På onsdagar skriver bloggen om filmer. Och böcker.
Såväl tonåriga trollkarlslärlingar (i långrandigt inläggsformat) som svenska pubertalhäxor (i kommentartråd) har avhandlats på bloggen tidigare, och det är därmed knappast någon större garderob jag kommer ut ur när jag tillkännager min fascination för böcker med barn och unga vuxna som primär målgrupp. På sistone har jag av olika skäl läst en hel del svårlästa, klassiska och omfångsrika verk, bara för att vakna en natt för några dagar sedan och fråga mig själv vem som egentligen bär huvudansvaret för de läsupplevelser som under det senaste decenniet träffat rakt i hjärtat, där det verkligen känns, snarare än rakt i hjärnan, ett organ som vilken neurokirurg som helt kan berätta helt saknar känsel? Såväl Sméagol som Gollum var överens när jag plirade mot den japanska värdshusspegeln en sen jetlagnatt:
– Är det inte J.K. Rowling?
– Det är nog det.
Som en konsekvens av denna insikt, i kombination med ambitionen att ta reda på vad kidsen sysslar med nu för tiden, samt för att i vanlig ordning vara sist med det senaste, och yttermera apropå den stundande filmpremiären, inhandlade jag Suzanne Collins The Hunger Games inför flighten från Narita till Köpenhamn*. Jag reagerade på vissa likheter med andra verk som jag gillar, och hann sväva i villfarelsen (bokstavligt talat, 10 000 meter över marken) att vara någorlunda ensam om att ha dragit denna parallell tills det kort efter landning visade sig att inte bara samtliga i media profilerade kulturtyckare, utan även min egen mor noterat att handlingen påminde en hel del om Koshun Takamis roman Battle Royale från 1999, filmatiserad året därpå av Kinji Fukusaku och mangafierad av författen själv samma år. Jag läser inte in något ytterligare i det: Utöver vissa allmänna likheter i upplägget har berättelserna inte så mycket gemensamt, och verkshöjden går det knappast att klaga på.
Jag påmindes också om två av de böcker som Stephen King skrev under den märkliga period där han försökte bevisa att hans författarframgångar inte bara var en följd av gynnsamma tillfälligheter genom att börja skriva under pseudonymen Richard Bachman. Dels The running man, men kanske framför allt The long walk. Ska man gå till överdrift i referensjakten är det den gamla myten om Theseus och minotauren som ligger närmast till hands: Som tribut för oförrätter begångna mot kung Minos tvingades Aten sända sju unga män och sju unga kvinnor in i minotaurens labyrint var nionde år, att dödas och konsumeras. Inga kameror fanns dock på plats.
Det tycks ha diskuterats en del huruvida filmen och boken Hungerspelen utgör samhällskritik. Den vördnadsvärde filmkritikern Roger Ebert, en av mina husgudar, skrev i sin recension (tre stjärnor av fyra möjliga) av filmen att historien, liksom alla bra historier, tillåter vem som helst att läsa in det de helst vill se: Hans konservativa vänner ser i handlingen konflikten mellan Tea Party-rörelsen och de dekadenta ledare som styr landet idag. Andra ser ett vänsteruppror. Jag antar att jag själv, om jag kände för det, i boken skulle kunna hitta ett ifrågasättande av statens rättighet att utkräva skatt. Andra ser det hela som en kritik mot dokusåpesamhället, ett medielandskap som exploaterar unga människor och fostrar apati hos medborgarna. Kanske. Bokens Panem är gissningsvis hämtat från latinets panem et circenses – en romersk härskarteknik: Ge folket bröd och skådespel, och distrahera dem från revolutionen. Det har också påpekats (väl?) att boken i så fall förefaller vara en del av det den kritiserar, genom att vara påtagligt underhållande.
Själv läser jag helst utan en tanke på politik och undermening. Även Twilightserien kan ju med fog anklagas för att vara samhällskritik, om än på ett sätt som inte är politiskt korrekt på våra breddgrader: Nej till abort och ner med promiskuitet bland ungdomar. Vad jag tyckte om boken? Jag tyckte den var helt okej. När jag förökar mig ser jag gärna att mina barn läser den, i synnerhet en dotter. Den berörde mig tyvärr inte på ett djupare plan**, vilket jag på intet sätt lastar Suzanne Collins för. Kanske är jag för gammal, kanske har jag fel kromosompar. Jag är dock lite nyfiken på de följande två böckerna, främst för att premissen rimligtvis måste förändras i grunden: Harry Potter får se ett nytt år av Hogwarts i varje ny volym, i Catching fire och Mockinjay antar jag att själva hungerspelen knappast utspelar sig på nytt.
Vem har läst, vem tycker vad? Vem har sett filmen? Var den bra? Ska den ses? Vad tycker ni? Sökte och hittade ni bekräftelse för era egna värdesystem, eller inte?
*Den tog fyra timmar att läsa, vilket förhoppningsvis bloggens notoriska snabbläsare Raggoparden, Agnes och Matte, som alla har läst hit ner på två sekunder, anser är någorlunda acceptabelt.
**Fast en liten sak bara: Utifall att det förekommer en konflikt mellan ett Team Gale och ett Team Peeta ställer jag mig helt frågande till att någon realistiskt sinnad läsare kan förespråka den senare. Jag måste också tillstå att stylisten Cinna inte såg ut som Lenny Kravitz i mitt huvud.
Va? Inga kommentarer ännu? Oj, då blir det ju lite pressande att svara.
