.
En sådan detalj, i raden bland många, uppdagades i samband med de redaktionella samtalen inför denna intervju. Vintern 2008 befann sig modechef Claes Juhlin på biografen för att avnjuta Alfredsons sedermera guldbaggebelönade Låt den rätte komma in, tillsammans med en vän som händelsevis växt upp i samma Blackeberg där filmens 1982 utspelar sig. Mitt i en scen hajar exilblackebergaren till utan synbar anledning, och förklaringen kommer först när eftertexterna rullat klart:
– Det var ljudet av tunnelbanan. Det lät precis så vid den stationen på 80-talet, när jag var liten. Med den byggdes om, och nu låter det inte så längre.

Mycket riktigt: På Tomas Alfredsons initiativ spårades autentiska ljudfiler från den ännu orenoverade tunnelbanestationen upp och lades in i ljudspåret på den färdiga filmen. Bara en försvinnande liten detalj bland 114 minuter färdigklippt film, som icke desto mindre bedömdes som viktig nog att vika en ljudteknikers arbetsvecka åt. Det finns naturligtvis fler:
– Vi ville ha en tidstypisk väderrapport i bakgrunden till en scen, berättar Tomas, men det visade sig att Sveriges Radio inte hade kvar några inspelningar i arkiven. Däremot lyckades vi få tag på den man som agerat uppläsare under det tidiga 80-talet, och han gick med på att hjälpa oss med en nyinspelning. Det är en röst som många säkert känner igen från den tiden, med reptilhjärnan. Den typen av arbete berikar materialet, och jag inbillar mig att det funkar även för en utländsk publik; sådana här detaljer upplevs som exotiska. Ju mer specifik man är, desto mer universell – en märklig ekvation, kan tyckas, men sann.

Låt den rätte komma in blev en osannolik succé, trots en mängd underliga omständigheter – inte bara det faktum att den berörde så aparta ämnen som mobbning och vampyrer i 80-talets Stockholmsförorter, eller att manus skrivits om av författaren själv på ett sätt som helt eliminerat bokens egentliga antagonist, utan även för att det materialet placerades i frysbox och låg kvar färdigklippt i filmbolagets kassaskåp i mer än ett halvår i väntan på en höstpremiär som man bedömde vara bättre lämpad av marknadsföringsskäl. Mitt i den öronbedövande tystnad som därmed följde efter slutförandet av arbetet med filmen deklarerade regissören själv att han var färdigt med svensk film för gott.
– Jag fick lite panik efter Låt den rätte komma in, och hade ingen aning om vad jag skulle ta mig an härnäst.
Lämpligt nog hörde Tomas amerikanska agentur av sig. De hade snappat upp nyheten om att produktionsbolaget Working Title precis tillskansat sig rättigheterna till John le Carrés klassiska spionroman Tinker, tailor, soldier, spy – kunde det vara något?
– Jag började med att läsa boken. Det som attraherade mig till Tinker, tailor, soldier, spy var dels att jag såg det som ett relationsdrama, vilket jag tror att jag är bra på, och dels för att projektet föreföll helt omöjligt. Ska det gå åt skogen ska det gå med flaggan i topp.
Tomas Alfredson tog kontakt med produktionsbolaget och bokade in ett möte. Ömsesidigt tycke uppstod tämligen snabbt. Vilket på sikt ledde till att författaren David Cornwell alias John le Carré, 80 år fyllda, själv veteran från tjänstgöring inom de brittiska underrättelsetjänsterna MI5 och MI6 och med 22 romaner under bältet, placerades framför den svenska vampyrfilmen, tillika utanförskapsdramat, tillika ungdomsromansen Låt den rätte komma in och drog den slutsats som var lika självklar som den var osannolik:
– Honom ska vi ha.
För övrigt samma slutsats som John Ajvide Lindqvist, efter att ha sett den minst lika väsenskilda Fyra nyanser av brunt, dragit några år tidigare när det stod honom fritt att välja i princip vilken svensk regissör som helst till filmatiseringen av sin debutroman.

Att låta en utländsk regissör göra Tinker, tailor, soldier, spy borde tett sig absurt för varje britt. Både författaren John le Carré och hans huvudperson George Smiley, i Alfredsons tappning spelad av Gary Oldman, är engelska nationalklenoder. Det blir inte bättre av att just Tinker, tailor, soldier, spy filmades som en miniserie i sju delar och sändes till enormt gensvar 1979, med Alec Guinness i huvudrollen i vad som vitt och brett anses vara hans karriärs stoltaste stund (Obi-Wan Kenobi i all ära). Närmare 500 sidor intrigtäta romansidor hade kokats ner till sju femtiominutersavsnitt, och skulle nu ytterligare förädlas till dryga två timmar, utan att det sker på bekostnad av vare sig begriplighet, underhållningsvärde eller känsla.
– John le Carré var väldigt generös och gullig att ha att göra med. "Gör inte boken", sa han, "och gör inte heller om tv-serien. Gör en egen tolkning."

