Boktisdag: Norr om Eden

2012-01-31 11:48 Kommentera

I ett tidigare inlägg finns en kort passus om ambitionerna med Kulturkrock; att bloggen vill släppa in läsare i magiska gläntor där de får dansa med enhörningar. Just idag handlar det om en glänta med en dansstil som säkert inte passar alla, där det bor en enhörning som man kanske varken vill eller kan mata med bröstsocker under vilka förutsättningar som helst. Icke desto mindre.

Första gången jag hörde talas om Nikanor Teratologen var 1992. Jag var 13. Debutboken, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, hade precis getts ut på Norstedts Förlag, och föranlett skandal. Till att börja med på grund av innehållet, men ganska snart även på grund av författaren själv.
Äldreomsorgen i Övre Kågedalen är en roman som på 380 sidor berättar historien om Morfar och Pyret. Den är delvis skriven på skelleftebondska, en säregen norrländsk dialekt, med en hjälpsam ordlista över förekommande begrepp i slutet av varje kapitel. Morfar och Pyret lever i Hebbershålet, en fiktiv ort utanför Skellefteå. Pyret är elva år, Morfar är gammal. De lever i någon sorts sadomasochistiskt incestförhållande, när de inte gemensamt terroriserar sin omgivning. Teratologens värld bär likheter med den kontroversiella Uppsalaprofessorn Eva Lundgrens bild av tillvaron: Alla män är homosexuella, extremt våldsbenägna och i regel även nazister.

Reaktionerna på boken blev främst två: Dels att den var vidrig, oläsbar, upprörande och kanske även värdelös. Dels att författaren var extremt begåvad och osannolikt beläst. Så begåvad att det knappast kunde röra sig om en debutant. Istället började spekulationerna gå om vilken väletablerad norrlandsförfattare som blivit spritt språngande galen/gett sig ut på litterära experiment/både och. Per Olov Enquist, Sara Lidman, Torgny Lindgren eller Lars-Olof Bengtson hörde till de nominerade.

Spekulationskarusellen blev snabbt så intensiv att någon eldsjäl från kvällstidningarna gick till botten med det hela. Där hittade man en Niclas Lundkvist, 28-årig student från Skellefteå. Man hittade också något annat: En dom för griftefridsbrott. Exakt vari brottet bestod har jag haft svårt att hitta detaljerad information om, men de mer sansade utlåtandena från förment insatta individer på exempelvis Flashback gör gällande att det rörde sig om ett pojkstreck, ett inbrott i ett gravkapell i låg ålder med viss vandalisering i form av klotter. Den bilden var inte vad som redovisades i kvällstidningarna, som md tanke på bokens natur antydde att det handlade om en psykiskt labil ung man som mer än gärna omsatte bokens teori i praktiken. Resultatet av det hela blev enligt legenden att Norstedts drog in hela upplagan av Äldreomsorgen. Jag är osäker på om det faktiskt är sant, jag kan snarare tänka mig att man knappast la ett öre mer på att marknadsföra den och att försäljningen självdog på grund av bokhandlarnas betänkligheter.

En recension säger ofta väldigt mycket om recensenten, men inte nödvändigtvis någonting om det verk som betraktas. Detta förhållande har en tendens att bli mer tydligt ju mer extremt någonting är, och just i fallet Äldreomsorgen är det svårt att hitta någon som kan skriva något vettigt. Majoriteten blir provocerade, andra är onyanserat entusiastiska så till den grad att de försöker göra själva recensionen till en pastisch på Teratologens eget språk. De flesta professionella kritiker har svårt att hitta andra poänger med Äldreomsorgen än att den etablerar ett nytt lågvattenmärke för hur osmaklig litteraturen kan bli. Många säger sig bli deprimerade av den.

Jag uppfattar Äldreomsorgen som något helt annat: Mycket, mycket rolig. Språkligt sett är boken det bästa och mest originella jag läst på svenska. Formuleringarna är oväntade, innovativa, absurda och så gott som alltid komiska. Sättningen är i sig så bisarr att jag omöjligt kan bli illa berörd av den: Jag kan bli förkrossad av diskbänksrealistiska skildringar av mänskligt lidande till följd av att, tja, ett husdjur dör, men knappast av detta. Den hopplöshet som många anser skildras i boken motsägs i mitt tycke av språkets enorma livsglädje. Äldreomsorgen är skriven av någon som njutit av det, och som strävat efter att underhålla både sig själv och andra. Varför ska man läsa något dylikt, frågas ofta av folk som inte ser några rent lingvistiska fördelar. Det finns poänger i att ta del av sådant som bryter norm. Det vidgar perspektiv. Det stimulerar fantasin. Äldreomsorgen ställer frågor man bör kunna svara på, men som är så fundamentala att man sällan ser dem klart: Varför lever vi? Och hur? Hur är ditt värdesystem beskaffat, om alls, och i så fall i vilket syfte?

Jag lyckades hitta en mejladress till Nikanor för några år sedan, och skrev ett uppskattande brev till honom. Han svarade mycket artigt och belevat. Några veckor senare återkom jag i hopp om fortlöpande korrespondens, under svepskälet att jag hade börjat läsa Lautreamonts Maldorors sånger och ville ha lite läsråd. Han svarade mycket korrekt att han inte var speciellt intresserad av att orera via mejl, på ett sätt som jag varken kunde ha några invändningar mot eller ta illa vid mig av. Jag träffade även Carl-Michael Edenborg (förläggare på Vertigo, som ger ut Teratologen ända sedan debuten) för några år sedan i samband med en intervju, och gjorde mitt bästa för att mjölka honom på info om Teratologen. Niclas Lundkvist bor fortfarande i Kågedalen i Skelleftetrakterna, är numera gift, har så vitt jag vet hund och recenserar böcker för Tidningen Kulturen. Han beskrevs som "normal och trevlig", vilket är precis vad jag hade förväntat mig. Han tycks inte ha något som helst behov av personlig uppmärksamhet, vilket jag tycker är ett otroligt sympatiskt drag som jag önskar att jag själv kan tillägna mig en vacker dag. Sedan debuten har han skrivit två uppföljare till Äldreomsorgen: Förensligandet i det egentliga Västerbotten och den nitiska bibelparodin Hebbershålsapokryferna, en oerhört intressant aforismsamling vid namn Apsefiston, en översättning av Nietzsches Så talade Zarathustra och härom året romanen Att hata allt mänskligt liv.

Om du aldrig förr har hört talas om Nikanor Teratologen så är detta nu avhjälpt, och vid det här laget vet du säkert redan själv om detta är något som förtjänar din fortsatta uppmärksamhet eller ej.

2012-01-31 11:48 Kommentera