På tisdagar skriver bloggen om böcker.
Nyckel till att läsa böcker av asiatiskt ursprung har för mig varit förmågan att uppskatta saker jag inte förstår. Jag har aldrig haft några problem med detta, men det har inte undgått mig att så inte är fallet för alla.
Jag vill minnas att jag för många år sedan hamnade i en biografstol bredvid ett par som köpt biljetter till Eternal sunshine of the spotless mind, uppenbarligen i tron om att det var ännu en tokrolig film med Jim Carrey. Koncentrationsförmågan höll ut i ungefär en kvart innan varsin mobiltelefon åkte upp för att medelst sms och diverse gsm-applikationer fördriva den förvirrade tristess som båda uppenbarligen upplevde. Efter att filmen slutat visade det sig att en av de kollegor med vilka jag löst in de redaktionella fribiljetterna blivit så vred över att filmen fått högt betyg av vår dåvarande recensent Stefan Malmqvist att han på stående fot krävde mig på numret till vederbörande för att omedelbart ringa upp honom och utkräva ansvar och eventuellt avbön.
Vid konfrontation med det svårbegripliga blir vissa uttråkade, andra ilskna och frustrerade. Tillhör man någon av dessa kategorier och inte har någon instinktiv förståelse för asiatiska tankegångar gör man bäst i att ta det varligt med det japanska biblioteket. Västerländskt berättande har konventioner och normer så rigida och invanda att man oftast vet i stora drag hur boken kommer sluta efter det första kapitlet.
Ett typexempel på skillnaden: Under min studietid i Kalmar gick jag en dag till biblioteket och plockade upp den taiwanesiske författaren Hsiao Li-Hungs bok A thousand moons of a thousand rivers (spoiler följer). Den föreföll vara en ömsint kärlekshistoria mellan en ung man och en ung kvinna, vackert och innerligt berättad utan att gå till överdrift. Fyra femtedelar in i boken åker mannen iväg till en större stad, och gör efter ett tag slut på distans. Varken vi eller den unga kvinnan får veta varför. Bokens sista kapitel handlar istället om hur kvinnan lär sig acceptera det som hänt, och kommer fram till att hon inte behöver mannen, utan kan gå vidare och leva sitt eget liv. Jag blev gravt ställd av detta oväntade slut på en historia som inte gett intryck av att vara något annat än en konventionell kärlekshistoria. Men det berikade. Jag gick och funderade länge på vad som egentligen hänt och varför, vilket författaren undvikit att skriva mig på näsan. Det sammanfattar ganska väl mina erfarenheter av det asiatiska: Full av luckor, underbara att fylla igen. Det är lite mer interaktivt än vad man är van vid.
Två nobelpristagare kan vi spåra till den uppgående solens land: Först Yasunari Kawabata, som fick priset 1968. Av honom har jag bara läst det som anses vara hans storverk, The master of go. Kawabata skrev huvudsakligen korta historier, men The master of go är en nätt roman, löst baserad på verkliga händelser, om vad som visar sig bli den sista go-matchen i en berömd mästares liv, an affär som drar ut över åtskilliga månader. Go är ett exceptionell komplicerat spel som består av ett rutnät och olikfärgade stenar, 100 % värt att sätta sig närmare in i om man är intresserad av till exempel schack. Det finns en hiskeligt dyr men väldigt bra app vid namn SmartGo Kifu på Itunes Store – rekommenderas, även för de 149 spänn den kostar. Boken kan uppfattas som en liknelse över vad Elton John skulle kallat the circle of life.
Den andre nobelpristagaren heter Kenzaburo Oe och fick priset 1994. Liksom Imre Kertesz författarskap handlar uteslutande om förintelsen kretsar mycket av Oes prosa kring hans autistiske son. En av hans tidigaste böcker började som något av det mest deprimerande jag läst, för att göra en oväntat vändning och bli något av det mest upplyftande: Ett ungt par står i begrepp att få barn, men barnet visar sig vara utvecklingsstört. Mannen är en slarver, tar inte ansvar, saknar talanger, åtnjuter föga respekt i det flitiga japanska samhället. Läkarna på sjukhuset erbjuder paret att ge barnet dropp med en saltlösning som skulle leda till döden, eftersom inget värdigt liv är att förvänta sig för någon av de inblandade. Mannen bestämmer sig till slut för att behålla barnet (och om någon här undrar var modern anser om det hela kan vi avslöja att kvinnans ställning i Japan lämnar mycket övrigt att önska), vilket blir en vändpunkt i hans liv: Han tar kontrollen över sitt liv och förändras som människa. Oe har skrivit en hel del annat som är läsvärt, främst A silent cry, om två bröder och en märklig fotbollsrelaterad revolutionsrörelse bland japanska ungdomar.