Intrigen i Tinker, tailor, soldier, spy är långt ifrån vad som annars kommit att förknippas med agentfilm: 70-talets kalla krig mellan öst och väst rasar, ett krig vars frontlinjer utgörs av en samling paranoida byråkrater på brittiska MI6 – "The Circus" på spionjargong – i regel åldrade spionveteraner vacklande på utbrändhetens rand. Via två separata källor förmedlas ryktet om en rysk mullvad, placerad i organisationens absoluta toppskikt, samtidigt som ett maktskifte äger rum vilket slutar med att MI6: överhuvud Control avlider i en hjärtinfarkt och att hans närmaste man George Smiley tvingas ut i ofrivillig förtidspension. Som extern från organisationen får Smiley uppdraget att röka ut den ryska mullvaden med alla till buds stående medel, men utan att väcka uppmärksamhet. Endast fyra män har tillräcklig inblick i driften av MI6 för att kunna vara mullvaden – alla otänkbara, alla betrodda. Där kollegan James Bond är en evigt ung stilikon med rätt att döda och lust att lägra är George Smiley en åldrad skrivbordsryttare, bedragen av sin fru och hemsökt av sina minnen, och medan den gängse spionfilmen utgörs av globetrotting mellan exotiska platser står Tinker, tailor, soldier, spy fast förankrad i ett skitigt London av 70-talssnitt. Filmen är till och med ännu mer nedtonad än boken – scener som varit actionmontage har ersatts av kammarspelslösningar, platser som Hong Kong har bytts ut mot platser som Istanbul.
– Det där finns det förstås även budgetmässiga skäl till; att flytta ett helt filmteam till Hong Kong är varken billigt eller praktiskt. Men det finns en annan omständighet: Vi spelade in stora delar av filmens interiörscener på ett övergivet militärområde, som står och väntar på rivning för att ersättas av bostadshus. Ett enormt område, 60-70 hus, där vi hittade många av de gränslöst dystra miljöer som vi använt i filmen. Förberedelserna till filmen tog plats i Working Titles lokaler, och det utrymmet delade vi med ytterligare en produktion under tillblivelse: Den nya Johnny English–filmen. De skulle också till Hong Kong och filma, och vi tyckte väl att likheterna kunde upphöra där.
Det måste känts bisarrt att dela lokaler med en film som försöker parodiera precis det ni vill visa på allvar – träffade du Rowan Atkinson ofta på jobbet?
– Ja, han sprang runt där för det mesta. Han är väldigt involverad i sina filmer, alltifrån manus och uppåt. Privat är han en mycket timid och allvarsam kille*.

Som regissör för en engelsk film ställdes Tomas inför samma problem som vilken utländsk gästarbetare som helst: Språkbarriären.
– Det jobbigaste med det här projektet var att jag trodde att jag kunde engelska. Det kunde jag inte. Det blir en konstant känsla av att vara i underläge när man inte har synonymerna och behärskar nyanserna. Den enda tänkbara lösningen var att vara helt öppen med det: Vad betyder det där ordet? Förlåt, kan du ta det där igen? Vad heter den där växten, du vet, inte hög, inte låg, du vet, gröna blad? Det ockuperar väldigt mycket av huvudet, och tog en hel del av min energi. Jag var helt utpumpad i slutet av dagen bara av mödan att hålla tungan rätt i mun. Men om man är öppen med sin okunskap är folk väldigt hjälpsamma. I synnerhet de mycket artiga engelsmännen.

Tomas Alfredsons massiva förberedelsearbete inför Tinker, tailor, soldier, spy tog sin början omedelbart efter att kontrakt var skrivet 2009. Om vi lämnar det administrativa arbetet och filandet på manus – i sig ett sisyfosarbete – därhän: Att som inbiten detaljfetischist göra en tidstrogen 70-talsfilm är ett arbete på gränsen till självspäkning – eller som Tomas själv beskriver det, "lustfyllt" – där ingenting är för litet för att lämnas åt slumpen så länge det finns tid, vilja och ambition att vara hundraprocentigt autentisk:

Gary Oldmans hornbågade glasögon.
– Det var ett jävla tjat med de där glasögonen. Med rätta. Sätter man något i ansiktet på huvudrollsinnehavaren, då blir föremålet ifråga onekligen väldigt viktigt. Det blir minst lika relevant som ett helt studiobygge. Jag tror att Gary provade tusen par glasögon innan han hittade rätt, men slutet gott, allting gott.

