Långfredag: Min vän Fredrik

2012-02-17 09:20 24 kommentarer

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för. Är du inte intresserad av inbördes beundran är du hjärtligt välkommen åter på måndag morgon. 



En bloggkommentator hos min vän Fredrik Backman ställde en fråga för några dagar sedan, apropå ett inlägg om vårt gemensamma och totalt friktionsfria delande av kontor: Varför skriver din vän N aldrig om dig? Ja, det kanske verkar otacksamt, inte minst med tanke på att han med en generös länk ökade besöksfrekvensen här i krokarna med runt 1500 % för någon månad sedan. Jag inser att det som efterfrågades kanske snarast var återgivandet av en kort dråplig dialog eller burlesk anekdot, men det är inte så jag jobbar. Så, bäste Adam, inta vänligen startblocken för 7 000 tecken förbehållslös hyllningsbukkake med latent homosexuella förtecken, och kom ihåg att det var du som bad om det. 



Jag kom i kontakt med Fredrik på precis samma sätt som majoriteten av alla andra: Genom det han skriver på nätet. Detta var någonstans mellan 2005 och 2007, när vi båda befann oss i det bördiga mylla som odlade oss, han på Moore, jag på Slitz ("Det var en kul grej?" Hmm. "Det var på den tiden den var en musiktidning?" Knappast. "Sexualisering av det offentliga rummet stod vid tillfället högt på min personliga agenda?" Nja.). Fredrik bloggade, jag läste. Jag har aldrig kunnat värja mig för bra text, må så vara att den producerats för konkurrerande verksamhet*. Och ni vet hur det är: När man läst tillräckligt med Backman får man för sig att man känner honom. En dag bloggade han om att han låg hemma sjuk, och ville ha ett tips om någon hemsida som streamade amerikansk tv. Jag drabbades av plötslig empati och skrev ett instruerande mejl med mina egna digra erfarenheter i ämnet – det här var i en veva då jag slutat dricka och som ett led i detta även slutat umgås med folk, och då mitt förhållande till min dåvarande flickvän (nuvarande fru) ännu inte utvecklats till att ta upp majoriteten av min fritid. 



Vi hade förstås ganska mycket gemensamt, likartade yrken och i princip jämnåriga (Fredrik är ett år yngre än jag om man ska tro personnumren, men är i själva verket mycket äldre, i ordens bästa bemärkelse). Så vi fortsatte mejlväxla. Jag minns inte hur lång tid det tog innan vi träffades AFK för första gången, men det handlade nog om år. Jag sa upp mig och började frilansa 2008, Fredrik året därpå. Vi fick ännu mer gemensamt. Jag minns inte vem som kläckte idén om kontorsdelande, men det lär ha hänt sent anno 2010.

Hur kommer det sig att Fredrik är så bra på det han gör? Mmm. Isaac Newton träffades i huvudet av ett äpple i mitten av 1600-talet, och formulerade sina än idag tillämpliga lagar för kroppar i rörelse. Den tredje: Två kroppar påverkar alltid varandra med lika stora men motriktade krafter. En blogg och dess läsare, i det här fallet. Lagen är tillämplig på skriven text, och på sociala medier i synnerhet: Den som ger bort saker får saker tillbaka. 
Ju mer, desto mer.

Många skribenter tyngs med tiden ner av ett växande ego (inte sällan med all rätt – det är inte ovanligt att arrogant folk har mycket att vara arroganta över, för att parafrasera Churchill). Detta gör oss vaksamma för hur vi framställer oss själva i textform. Vi går gärna den säkra vägen genom att definiera oss i negationer: Det här är dåligt, det här tycker jag inte om (i regel sådant som ingen annan i den primära målgruppen heller tycker om, varför beteendet är mindre motsägelsefullt än det låter – att skriva provokativa texter om Melodifestivalen leder inte till några större kontroverser när alla dina läsare är hipsters). Ironi är ett ständigt gångbart redskap i sammanhanget, lättförsvarad, osårbar. Resultatet är inte bilden av en verklig människa, utan en förment studie i perfektion, med varierande framgång. Det är därför den inte berör dig på något djupare plan. I många fall är skrivandet heller inget självändamål, utan ett redskap för att levla upp i branschhierarkin, mot redaktör, chefredaktör eller annan administrativ post med korresponderande ökning i månatligt kontosaldo i utbyte mot bekvämare arbetsuppgifter – förvånansvärt många som skriver väldigt bra tycker inte speciellt mycket om det. När folk som dessa når tillräckligt stor publik börjar de fotografera sina lunchtallrikar, i tron om att läsekretsen är lika intresserad av vad vi äter som av vad vi skriver. Vi som går i den fällan väljer att mata vår fåfänga på bekostnad av textkvalitet och underhållningsvärde. Detta är allt som Fredrik inte är.