Yukio Mishima fick aldrig något nobelpris, men tillhör icke desto mindre Japans mest tongivande litterära gestalter. Han var en underlig prick som levde i enlighet med samurajfilosofin bushido, var en mästare inom svärdfäktningskonsten kendo, hade hustru, barn och många manliga älskare och höll sig i fruktansvärd trim med hjälp av ett skoningslöst träningsschema utan att för den skull tappa i produktivitet som författare. 1970, vid 45 års ålder, slutförde han sitt livsverk, en tetralogi känd som The sea of fertility, och försökte därefter inleda en militärkupp i syfte att återbörda kejsaren till makten. Hans tal till församlade militärer möttes dessvärre av burop, varpå han drog sig tillbaka till ett rum i den byggnad hans lilla grupp ockuperat och begick självmord på samurajmanér: Genom att skära upp magen med ett vertikal och ett horisontellt snitt, för att därefter halshuggas en av utvald medhjälpare. Bortsett från det verk som redan nämnts är The sailor who fell from grace with the sea en underlig och tankeväckande liten bok som endast tar några timmar att läsa. Den hipster som köpte Haruki Murakamis What I talk about when I talk about running under samma shoppingrunda som retrolöparskorna från New Balance borde även ta en närmare till på Mishimas träningsbibel Sun and steel.
Murakami, ja, är väl rimligtvis den mest läste japanen för tillfället. Jag har tidigare rekommenderat The wind-up bird chronicle, en av de böcker jag haft mest utbyte av under de senaste fem-sex åren. En läsare i den långa kommentartråden under Klassiska besvikelser nedan bidrar dock med en avvikande åsikt om Murakamis storhet, vilken är värd att ta del av för en nyanserad bild.
Det finns en annan Murakami, och hans namn är Ryu. Ryu Murakami är en långt mer extrem författare än sin namne, som vandrar i gränslandet mellan skräck, filmiska referenser och dystopi. Hans korta roman In the miso soup påminner lite om American psycho, medan boken Audition är förlagan till Takashi Miikes ökända och utmärkta film med samma namn. Murakamis mest ambitiösa verk är en roman vid namn Coin Locker Babies, spretig men läsvärd.
Vill man läsa lite mindre filosofiskt lagd modern japansk litteratur vill jag gärna tipsa om Natsuo Kirino, vars två böcker fått en hel del uppmärksamhet och spritts till väst med stort gensvar. Debuten, Out, är en historia om kvinnliga fabriksarbetare som hittar en alternativ karriärsväg då de tvingas göra sig av med en död kropp och visar sig vara väldigt bra på det. Den är utmärkt. Uppföljaren Grotesque är något av det mest drabbande och nedslående jag läst, vilket inte nödvändigtvis är av ondo, men som kan hjälpa att känna till redan på förhand.
Fortsättning följer. Om du har läst något japanskt i bokform vill jag gärna veta det, samt dina tankar om det.
Kobo Abe. Kvinan i sanden och Kartongmänniskan. Två bra böcker.
Mishima har alltid varit en stor favorit hos mig, Kazuo Ishiguro tycker jag borde läsas också, och The old capital av Kawabata.
Marie: Jag har alltid valt bort Ishiguro i sista stund av det djupt löjliga skälet att jag gillar japaner som skriver om Japan. Never let me go har hägrat – vad annat kan du rekommendera?
Jag läser oftast inte författare efter land, så när jag först började tänka efter, fick jag sortera bort författare som skriver om Japan men inte är japaner 
Läs Never let me go, eller kanske Nocturnes? Själv började jag med Nocturnes. Det är ju inte alls säkert att vi har samma boksmak, av Mishima gillar jag Confessions of a mask, After the banquet och The temple of the golden pavilion bäst.