Gary Oldmans cigarettändare.
– Tändaren är en present från Smileys fru Anne, med gravyr, som får ett stort symbolvärde när den hamnar i fel händer. Vi räknade med att den borde ha köpts in 1956, så vi kollade upp utbudet av tändare på engelska marknaden från den tiden. Vi filmar den i närbild i Cinemascope, vilket innebär att det bör vara mer kvadratisk än rektangulär, och den ska även ha en slät sida för att tillåta gravyr. Det slutade med en solklar kandidat, från Dunhill.

Gary Oldmans manschettknappar.
– Vi tänkte länge på det där, och kom fram till att en spion med anonymitet högt på agendan inte bär manschettknappar över huvud taget.

En blöt firmajulfest på MI6, där tomten är utklädd till Lenin och alla närvarande brittiska spioner på fyllan stämmer upp i den ryska nationalsången.
– Jag ville ha en scen där karaktärerna får interagera utanför sina yrkesroller, så jag frågade John le Carré om det förkom fester inom underrättelsetjänsten. Det gjorde det, sa han, och de kunde bli ganska röjiga. Han kunde till och med påminna sig om ett tillfälle där det urartade så till den grad att polisen kom – det är ju en helt bisarr situation: Polisinsats i det brittiska spioneriets högsäte. I den scenen gör John le Carré för övrigt en statistroll.

Du har nu gjort en nyinspelning av Tinker, tailor, soldier, spy – har du själv sett den amerikanska nyinspelningen av Låt den rätte komma in?
– Nej. Jag tycker rent principiellt att en bra text bör få bli film hur många gånger som helst – se på Hamlet, liksom. Men jag var så känslomässigt involverad i Låt den rätte komma in under så lång tid, och den andra versionen kom så tätt inpå att jag kände mig… svartsjuk, illa berörd över att någon annan höll på med det där. Jag ska väl se den någon dag. Jag har hört att den ska vara rätt bra. Däremot har jag också fått höra att de plankat scenlösningar bild för bild, och det känns tråkigt. Man skulle kunna se det som smickrande, men… om jag hade gjort samma sak skulle det ha känts ohederligt.
Många, framför allt utomlands, blev förvånade över att Låt den rätte komma in inte nominerades som Sveriges bidrag till Oscarsgalans bästa utländska film, utan att det istället blev Maria Larssons eviga ögonblick. Hur kände du?
– Usch, den där delen av yrket vädjar verkligen till ens mest negativa sidor. Fåfängan. Hur och varför ger man pris till en film? Vad är det som säger att min film är bättre än Jan Troells, och vem ska avgöra det? Men samtidigt… ja, jag är lite besviken.

Tinker, tailor, soldier, spy kommer inte att bli det storslagna fiasko som Tomas Alfredson inledningsvis befarade, därom är både kritiker och publik eniga. Man har redan spelat in sin budget, och ännu återstår USA-lanseringen med hela den enorma amerikanska biografmarknaden. Marknadsföringen sker förstås främst i form av den vida hyllade…
– …trailern. Jag hatar den. Nu är jag ju inte direkt objektiv eftersom jag har regisserat filmen, men trailerklippning funkar så att man lägger ut uppdraget på ett externt företag som specialiserat sig på just det. Sedan slafsar de ihop diverse filmklipp, och lägger dramatisk musik a la Carmina Burana över allting. Vafan, vi har ju egen musik! Specialskriven av Alberto Iglesias! Och den är underbar. Man känner sig helt rövknullad.
Vad ska du göra härnäst?
– Jag skulle gärna göra något hemma i Sverige, men för en internationell marknad. Det har varit lite för slitsamt att pendla till London och att vara borta hemifrån. Jag har ingen avsikt att emigrera. Hade jag varit 23 bast hade det kanske varit annorlunda. Dessutom är det så att jag inte kan vara en gun for hire. Jag måste göra något jag gillar, och jag måste göra det på mitt sätt. Eller inte alls.
Romanen Tinker, tailor, soldier, spy är den första i en trilogi om konflikten mellan George Smiley och hans ryska motsvarighet Karla. Har det gjorts påstötningar från filmbolagets sida om att filma de andra två böckerna?
– Det har väl nämnts något i den stilen, ja, men jag tycker att den här filmen måste få vila ut lite, så att säga, innan jag kan börja överväga något sådant.

