Långfredag: Fotbolls-VM genom tiderna

2012-03-02 15:31 8 kommentarer

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för.

Då jag på annan plats blivit olyckligt citerad i samband med en kollegas entusiastiska mottagande av en landslagströja passar jag på att klämma in den här artikeln, skriven våren 2010 – vilket passar bra även eftersom jag har lönearbete att utföra. Tanken var alltså att belysa ett representativt ögonblick från varje dittills spelat världsmästerskap. Jag minns artikeln med extra värme för att idén kläcktes under förmiddagen, varpå det slogs vad om huruvida jag skulle hinna skriva klart den innan arbetsdagen var slut och fariséerna förlorade med åtskilliga timmar. Jag vann en piggelin inköpt på Cirkelns köpcentrum i Skanstull.

Uruguay 1930: Världspremiär!
Världens första fotbolls-VM var en riktig hej-kom-och-hjälp-mig-historia. Ingen kvalificeringsrunda, och lag bestående enbart av amatörer. Antalet deltagande spelartrupper från Europa var lätt räknade, och delade alla en och samma läckande skorv över Atlanten. Icke desto mindre var intresset för turneringen stor från första stund, och passionen hos supportrarna som brände ner Uruguays ambassad i Buenos Aires efter landets finalseger över Argentina gick inte att ta miste på.

Italien 1934: Den starkes rätt
De italienska värdarna med Mussolini i spetsen var förstås ivriga att visa upp de rådande fascistiska idealen från sin bästa sida, ett faktum Spanien blev varse då lagets målvakt fick så mycket stryk att han inte kunde delta i det omspel som tvingades fram efter oavgjord match. Under omspelet skickades tre spanjorer direkt från gräset till lasarettet, och Italien kunde relativt ohotat gå vidare till VM-guld på Stadio Nazionale del Partitio Nazionale Fascista i Rom. Att ha ett spöknippe som nationell symbol skapar ju vissa förväntningar, och här blev ingen besviken.

Frankrike 1938: Tysk vrede
Myten om den ariska överhögheten hade inte direkt kommit oskadd från OS i Berlin två år tidigare, så Führern sparade inga ansträngningar för att plocka ihop ett konkurrenskraftigt tyskt landslag inför denna andra chans att befästa diverse empiriskt svårbevisade rasteorier. Han annekterade bland annat varenda bra spelare ur det österrikiska landslaget. Icke desto mindre fick det tyska laget, i sina nyuppsydda, svastikeförsedda matchställ, ta zeppelinaren hem redan efter första matchen, där man fick pisk på övertid av en samling inavlade, alpboende bankirer. Det vill säga Schweiz.

Brasilien 1950: Favoriternas fall
Det första världsmästerskapet efter världskrigsavbrottet blev en neslig affär för britterna, vars nationella självkänsla redan tagit omfattande skada av att ha tvingats förlita sig på före detta kronkolonin Amerika för att kuva Nazityskland. Man fick smörj redan i gruppspelet av USA:s landslag, något som uppfattades som så osannolikt att Londonbor som konfronterades med löpsedlar där nederlaget basunerades ut trodde att tidningarna begått ett ovanligt flagrant tryckfel. Svenskt brons, dock – extra kul eftersom inga svenska proffs deltog i turneringen och att landslaget därmed hade plockats ihop uteslutande av glada amatörer. Värt att nämna är också att Brasilien var så säkra på seger i finalen mot Uruguay att hela arrangemanget föll samman efter Ghiggias 2-1-mål. De 200 000 samlade brasilianarna i publiken satt blick stilla i stum fasa, och arrangörerna glömde bort att ge Uruguays landslag pokalen.

Västtyskland 1954: Miraklet i Bern
Finalen i VM 1954 utspelade sig på den olyckligt döpta Wankdorf-stadion i Bern, mellan hemmanationen Västtyskland och det segertippade Ungern. Den västtyska 3-2-segern blev en mycket kontroversiell sådan, dels på grund av ett ytterst tveksamt bortdömt ungerskt offsidemål i 87:e minuten, och dels på grund av anklagelser om doping i det västtyska laget. Vi säger inte – som den tyske historikern Guido Knopp – att spelarna injicerades med C-vitamin i halvtid med en och samma nål, men det skulle onekligen förklara varför halva laget drabbades av intravenöst spriden gulsot kort efter turneringen.

