Tv-måndag: Spartacus

2012-01-30 19:10 2 kommentarer

På måndagar skriver bloggen om tv.

I onsdags var det amerikansk premiär för första avsnittet av Spartacus: Vengeance, fortsättningen på Spartacus: Blood and sand som började sändas i januari 2010. Väldigt mycket har hänt sedan dess, av olika skäl.

Jag minns väl mina känslor inför pilotavsnittet av Spartacus: Blood and sand. Jag var inledningsvis mycket skeptisk. Produktionsvärdena var låga, och de solklara referenserna allt annat än subtilt hanterade: 50% Zack Snyders 300, 50% Ridley Scotts Gladiator. Samma stil, samma klichéer, likartad musik, försök att uppnå samma stämning, men på alla sätt sämre. Man kan dock inte bedöma en serie bara på pilotavsnittet, som ofta har väldigt lite med hur den faktiska första säsongen kommer arta sig. Jag gav serien en chans till. Tack och lov. Fokus skiftade radikalt, från de öppna vidderna i utkanterna av det romerska imperiet till klaustrofobin i en ludus, ett gladiatorstall, där muskulösa slavar drillas till krigare för att döda varandra till allmänhetens förströelse. När man väl blivit så pass avtrubbad att de ymniga sex- och våldsscenerna slutade inkräkta på handlingen blev det uppenbart vilket strålande hantverk serien var: Utmärkt manus, förbluffande nyanserade skådespelarprestationer i en sorts sättning där motsatsen är standard, trovärdiga miljöer. Manusets engelska strävade efter att efterlikna latinet, vilket gav all dialog en märkligt arkaisk känsla: Inga bestämda artiklar förekom, och ingen säger någonsin "ja" (ett ord som inte existerar på latin).

Angående sexet är det av någon anledning kutym att alla serier där svärd förekommer behöver ha en sexscen minst en gång i kvarten (…Rome, Tudors, Game of thrones…), men även här bjöd Spartacus på ett ovanligt nyanserat spektrum: Det var sex som maktutövning, som manifestation av kärlek, ibland ömt, lika ofta brutalt, tidvis passionerat, ibland utfört endast i syfte att avla barn, ofta dekadent, homosexuellt dito mellan förälskade gladiatorer i parförhållande, lesbiska scener. Våldsmässigt lyckades man etablera en känsla av allmän överdrift, en dimension av overklighet där gränsen mellan fantasi och äckel blev diffus och allt gick an. Efter avslutandet av första säsongen försökte jag pitcha Spartacus för en god vän, som tveksamt kom med följdfrågor:
– Alltså, min fru har liksom blivit allergisk mot våld sedan hon fick barn… tror du serien ändå kan vara något för henne?
Jag såg för mitt inre öga en snabbrepris från ett av klippen ur säsongsfinalen, där en gladiators svärd passerar rakt genom en gravid mage med anatomiska kameravinklar.
– Kanske inte ändå.

Spartacus: Blood and sand är en sentida kusin till två andra serier, med vilka den delar inspelningsplats, betydande delar av produktionsteamet, två exekutiva producenter och en handfull birollare: Dels Hercules: The legendary journeys och dels den ännu mer namnkunniga spinoffserien till denna, Xena: Warrior princess (och i viss mån även Young Hercules, Ryan Goslings gamla skelett i garderoben). Alla dessa serier sändes i Sverige under den gemensamma paraplyetiketten Äventyrssöndag på TV3, och alla var gravt underskattade. Både Hercules och Xena hade massiv självdistans och ett ständigt närvarande sinne för humor, utan att det skedde på bekostnad av inlevelse från skådespelarna, som gjorde långt bättre ifrån sig än vad vinjetten lett en att tro. I synnerhet Xena nådde nya höjder efter att man blivit varse seriens omfattande kultstatus bland homosexuella kvinnor, och började flirta med fandomen genom suggestiva scener mellan huvudrollsinnehaverskan Lucy Lawless och hennes ständiga följeslagerska Gabrielle – utan att någonsin gå över gränsen för exploatering, alltid antydandes att det hela skedde på fansens villkor.

Två månader efter premiären av Spartacus: Blood and sand diagnoserades huvudrollsinnehavaren Andy Whitman med non-Hodgkins lymfom, en allvarligare variant av samma lymfburna cancer som drabbade Dexters Michael C Hall samma år. Tidigt upptäckt non-Hodkins lymfom ger en överlevnadsfrekvens på mellan 40 och 60 procent, beroende på patientens ålder och allmäntillstånd. Man gav Whitfield goda chanser: Han kunde knappast vara i bättre form. Klart var dock att inspelningen av en andra säsong skulle komma att behöva skjutas upp i väntan på tillfrisknande.

Istället spelade man in en prequelsäsong på sex avsnitt: Spartacus: Gods of the arena. Säsongen var ett konststycke som lyckades skapa spänning i en situation där flera av karaktärernas öden redan var känt, och dessutom skänka ytterligare ett lager av komplexitet åt den första säsongen. Motiv klarnade, förhållanden fylldes ut, bakgrunder fördjupades. Crixus, som huvudsakligen agerat skurk i den första säsongen, omvandlades till en lika osannolik som trovärdig huvudkaraktär.

Efter två månader av cellgift och strålning friskförklarades Andy Whitfield. Lite mer än ett år senare var han död: Cancer kom tillbaka som från ingenstans, och den gick inte att stoppa. Produktionsbolaget tog, med Whitfields välsignelse, beslutet att ersätta honom med en annan skådespelare, den tio år yngre Liam McIntyre. Resultatet sändes förra veckan. Andy Whitfields förvisso öronbedövande frånvaro är heller inte den enda skillnaden: Efter säsongsfinalen av första säsongen är premissen för serien radikalt förändrad, något jag inte kan annat än hylla när många andra serier hittat en gångbar formel som de statiskt mjölkar säsong efter säsong medan intresset långsamt stelnar. Spartacus: Vengeance verkar mycket lovande.

2012-01-30 19:10 2 kommentarer