Det ligger nära till hands att anta att Tomas Alfredsons känsla för detaljer saknar motstycke inom svensk film, men det är fullt möjligt att han mötte sin like redan i början av 2000-talet, i samband med arbetet tillsammans med Killinggänget. Vilket för oss in på den underbara och märkliga historien om en liten träfigur föreställande en viss Hadar Cars.
En av de historier som utgör Fyra nyanser av brunt, den film som gav Tomas Alfredson hans första Guldbagge för regi, handlar om Richard och Tove Brunn (spelade av Anna Björk och en kransrakad Henrik Schyffert) som driver kusthotellet Brunn– en minimalistisk utopi där Richards anala tvångstankar om inredning, god smak och stilren design fått fritt spelrum i en statisk tillvaro som förs på bekostnad av Toves livslust (hela episoden kan betraktas som en föregångare till idéer som kom att vidareutvecklas några år senare i Schyfferts och Fredrik Lindströms föreställning Ljust och fräscht). Allt ställs på sin ände när paret föräras "en liten cadeau" av den frigjorde och levnadsglade dansken Perikles: En snidad trästatyett av den folkpartistiske riksdagsmannen Hadar Cars, före detta handelsminister i regeringen Ullman 1978-1979. En snabbt eskalerande konflikt om denna inredningsdetaljs existensberättigande driver till slut paret Brunns äktenskap i fördärvet – och höll intressant nog på att göra motsvarande för Killinggänget, i alla fall vad produktionen av Fyra nyanser av brunt beträffade.
– Killinggänget kan och kunde borra ner sig i helt sjuka konflikter med varandra. Oftast handlar det inte om helheten, utan om väldigt specifika små saker. Martin Luuk hade kommit på att navet i historien skulle utgöras av den snidade trägubben, härstammande från en liten butik på Drottninggatan som många stockholmare lär ha gått förbi någon gång. Så långt var allt frid och fröjd. Problemet var motivet. Jag vet inte hur många möten vi hade om vem fan träfiguren skulle föreställa.

Allt eftersom veckorna gick började problemet med den ännu icke namngivna träfiguren bli ett reellt hot mot produktionsschemat. Eftersom vissa scener krävde åverkan på det lilla konstverket behövde man få mellan sex och åtta identiska exemplar tillverkade, vilket naturligtvis tar en hel del av konstnärens – som heter Urban Gunnarsson; hans fru Gisela står för färgläggningen – tid i anspråk.
– Till slut blev jag tvungen att komma med ett ultimatum: Jag sa att jag fan inte kan ta ansvar för den här produktionen om vi inte kan komma fram till ett beslut. Det resulterade i ett sent, extrainkallat möte hemma hos Martin Luuk. Det var mycket infekterat. Jag tror vi satt i fem timmar. Jag låter det vara osagt vem som i slutändan bidrog med det här namnet, men till slut kom Hadar Cars på förslag och saken var avgjord. Det var den perfekta kompromissen mellan bortglömdheten hos politikern och människan Hadar Cars, det faktum att namnet i sig låter roligt, och varför i helvete någon skulle gå och beställa en politisk satirfigur i snidat trä föreställandes just honom. Jag tror vi satt till tre på natten innan det blev klart. Det var mycket upprörda känslor – men det slutade i triumf.

Historien har en intressant epilog. När klippningen väl slutförts begärde Tomas Alfredson att Hadar Cars själv, före premiärdatum, skulle underrättas om hans medverkan i filmen.
– Caisa Westling, vår producent, fick ringa upp Hadar Cars, numera sysselsatt inom FN tror jag, och förklara läget. Han fattade naturligtvis ingenting. Visste inte vilka Killinggänget var. Men gick med på att se på filmen. Han dök därefter upp på produktionskontoret, slog sig ner och såg denna märkliga film. Han tyckte den var rolig. Faktum är att han senare dök upp på en premiärvisning av filmen. Det togs en väldigt rolig bild efteråt där delar av Killinggänget står och omfamnar Hadar Cars. På Fasching, om jag inte missminner mig.

Två av de Hadar Cars-figurer som använts överlevde inspelningen.
– Henrik Schyffert har en Hadar Cars, och jag har den andra Hadar Carsen. Han vaktar min samling av kokböcker.

*Se även detta.

Delar av Killlinggäng och produktionsteam flankerar Hadar Cars i samband med premiären av Fyra nyanser av brunt. Bilden tillhör Tomas Alfredson.

2012-01-18 12:00 2 kommentarer