Jag har faktiskt inte läst en enda, vad jag kan komma på. Däremot har jag läst lite Eric Lustbader (ingen finlitteratur, jag vet ) som kretsar mycket kring japan och så.
Daniel: Eric VAN Lustbader, om jag får be! Jag vill minnas att jag fick låna The Ninja av en god vän i samband med lumpen. Det var lite som en Harlequinbok för pojkar, om jag minns rätt – i ordets bästa bemärkelse, givetvis. I mitt Exceldokument över framtida bloggposter har Lustbaders namn funnits noterat för ett helt eget inlägg sedan länge, inte minst då han bisarrt nog fick ärva hela Bourne-sviten efter Robert Ludlums frånfälle.
Jag har läst en väldigt bra novellsamling av den i korsord allestädes närvarande K. Oe, och har länge haft för avsikt att läsa mer av honom.
K. Ishiguro The remains of the day var standardläsning på engelska institution i Lund när jag pluggade där.
Har även för länge sedan läst den klassiska japanska katastrofromanen Japan sjunker av Sakyo Komatsu. Känns generellt sett som om man inte ska ha alltför bråttom när man läser japanska författare, utan det hela behöver lite tid för att sjunka in.
Intressant det du skriver om att uppskatta saker man inte förstår. Jag brukar själv inte ha några problem med att "fylla i luckorna" själv, men vid ett tillfälle när jag läste en bok av indiska Anita Desai höll jag på att få krupp på henne!
Det hände de mest bisarra saker hela tiden, och man fick inget grepp om dessa skeenden var normalt beteende i Indien eller regionen de befann sig i för tillfället. Det kändes lite som att hon försökte belysa skillnaderna mellan olika regioner i Indien, men utan kunskaper om livet i små byar i Indien var det svårt att hänga med. Man hade uppskattat lite vägledning i alla fall...
Stefan, apropå Desai: Det finns gränser för allt. För mig dras skiljelinjen av författarens avsikt – om hen vill provocera fram tankar hos mig genom att medvetet undanhålla saker är allt i sin ordning. Om min förvirring snarare orsakas av att jag inte delar författarens referensramar, eller om författaren själv inte tycks ha en klar bild av varför prosan är som den är, blir det förstås problem.
I fallet med den japanska litteratur som nämns ovan har jag absolut börjat få ut mer av att utveckla en (högst begränsad) förståelse för kulturen inom vars ramar verken skrivits.
Nå, nu har jag sedan jag så ofint avslöjade mitt Murakami-ogillande hunnit drabbas av ytterligare ett par pålitliga människor som rekommenderar TWBC. Och eftersom du också gör det så antar jag att jag få ge Haruki en ny chans... Återkommer med omdöme och resultat vad det lider.
Välkommen hem, förresten!
Fredrik: Jag är intresserad av att höra om din åsikt förändras, eller om den förstärks – mejla eller kommentera under senaste inlägg när du är klar. Det blir extra intressant eftersom mina egna intryck lär ha påverkats av att TWBC var det första av Murakami som jag läste, vilket inte är fallet för din del. Och tack!
Okaeri! ^^
Jag måste börja med att undra om du enbart läser japansk litteratur översatt till engelska eller om du gett de svenska översättningarna (där de finns och inte är reläöversatta från engelska) en chans?
Jag har ett par påbörjade bokprojekt på japanska som jag av olika anledningar inte hunnit avsluta. Ett av dem är Kawabatas Yukiguni. Bitvis så vaggar språket in läsaren i någon slags nästan hypnotiskt tillstånd för att sedan sparka denne i rumpan mycket oväntat. Jag kom att tycka mycket mer om den än vad jag trodde att jag skulle göra men har ännu inte haft tid att avsluta den. Den engelska översättningen delar helt omotiverat upp långa meningar och har en del annat knas för sig vilket gör att man går miste om en del av det jag tyckte om. (Det finns en nyare utgåva av den engelska men jag tror att det är samma översättning, jag är inte helt säker däremot.) Den svenska översättningen är översatt från den engelska så den kan man strunta i helt. Jag hoppas på en nyöversättning.
Annars är jag också förtjust i Haruki Murakami, som jag däremot uteslutande läst på svenska. (Jag var på en föreläsning som Yukiko Duke höll om honom, den var mycket intressant.)