Sverige 1958: Hemma bäst
För många svenskar är VM på hemmaplan 1958 synonymt med Kurt Hamrins osannolika 3-1-mål i semifinalen mot Västtyskland. Inte heller vi ska göra det krångligare för oss än så. Kurre promenerade med utstuderad nonchalans rakt igenom det tyska försvaret, dribblade lite halvhjärtat förbi alla som kom i hans väg och satte målet utan vidare eftertanke. Även om man själv inte hade turen att vara vid liv när underverket inträffade känner man hur ens förfäder vrålar av nostalgisk lycka i en nedärvda gener medan Youtube-klippet rullar.

Chile 1962: Slaget om Santiago
Den chilenska värdnationen hade förberett sig föredömligt för att alla VM-arrangemang skulle vara perfekta in i minsta detalj. Moder Natur hade dock andra planer, och Valdivia-jordbävningen (9,5 på Richterskalan, den högsta registrerade siffran i mänsklig historia) lade merparten av arrangemangen, och resten av landet, i ruiner. Några italienska journalister, som ytterligare felciterades i chilensk media, antydde osympatiskt nog att bristerna i organisation snarare gick att härleda till andra nationella tillkortakommanden. Stämningen inför Chile-Italien-matchen var därför mycket hätsk. Den första förseelsen inträffade elva sekunder efter startvisslan. Tolv minuter senare kom den första utvisningen; Italiens Giorgio Ferrini vägrade dock att lämna planen och släpades bort av polis. Den chilenare som Ferrini attackerat hämnades kort därefter, dock utan att utvisas. Chilenske vänsteryttern Leonel Sanchez tog chansen till ett grundmurat försprång i handgemänget då han slog Italiens back Mario David på käften. Davids vedergällning i form av en spark i Sanchez huvud skedde dessvärre mitt framför domaren, som visade ut den missnöjde David. Styrkt av sin framgång passade Sanchez kort därefter på att bryta näsbenet av Humberto Maschio med en välriktad högerkrok. Under återstoden av matchen tvingades polis ingripa vid ytterligare tre tillfällen. Chile vann med 2-0 med elva man mot nio. Den närvarande domaren Ken Ashton gick, styrkt av sina erfarenheter, vidare till att uppfinna de gula och röda korten.

England 1966: Världskuppen
Kort före VM i England 1966 uppdagades det att Jules Rimet-pokalen (som gick i pension 1974 och ersattes av den nuvarande monstrositeten) stulits från sin utställningsplats i Westminster, mitt framför näsan på de två poliskonstaplar som vaktade montern dygnet runt. Bucklan hittades lyckligtvis i tid till finalen i ett buskage av en svartvit blandrashund vid namn Pickles. Pickles dog några år senare hjältedöden då han ströps av sitt eget koppel under ett försök att nå en flyende katt.

Mexiko 1970: Bobby Moore tacklar för sig
Englands lagkapten Bobby Moore fick en jobbig start på 1970 års VM-turnering. Han blev anklagad för att ha baxat ett armband ur en juvelerarbutik i Bogota, där han befann sig i samband med en träningslandskamp, vilket urartade i en diplomatisk incident innan han friades och tilläts ansluta sig till sina kamrater i Mexiko. Mycket frustration frigjordes med all säkerhet när Bobby Moore under gruppspelsmatchen mot Brasilien lyckades genomföra vad experter håller för den perfekta fotbollstacklingen, än idag känd och prisad i modern fotbollsterminologi som Bobby Moore-tacklingen. Med en perfekt avvägd balans mellan klinisk precision och kriminell sadism bjöds den brasilianske anfallaren Jairzinho på ett ofrivilligt rekordförsök i längdhopp och påföljande magplask, helt i enlighet med den heliga regel enligt vilken all misshandel går för sig bara busen nuddat bollen först.

Västtyskland 1974: Det perfekta försvaret
Det var den sista matchen i 1974 års VM-gruppspels andra grupp: Tabelltvåan Brasilien mot jumbon Zaire. Kanske var det med 9-0-förlusten mot Jugoslavien i färsk minne som Zaires back Mwepu Ilunga bestämde sig för att drastiska åtgärder var av nöden. Brasilien tilldöms frispark. Muren – i vilken Ilunga ingår – ställer upp sig. När domaren blåser springer den initiativrike Ilunga, säkerligen mycket upprymd över att ingen kommit på detta förut, rakt mot den överrumplade frisparksläggaren och förpassar bollen mot planens bortre kortsida med en majestätisk rensning. Ingen annan rör sig. Den oförstående Ilunga belönades med ett samstämmigt what-the-fuck från läktarna, tätt följt av ett gult kort från domaren.