Fredrik skriver väldigt medvetet för att underhålla, alltid, bryr sig mer om läsaren än om sig själv. Det ligger stora mängder jobb bakom allt han skriver – även om han förefaller ha välsignats med en omgivning som ger upphov till dråpliga situationer krävs enorm fingertoppskänsla för att förmedla det på ett sätt som är lika roligt, begripligt och överraskande som det var i verkliga livet. Att bara transkribera något som hänt leder oundvikligen till den typ av antiklimax som efter verbalt framförande brukar följas av a) syrsornas ensliga sång och strax därpå brasklappen b) "det var nog roligare om man var där själv". Jag vet för att jag har försökt och misslyckats.



I takt med att Fredrik blivit allt mer framgångsrik ringer folk honom i tid och otid för att erbjuda diverse jobb. Inte sällan krönikor, ett format där han nådde levelhättan redan för några år sedan. Många kolumnister väljs ut för att de redan har en etablerad publik och att tidningarna vill införliva denna med sin läsekrets. Den ledsna ekvationen brukar se ut som följer: Ju bekantare ansikte, desto lägre krav på konsekvent verkshöjd. Sörjan av strödda meningar överlåts att städas upp till publicerbar kvalitet av jourhavande redaktör. Fredriks fungerar inte alls så, trots en läsekrets stor nog att berättigat inlämnandet av ren rappakalja. Det är texten i sig som står i centrum, varje gång, aldrig uppmärksamheten, aldrig arvodet, aldrig bekräftelsen. Jag vet inte hur många gånger jag har sett honom förpassa helt färdigskrivna krönikor till papperskorgen och börja om från noll med ett nytt ämne, för att han själv inte tycker att de håller acceptabel kvalitet. I hans ögon utgör de små svek mot läsaren, och det är där ett sluttande planet mot det mediokra börjar. Fredrik vet det, och det är därför han aldrig tillåter sig själv att ha en dålig dag på jobbet. Det är därför det i regel tar några veckor innan han är den bäst betalde kolumnisten var han än anlitas; för att alla får valuta för sina pengar, läsaren mer än någon. Inse vidden av att dela kontor med en sådan kollega. Inspirationen. Komplexskapandet. Men mest inspirationen, och skratten. 



Varför tror annars begåvade skribenter att man kan bli älskad av en publik utan att ge dem något relevant i utbyte? Vi som skriver provokativt, ironiskt, elitistiskt, personkultsbyggande, självmedvetet – vi dömer oss själva till begränsat genomslag. Fredrik ger så mycket av sig själv i sina texter: Skämten är alltid på hans egen bekostnad. Han har råd. Därför får han också så mycket tillbaka. Och när humorn förbyts i allvar, i texter om kärleken till familjen, då känns det på riktigt. När du får folk att skratta vet du att du har talang, när du får dem att gråta vet du att du är exceptionell**.


Vänta bara tills ni får läsa böckerna.



*Det finns en olycklig baksida av samma mynt. Jag har väldiga problem med dålig text; om något är särskrivet, felaktigt eller bara illa genomtänkt drar jag instinktivt slutsatsen att det är precis så skribentens tankar ser ut. Jag ser framför mig ett kaotiskt inre liv fyllt av versala budskap, särskrivningar, haltande liknelser och övergrepp på bisatser. Jag hatar mig själv för det, förstås, helt enkelt för att det inte stämmer alls. 


**En annan ledtråd är när det uppstår en egen subkultur kring din blogg som annekterar kommentarspåret som ett improviserat chattforum på veckovis basis.

Sent tillägg: Efter att Fredrik rannsakat sitt minne kan vi fastställa att första gången vi sågs personligen var under premiärvisningen av Indiana Jones och kristalldödskallens rike. Bara en sådan sak.

2012-02-17 09:20 24 kommentarer