Just nu kämpar jag medTaketori monogatari och Ise monogatari på klassisk japanska. Här finns meningar som jag först uppfattat som helt ologiska, tills de sätts i sitt kulturella och historiska sammanhang. Det är ju inte snabbläsning direkt när man hela tiden blir tvungen att slå upp saker, men det är rätt kul ändå, när det väl börjar lossna. För att inte tala om alla konstiga saker de hade för sig under Heianperioden som man får lära sig om. Den senaste historien jag läste var om en kvinna som känner att hon behöver en karl och en av hennes söner rekryterar en man som kan "ta sig an" hans gamla mamma så hon får sig ett ligg. Den här mannen känner sånt medlidande med kvinnan att innan historiens slut har han haft sex med henne, inte bara en, utan två gånger.
Jag har läst lite av Mishima, men har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om honom. Jag behöver ge honom en ny chans.
En annan bok, som inte var i samma klass som de ovanstående, men som berörde ett ämne jag är intresserade av (Kabukicho och host-/hostessklubbar) var Kuroi Taiyo av Shindo Fuyuki som handlar om hierarkierna och maktspelen på en hostessklubb.
Har du läst Hitomi Kaneharas Ormar och piercing? Jag har hört så vitt skilda åsikter om den att jag inte vågat mig på att läsa den än. Fler tips på bra japanska författare välkomnas. ^^
Som ren novis på området, är jag för tillfället halvvägs genom första delen av Haruki Murakamis IQ84, den första boken av en japansk författare jag läst. Visserligen är jag inte klar med den, men så här långt får jag ju säga att den ger mersmak. Det får nog bli mer japanskt framöver, så tack för tipsen!
cc: Tack! Jag läser slentrianmässigt allt som inte är ursprungligen svenskt på engelska. Det grundade sig i en tanke på att marknaden för översättare, liksom för allt annat, är större i den engelska språkvärlden, vilket förhoppningsvis leder till mer konkurrens och bättre översättningar. Till detta kommer förstås utbudets större omfång. Sist jag läste något japanskt på svenska var Oe, i högstadiet i samband med att han fick sitt pris, och bokens namn var M/T. Såsom trespråkig på japanska, engelska och svenska (vilket jag är något decennium från att bli) sitter du inne med ett rätt unikt perspektiv: Vad tycker du? Är det, som du säger, påtaglig skillnad på en bok som översatts från en engelsk översättning snarare än originalkjapanskan? Föredrar du själv engelska eller svenska översättningar, eller är det helt individuellt? Hur står sig en översättning överhuvudtaget gentemot japansk originaltext?
Jag har aldrig träffat Yukiko, dock bevistat en cha-no-yu med hennes mamma Eiko! Det var fint, men smakade beskt och gjorde ont i knäna.
Hitomi Kanehara: Bra tips, ej läst! Ska kolla.
Avslutningsvis, berätta gärna lite om dina erfarenheter i japanskastudier, om du känner för det. Hur länge, hur jobbigt, vad var värst, etc. Jag blev för övrigt lite frustrerad i Japan av att gemene mans engelska var mycket bättre än min japanska, vilket gjorde mina ynkliga men dyrköpta kunskaper helt överflödiga. Jag försökte mig bland annat på att byta ut några alltför små collegetröjor på Uniqlo dagen efter köpet:
– Kono torena ga kino kaimashita, eh, eh… motto okii, um, ga arimasu ka?
– Ah, you want to exchange? No problem.
Läste Piercing av Ryu Murakami för ett par år sedan och tyckte mycket om den. Väldigt annorlunda mot vad man är van vid (om man inte är ett stort fan av Bret Easton Ellis, och även då är skillnaderna påtagliga). Kanske dags att läsa In the Miso Soup som legat orörd i min bokhylla ungefär lika länge?
Oj! Undrar hur mycket text man får ha med i en kommentar, det här kan bli långt. Det skulle kunna bli hur långt som helst till och med eftersom du frågar om två av mina favoritämnen: japanska och översättning. ^^
För det första är det där med trespråkig en sanning med modifikation, jag talar knappt någon japanska och det lilla jag kunde har hunnit falla bort i brist på användning. Det har delvis med min utbildning att göra så jag kommer in på det senare.