Argentina 1978: En dåres försvarsspel
Ramon Quiroga Arancibia, "El Loco" för sina vänner, stadfäste under sin tid som burvaktare för Argentinas landslag den envisa traditionen att sydamerikanska målvakter gärna får vara lite knäppa i huvudet (arvtagare: José Luis Chilavert, René Higuita). Ramon var inte skapt för tristessen mellan stolparna utan gav sig ofta ut på planen när han kände att stämningen krävde det – inte sällan en bra bit in på motståndarlagets planhalva. Förvånansvärt ofta lyckades Quirogas bisarra utrusningar sätta punkt för mången vältajmad kontring, kanske för att den genomsnittlige anfallaren kommer av sig lite när han blir otippat glidtacklad i höjd med mittlinjen av en oannonserad liten figur iklädd målvaktsdräkt och med ansikte som en rabiessmittad bullterrier. Quirogas mest kända ingripande skedde i andra gruppspelets match mot Polen 1978, då han tvingades ta ett renoldat brottargrepp för att hindra en polsk anfallare från att runda honom och löpa vidare mot ett tvärsäkert mål. Gult kort blev det, men detta var trots allt var lönsam investering för Argentina, som vann hela turneringen på hemmaplan.

Spanien 1982: Blåsta
Under matchen mot Frankrike i Grupp 4 hade VM-debuterande Kuwait tre mål i baken mot ett. Plötsligt får det kuwaitska landslaget för sig att domare Myroslav Stupars pipa ljudit, och slutar spela. Frankrike har dock bättre ordning på sig, och passar på att sätta 4-1 utan nämnvärd opposition. Det visar sig snart att spelet i själva verket inte alls var avblåst. När den kuwaitska fotbollsföreningens ordförande shejk Farid Al-Ahmad Al-Sabah blir varse denna oförrätt äntrar han mycket långsamt och värdigt planen i full shejkregalia och börjar skälla ut den stackars domaren efter noter. I ett tillstånd av tillfällig sinnesförvirring dömer Stupar bort målet, och den som framgångsrikt hållt fast vid sin övertygelse trots vredgade invändningar från en vansinnig shejk kan kasta första stenen. Frankrike satte snabbt 4-1 efter att matchen blåstes igång på nytt, och domare Myroslav Stupar fick aldrig någonsin nytt förtroende i VM-sammanhang.

Mexiko 1986: Maradona
Diego Maradonas två mål i matchen mot England är de pelare på vilken hela hans legend vilar. Det första gjorde han med handen. Det andra gjorde han med benen, och det var århundradets mål. Han gick själv från egen planhalva, dribblade egenhändigt förbi Glenn Hoddle, Peter Reid, Kenny Sansom, Terry Butcher och Terry Fenwick, lurade sig förbi målvakten Peter Shilton och nätade i öppet mål. Totalt elva tillslag. I skenet av 2-0-målet kändes det blott två minuter tidigare "Guds hand"-målet inte mer än rättvist: Ett så majestätiskt mål borde väl rimligtvis vara värt minst två? Och framtida absolution från åtskilliga kokainskandaler.

Italien 1990: Omaka par
VM 1990 fick två fixstjärnor, vars enda gemensamma nämnare var att båda var lika oväntade. Dels den colombianske målvakten René Higuita – lätt igenkänd tack vare sin chockerande hårpermanent och det faktum att han ofta befann sin någonstans på planen där han definitivt inte hade något att göra – och dels Kameruns Roger Milla, den oemotståndligt charmige 38-åringen som blev otippad målkanon för laget och som firade var och en av sina fyra baljor med en mycket egenartad och sedermera ofta imiterad dans kring hörnflaggan. De båda strålade samman i ett minnesvärt ögonblick då Higuita schabblade bort bollen under en lika arrogant som onödig okynnesdribbling, och Milla följaktligen nätade och tog sitt Kamerun vidare till kvarten.

