Boktisdag: De välvilliga

2012-02-14 17:33 4 kommentarer

På tisdagar skriver bloggen om böcker. Denna tisdag om två verk som båda bär titeln The Kindly Ones.

Titanen Kronos kastrerade sin far, Uranus, och lobbade ut de avskurna genitalierna på havets våg. Ur blodsdropparna sprang tre varelser: Alecto, Megaera och Tisiphone. Varken gudar, titaner eller människor: De är furierna, erinnyerna, tre existenser med vagt kvinnliga förtecken vars uppgift är att utkräva hämnd. Inom den grekiska tankevärlden var deras vedergällning så fruktad att deras ursprungliga grekiska namn, med betydelsen "hämnarna", inte användes med tanke på risken att kränka dem och ådra sig oönskad vrede. De gick istället under namnet eumeniderna, de vänliga, de välvilliga. De förföljer utan misskund den skyldige tills hen själv ställer sig till rättvisans förfogande, och de går inte att undgå.

The Kindly Ones är till att börja med titeln på Jonathan Littells digra lunta från 2006. Den översattes relativt snabbt, med tanke på omfånget, och kom på svenska 2008 under titeln De välvilliga. Bokens 900 sidor är en fiktiv självbiografi av en Maximilien Aue, en SS-officer som undgått rättvisan och tack vare sina utmärkta franskakunskaper lyckats etablera en ny identitet som innehavare av ett skrädderi i Paris efter krigsslutet, där han lever ett dubbelliv med en ny familj som inget vet om hans förflutna som krigsbrottsling och medskydlig till folkmord. I The Kindly Ones återberättar han sina minnen, först som låggradig medlem av en insatsgrupp i Ukraina, därefter som en av få överlevande ur det apokalyptiska slaget om Stalingrad, och avslutningsvis som en del av administrationen av tredje rikets koncentrationsläger.

Liksom sin huvudkaraktär – Aue är i grund och botten homosexuell, men även djupt förälskad i sin tvillingsyster, både plågad av sina missgärningar och amoralisk – är författaren Littell själv en motsägelsefull person. Han är amerikan, men boken är skriven på franska. I Frankrike höjdes den till skyarna som ett litterärt mästerverk och sålde efter en mängd panikartade nyupplagor 700 000 exemplar, medan samma bok i Tyskland möttes av avsky. Den har kallats genial, den har kallats djupt cynisk våldspornografi. Den research som ligger till grund för de faktiska händelser som beskrivs har däremot ingen klagat på: Den är klanderfri. Själv har jag blandade känslor. När en bok blir för lång och för komplex innehåller den så mycket att det är svårt att tycka en enda sak – mitt förhållande till The Kindly Ones påminner mycket om mitt förhållande till Roberto Bolanos 2666. Det finns mycket att tycka, både bra och dåligt. De skapar egna mikrokosmos fulla av blandade kvaliteter, men jag kommer aldrig glömma någon av dem. Möjligtvis är det denna typ av litteratur som bäst imiterar livet: Ens vardag är sällan bra eller dålig, och oftast både och.

The Kindly Ones är även titeln på den näst sista delen av Neil Gaimans makalösa seriesvit The Sandman. Jag har nämnt den i förbigående förut, och ombetts skriva mer om den av den vetgiriga populasen, men inte kommit mig för att göra det förrän nu. The Sandman är den tio volymer långa historien om en familj varelser som förefaller existera utanför tiden, The Endless, som var och en förkroppsliga delar av den mänskliga tillvaron: Dream, Death, Destiny, Destruction, Desire, Delirium, Despair. Som titeln antyder kretsar handlingen kring Dream, den antropomorfa inkarnationen av våra drömmar. Serien gick kontinuerligt från 1988 till 1996, och räknas idag till den västerländska serievärldens mästerverk, bredvid klassiker som Watchmen och The invisibles. Neil Gaiman har efter The Sandman ömsat medium och skriver mest böcker, som ofta är förbluffande enkla och okomplicerade i jämförelse med The Sandmans spretighet, oförutsägbarhet och komplexitet. Serien börjar i det tidiga 1900-talets England, där en ritual utförd av ett magiskt sällskap går fel. Man försöker snärja och fängsla döden, men fångar i stället dödens yngre bror, drömmen: En naken, benvit, utmärglad man som fängslas i en glaskula, bortglömd i en källare i 72 år, utan att säga ett ord, utan att röra sig. Tills vissa omständigheter tillåter flykt, och lämnar honom att återerövra sina drömdomäner i det mänskliga undermedvetna. Jakten på hans stulna verktyg leder honom genom helvetet till en ödslig vägkrog någonstans i den amerikanska mellanvästern, där den första volymen får en ände med förskräckelse.

Med drömmen, synonym med fantasin i Gaimans verklighet, som övergripande tema fortsätter The Sandman att utforska en stor mängd mänskliga myter. Gaimans enorma belästhet låter honom sömlöst fläta in litterära figurer som Shakespeare och Chesterton i en väv av grekiska gudar, franska revolutionen, nordisk mytologi och bortglömda serieuniversum. Fantasin förenar dem alla. Det mest egenartade temat i The Sandman är att något är fel med protagonisten, något som blev uppenbart för honom själv under sju decenniers kontemplation i en sfär av glas. Hans tillvaro tillåter ingen förändring, men kanske eller kanske inte börjar han iscensätta sitt eget självmord; inte okomplicerat om man existerar utanför tiden i ett tillstånd mer eller mindre utan orsak och verkan.

The Kindly Ones, det nionde albumet av tio, är egentligen det sista. Avslutningen, The Wake, utgör mer av en epilog. Hela sviten finns fortfarande i allra högsta grad i tryck, och hittas eller beställs enkelt från din lokala seriehandlare eller via nätet. Eller så finns det naturligtvis andra lösningar.

Edit: Glenn Danzig, som jag intervjuade för några år sedan, har en litet serielabel vid namn Verotik på sidan om sin huvudsakliga karriär som skräckbarytonsångare. När jag förde The Sandman på tal som en av mina favoritserier kom han med ett kortfattat avvikande utlåtande:
– That's not a comic, that's a fucking sleeping pill.

2012-02-14 17:33 4 kommentarer