Är det, som du säger, påtaglig skillnad på en bok som översatts från en engelsk översättning snarare än originalkjapanskan?
Det beror förstås på hur bra den engelska översättningen är. I fallet jag nämnde men Kawabata så är den svenska översättningen ypperlig (de delar jag läst), om nu engelskan hade varit originalet. Men eftersom den engelska översättningen missar en del i jämförelse med japanskan lider ju den svenska av detsamma (dessutom förskjutet en aning men inte så mycket i det här fallet eftersom det är en bra översättning).
Föredrar du själv engelska eller svenska översättningar, eller är det helt individuellt?
Personligen tycker jag om att läsa på svenska (om inte engelska är orginalspråk), och det finns bra svenska översättningar som jag tycker är väl värda att läsa. Till exempel Yukiko och Eikos översättningar av Murakami. Sen är det väldigt stor skillnad mellan översättningar som är gjorda under olika tidsperioder. Ideologierna kring översättningar har skiftat bara under 1900-talet och det kan vara stora skillnader bara mellan grannländer i hur man tänker kring översättning och vad som är en god översättning. Hur mycket av materialet ska man anpassa till målspråket och framför allt målkulturen, hur mycket ska man exotisera om ens alls? Här har svensk och amerikansk översättarkultur en del skillnader. Dessutom beror det på vilken nivå boken tillhör, är det en klassiker eller kioskroman? Rent generellt (och det här är min personliga uppfattning varför jag kan ha helt fel) skulle jag säga att "högre" litteratur kan man väl läsa på engelska, och där kan du till och med ha rätt, det finns fler översättare och man har kommit längre i språkforskningen osv (även om det finns undantag för specifika översättare på svenska). Går man däremot längre ner i hierarkin (och jag vet att det här kan låta märkligt) så skulle jag hellre läsa på svenska. Va? Men allt det där med att det finns fler översättare och så då? Jo, absolut, men här syns tydligast skillnaderna i hur mycket man anpassar för läsaren. Men jag skulle behöva läsa mycket mer för att verkligen underbygga det argumentet, men jag tror på det än så länge. ^^ Har du läst "japanska etikettböcker" skrivna av amerikaner? Ibland målas där upp saker som jättemärkliga men som jag som svensk inte tycker är så konstiga (och tvärt om). Japan är ett avlägset land och det är mycket som är konstigt, men det är inte alltid samma saker som uppfattas som märkliga av utomstående och sådant kan också speglas i en översättning.
Hur står sig en översättning överhuvudtaget gentemot japansk originaltext?
Jag måste erkänna att jag har gjort alldeles för få komparativa undersökningar av japansk översättning. Jag har ett par Murakami på japanska som ligger och väntar på mig men det kommer att få bli ett senare projekt. Förutom Kawabata har jag inte gjort någon så ingående jämförelse av ett specifikt verk som vi gjorde då (det var när jag läste översättning). Jag får återkomma om några år. ^.~
Avslutningsvis, berätta gärna lite om dina erfarenheter i japanskastudier, om du känner för det. Hur länge, hur jobbigt, vad var värst, etc.
Jag har en kandidat i japanska och en påbyggnad i översättning. Så jag har läst japanska i drygt 4,5 år. Vid jämförelser mellan mina studier och de en del vänner gjort i japanska via diverse kvällskurser kan man väl säga att där kvällskurserna verkar vara inriktade nästan enbart på konversation så är Universitetets utbildning nästan helt inriktad på textläsning. Det känns ibland som att det enda jag gjorde var att sitta och traggla kanji, vilket var helt klart det jobbigaste (och tyvärr även det som verkar försvinna fortast när man inte använder dem). Japansk grammatik är ju ganska omfattande men den är åtminstone regelbunden, vilket är trevligt (och en del konstigheter i den moderna japanskan förklaras när man kommer in på den klassiska som för övrigt är oändligt mycket jobbigare av en massa anledningar och plötsligt sitter man och saknar den moderna japanskan som man förbannat inte så långt tidigare). På ett sätt passade det mig för jag älskar att läsa, men det var jobbigt att tröskeln var så hög innan man kom någonstans. Det tog väldigt lång tid innan det lossnade och ibland kändes det tröstlöst med alla tecken som bara inte ville fastna. Jag fick för mig att läsa lite nederländska och på tre månader kändes det som jag läste det bättre än vad jag läste japanska efter tre år, det är trevligt när man har så mycket gratis eftersom språken är släkt. Det var väl en annan sak, att man inte hade något gratis. Dessutom irriterade jag mig på bristen på bra ordböcker och grammatikor på svenska. Jag pratar engelska hemma så jag har inga problem med det, men det sker en betydelseförskjutning om man hela tiden måste gå via ett annat språk. Vissa uttryck har dessutom en "bättre" eller närmare översättning på svenska än på engelska. (Som lagom till exempel ^^)
VAN Lustbader, givetvis. Jag ber så mycket om ursäkt för detta klavertramp
Ärva Bourne-sviten? Hur då? Skriva de nya eller?