USA 1994: Straffläggningen
Platsen var Soldier's Field i Chicago, året var 1994, anledningen var invigningen av det femtonde världsmästerskapet i fotboll. Värdnationen USA hade naturligtvis slagit på stora trumman med en ceremoni som knappast stod OS-invigningen i Berlin 1936 efter, beskådad på plats av dignitärer som Helmut Kohl och Bill Clinton. Konferencier var ingen mindre än Oprah Winfrey. Oprah lyckades med konststycket att trilla av podiet under pågående invigning, men hennes tveksamma insats var ödesbestämd att hamna i skuggan av en av de sämsta straffläggningsprestationerna i mannaminne, Roberto Baggios karriär inräknad. Det ödesdigra ögonblicket inträffade i slutet av ett uppträdande från souldivan Diana Ross. Under det något omotiverade framförandet av den ikoniska gaydängan I'm coming out skuttade Ross – slumpvis wailandes sångtiteln, tillika refrängen "I'm coming out!" utan någon hörbar hänsyn till var resten av orkestern hade för sig – med ystra hopsasteg tvärs över hela planen, flankerad av välkoreograferade statister i vita uniformer. Som grande finale var tanken att hon skulle skjuta en upplagd boll mot ett fotbollsmål. Att divans bollsinne och fysiska allmäntillstånd lämnade övrigt att önska var inget som gått arrangörerna obemärkt förbi, varför den sedvanliga straffpunkten flyttats ungefär åtta meter närmare målet än brukligt. Icke desto mindre misslyckades Ross spektakulärt med att näta. En ohygglig snedträff skickade iväg den svartvita projektilen i dramatisk vinkel mot planens vänsterhörna. Detta hindrade dock inte målet från att kollapsa, vilket hade varit tänkt som en komisk effekt efter att bollen träffat nätet. Istället föll målramen ihop liksom av sig själv, utan synbar anledning, och skapade en mycket surrealistisk effekt.

Frankrike 1998: Vänskapsmatchen
Turneringens citat: "Jag tror verkligen att vi har en god chans att besegra Den Store Vite Satan i morgondagens match." – Irans optimistiske tränare inför mötet med USA i Grupp F. Och så sant som det var sagt, de rättrogna vann med 2-0.

Japan-Korea 2002: Fördel hemmalaget
Sydkoreas skövlingståg genom delfinalerna i VM 2002 är lika kontroversiellt som deras nordliga grannlands utrikespolitik. Många domarbeslut gick värdlandets väg, få gick dem emot. I matchen mot Portugal visades två spelare ut. Francesco Totti skickade av planen i åttondelsfinalen, vilket öppnade för Ahn Jung-Hwans golden goal mot Italien. Två bortdömda mål och ett hejdlöst viftande med offsideflaggorna saboterade Spaniens offensiv i kvarten, och hans egna spelare fick göra sitt bästa för att hindra tränare José Camacho från att i bärsärkaraseri göra slarvsylta av huvuddomare Gamal Ghandour från Egypten efter att slutsignalen blåsts. Så vilket var då det sköna ögonblicket? Det var när Perugias italienska ägare, helt i enlighet med principerna för hur en framgångsrik vendetta ska bedrivas, tillkännagjorde att resten av Ahn Jung-Hwans karriär skulle få utspela sig på bänken utan försäljningsutsikter.

Tyskland 2006: Huvudspelaren och blinkaren
Skulle du offra inte bara de sista minuterna av din karriär, utan även ditt lags chans att ta VM-guld, för att försvara en kvinnlig anförvants ära? Det skulle hedersmannen Zinedine Zidane. Under övertid i finalen mellan Frankrike och Italien delgav Marco Materazzi i förbigående Zidane några spridda tankar om diverse aktiviteter som skulle kunna föras på tapeten om Materazzi fick tillbringa lite tid på tu man hand med Zidanes syster. Zidane joggade lugnt och behärskat förbi Materazzi, tvärvände och levererade en stenhård skalle rakt i bröstbenet på italienaren, som rasade ihop i en liten hög. Zidane lämnade därefter behärskat planen, på vilken hans lag kort därefter förlorade på straffar med 5-3. Senast i år förde en journalist ämnet på tal under en intervju med den pensionerade Zidane, som inte tvekade en sekund:
– Jag skulle hellre dö än be om ursäkt.
Cristiano Ronaldo bidrog till turneringens goda stämning och höga underhållningsvärde genom att – enligt vissa – ha gjort domaren uppmärksam på det faktum att Ronaldos Man U-lagkamrat, halvmänniskan Wayne Rooney, stämplat den portugisiske försvararen Ricardo Carvalho. Rooney skickades av planen, varpå kameror fångade Ronaldos listiga blinkning åt Portugals avbytarbänk. Detta föll inte i god jord hos de engelska supportrarna, och en tabloidtidning passade snabbt på att profitera på affären genom att publicera en uppklippbar darttavla med Ronaldos blinkande ansikte på. Upplagan sålde snabbt slut, och den objektive kan väl lugnt konstatera att detta sannolikt är det snyggaste som någonsin hängt i de flesta engelska hem.
Hedersomnämnande: Graham Poll, som delade ut tre gula kort till Josip Simunic under matchen mellan Kroatien och Australien.

2012-03-02 15:31 8 kommentarer