Daniel: Jajamensan, Eric van L har med benäget tillstånd från Ludlums efterlevande krystat ur sig hela sju nya Bourneböcker från 2004 till idag (och fem andra icke-Bournerelaterade böcker under samma tid). Kuriosa: Han har även mästargrad i en märklig ki-baserad handpåläggningsteknik vid namn reiki.
cc: Tack för svar, mycket att begrunda. Jag har ett råd att be om, om du har tid och lust: Jag har pluggat japanska dels under kvällkurser på Folkuniversitetet (vilket inte passade mig alls) och sedan dess hos privatlärare, även om det har varit dåligt med lektioner sedan i somras, till följd av annat som kräver tid. Precis som du skrivit ligger fokus på konversation.
Jag har hygglig koll på meningsbyggnad, partiklar och enklare grammatik och kan läsa hiragana och katakana hjälpligt. Mitt stora problem är att bygga vokabulär, vilket jag helst skulle göra på annat sätt än att plugga glosor. Har du något tips om vad jag kan läsa/lyssna på/titta på för tillgodogöra mig enklare japanska? Barnböcker, barnprogram, manga för treåringar? Eller är det främst kanjipluggandet som leder till utökat ordförråd, genom att lära sig alla de exempelord i vilket det aktuella tecknet förekommer?
Ordförrådet var ett av mina största problem också. Speciellt eftersom jag tragglade kanjibetydelserna men hade svårt att minnas läsningarna, vilket resulterade i att jag kunde förstå en text som lades framför mig men om någon istället läste upp den förstod jag knappt ett ord. Det tråkiga svaret är att till viss del behöver man traggla kanji, och då inte bara betydelse utan läsning. Med tanke på alla homonyma ord behöver man hänga upp de olika betydelserna på något. Sen är ju frågan, vill du ha större ordförråd för att kuna prata eller för att faktiskt så småningom kunna läsa?
Enklare japanska är en relativ term. Barnböcke på japanska är inte så lätta som man tror, tvärt om. Det som ett japanskt barn har svårt med är inte samma sak som en utlänning som ska lära sig japanska kämpar med. Barnböcker som är nästan helt skrivna med hiragana är förvirrande för den som inte redan känner igen orden. Jag skulle hellre rekommendera texter (här inkluderar jag manga) för yngre tonåringar. Där har man kanji som markörer för var orden börjar och slutar (även om man inte förstår dem) samt rikligt med furigana så man faktiskt kan läsa ut dem. Väljer man en manga som behandlar ett specifikt ämne så har de en tendens att upprepa nyckelord (mycket mer än vad man gör i svenskan) och när man slagit upp dem ett par gånger så börjar de sitta. Dessutom känner man på det här sättet så småningom igen en del kanji (även om man kanske inte kan skriva dem på begäran).
Det här kanske låter jätteflummigt, men sjung på japanska. Det är mycket lättare att lära sig ord och texter om de har en melodi. Lär dig låttexter och sitt och sjung med (muskelminnet är inte att förakta) slå upp ord och kolla upp översättningar av texterna på internet. Visserligen kan man få en väldig impuls att brista ut i sång när man hör vissa ord, men det är mer än vad man tror som fastnar.
Jag vet att NHK hade en massa bra barnprogram som man kunde kolla på på deras hemsida, men jag kan inte hitta dem just nu. En del av programmen är kvar men jag kan inte hitta att man fakiskt kan se på dem längre. Fördelen med dem var att de var textade på japanska. Läsa, se och lyssna samtidigt var en jättebra kombination. Om jag hittar dem igen (eller något liknande) kan jag skicka över en länk. Men överhuvudtaget TV-serier (på japanska) med japansk textning rekommenderas, med ökande svårighetsgrad allteftersom. Serier som riktar sig till ungdomar och utspelar sig i högstadier och gymnasier är en bra källa till nyttiga vardagsord (och nu handlar det om otecknat även om anime kan ha sina meriter). Sen kan man avancera till serier inom en viss genre. Ett tag betade jag av alla sjukhusserier jag kunde hitta. Blev under en period expert på hjärtoperationer på japanska. Man kan ta en serie som finns textad på både japanska och engelska och se avsnitten flera gånger med olika text.
Jag kan säkert komma på mer om du vill och fråga vad som helst, jag svarar så gott jag kan. ^^ Ganbatte ne!
Tusen tack! Många utmärkta tips. Jag återkommer!
Jag vet att detta är ett gammalt inlägg men jag känner mig nödgad att göra ett litet inlägg för att möjligtvis hjälpa dig med din japanska Niklas!
Först vill jag säga att jag håller med cc på alla punkter han tog upp, om du hade ställt samma fråga till mig så hade jag tagit upp allt det som han tar upp i sin post. Dock vill jag göra några små tillägg som kan hjälpa dig få upp en bra vokabulär.
1: Post-it-lappar! Sätt upp post-it med det japanska ordet för föremålet på din kaffekopp, din dator, penna, allt som finns i din lägenhet/på ditt kontor. Detta kan låta lite rörigt men börja så smått och tillslut så kommer du att komma på dig själv med att tänka på det japanska ordet automatiskt utan lapparnas hjälp.
2: Slötitta inte bara på anime utan var aktiv! Pausa bilden när den är i en intressant miljö och slå upp/skriv ner namnet på alla saker som du inte kan ordet för. Detta är en metod som mina japanskalärare använde väldigt mycket och fungerade väldigt bra. De visade en bild på en vardaglig miljö och bad oss hitta orden för allt som fanns i bilden, detta blev väldigt snabbt en tävling där den grupp som kom upp med flest korrekta ord vann evig ära!
3: Tänk på japanska! Försök få in som en rutin när du är ute och vandrar på stan eller sitter i en bilkö att fundera på vad allt runt omkring dig heter på japanska. Har du en smartphone eller en Nintendo DS så finns det utmärkta översättningsprogram som ger dig både Kanji samt Hiragana/Katakana på några få knapptryck.
Jag vet att det finns stora skillnader mellan att läsa japanska några gånger i veckan här i Sverige och som jag gjorde det, då jag bodde i Japan och studerade på heltid under nästan två år, men metoderna är de samma och jag tror verkligen att du kan förbättra ditt vokabulär om du bara kommer in i tankebanorna där du hela tiden funderar på vad sakerna heter på japanska!
Lycka till med dina studier 頑張ってね！
// Mathias
Ok, missade en viktig bit.
4: Begränsa dig inte till substantiv! På dina post-it-lappar, lägg även till det huvudsakliga verbet för vad du gör med föremålet. När du tittar på anime, titta även på vad personerna runt omkring gör och försök komma på verbet! Hur ser de ut? Slå upp adjektivet! Detta är nästan det viktigaste eftersom särkilt adjektiven kan vara de svåraste att lära sig och det är alltid bra att ha något att associera ett verb med.
//Mathias
Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com
AKTUELLT NUMMER
King / maj / 2013
King inleder hifi-året 2013 med att slänga ett öga på ljudstarka högtalare – om du är maximalist.
Vi blir lätt långrandiga när vi talar mönster men denna gång sätter vi oss på tvären och slår ett...
Kliniska gator, frodig växtlighet och ett klimat vi européer inte är vana vid – allt på en yta...
Chefredaktör & ansvarig utgivare:
Per Nilsson
Redaktör Kingmagazine.se:
Gustaf Sjöholm
Marknadschef:Sara Svederman
Annonser:Alexander Ringström
Post: King of Sweden, Egmont Tidskrifter, 169 91 Solna
Besöksadress: Pyramidvägen 7, Solna
Telefon kundservice: +46 799 63 20
Telefon växel: +46 8 692 01 00
22 kommentarer | Skriv kommentar