Dottern (16 år då)läste ettan och kom och beklagade sej, det skulle ta så lång tid innan tvåan och trean kom som pocket, och hon hade inte råd att köpa hårdryggarna. Men listig som hon var fick hon mej att läsa ettan (det tog inte fyra timmar vad jag minns 
och givetvis gick jag snabbt åstad och köpte de två uppföljarna.
Jo, jag gillade dom. Jag minns att jag jämförde med de tv-sända förnedringsshowerna i Kings bok, men det gällde ju bara kärnhandlingen.
Jag gillade det relativt genomarbetade konceptet (även om det dök upp en bunt frågetecken, som vad som fanns utanför distriktens stängsel, och hur handeln mellan distrikten fungerade) och att huvudpersonen hade ett visst djup. Men personteckningarna i övrigt var ju lite ungdomsschabloner, precis som i Cirkeln.
Miljöerna var också rätt skissartade, vilket blev en fördel i filmatiseringen, eftersom jag inte kunde störa mej på att interiörer och byggnader inte stämde med boken.
Och filmen var faktiskt riktigt lyckad, speciellt Jennifer Lawrence gjorde ett utmärkt jobb, och jag kom på mej att precis som alla sextonåringar i salongen sitta och tycka det var spännande, trots att jag hade facit.
Jag läste oxå nyligen ut boken (dock tror jag att det tog mig inalles sex timmar att läsa den) och tyckte den var mycket spännande rakt igenom och för att vara en bok för tonåringar så lyckas den fånga mig som 29-åring mycket bra. Jag tillhör väl skaran som såg den mer som kritik mot dagens mediasamhälle än som en kritik mot några politiska makter men det är kanske för att jag inte tänkte på vilket land författaren kommer ifrån och faktiskt placerade handlingen i, jag såg det bara som ett land, men jag har nog läst väldigt mycket fantasy och accepterar lätt att ett land är ett land. Jag har beställt de andra böckerna i triologin och väntar med spänning på att få läsa fortsättningen och då kanske de politiska tankarna i böckerna får mer genomslag hos mig.
Jag ska se filmen nästa vecka och ser fram emot det. Jag har en god väninna som älskar böckerna och som sett filmen och tycker väldigt mycket om den oxå, men dess stora nackdel är att man inte får ta del lika mycket av Katniss tankar men det är oxå en stor fördel samtidigt säger hon 
.
När jag först lånade böckerna från en vän förra året var de mer tänkta som underhållning på tunnelbanan men innan jag visste om det hade jag missat stationen jag skulle av på och blev då tvungen att vänta på nästa tunnelbana tillbaka. Tur för mig betydde detta mer läsetid!
I samband med att filmen kom ut i veckan läste jag om alla böckerna och fann mig minst lika tagen som första gången, alla glömda detaljerna kom tillbaka med samma frustrerade känslor när det inte går som man vill.
Filmen var bra som film och underhållande. Jag tycker att översättning från boken var bra, och gör handlingen rätt lätt att förstå för någon som inte hade tid för böckerna. Jag tycker också att den ger en bra "behind the scenes" perspektiv som man annars inte får ta del på med Katniss.Men dessvärre kan jag tycka att filmen snackade det lilla extra som jag fann i boken, men jag är ofta besviken på filmversioner.
Jag säger läs de sista två och kolla på filmen, lite perspektiv ger dig alltid något att tänka på!
Har funderat länge på om denna trilogi är något att ge sig på. Lutar åt att ge den en chans nu, men frågan är om man ska vänta med att se filmen då?
Först och främst; Stefan^, man ska alltid läsa boken först!!
För det andra, jag har läst alla tre böckerna (det tog mindre än en vecka att läsa dem, notera att det var mer än 1000 sidor och jag endast är femton år gammal). Den första boken är absolut den mest omtalade, varför kan jag inte lista ut. Enligt mig är tvåan och trean (Fatta Eld och Revolt) mycket mer intressanta än ettan. De innehåller mer politik och är mycket mer spännande. Jämfört med uppföljarna är Hungerspelen en lättviktare att småläsa lite då och då när man inte har något bättre för sig.
Jag vill inte skriva något om handlingen i uppföljarna och därmed förstöra överraskningarna för er (för man hajjar till upprepade gånger) men jag kan säga att jag aldrig hade kunnat gissa att boken skulle sluta som den gjorde (om det inte hade varit för att en vän "råkade" avslöja slutet för mig) och att jag är mycket nöjd med författarens arbete.
By the way, efter att ha läst resten av böckerna är man definitivt en medlem av Team Peeta.
Jag menar givetvis att jag inte hade kunnat lista ut slutet på sista boken, den första var frustrerande förutsägbar.
Kudos on the femtonårigt racerläsande, Moa! Jag ser ingen annan råd än att köpa även bok två och tre och läsa dem i hopp om att hitta samma sak som ni andra redan har gjort. Samt att se filmen. Sista ordet är inte sagt.
Tja, utan att ha läst boken innan (ett kardinalfel, jag vet), får jag nog säga att filmen var något av det mest förutsägbara jag sett på väldigt länge. Underhållande, förvisso, men jag har svårt att förstå hur det kommer sig att den blivit så otroligt hyllad av så många vanligtvis tillförlitliga personer. Men smaken är ju olika, och det är mycket möjligt att om man har läst boken innan så får man ut mer av filmen.
Jag kommer ihåg när det plötsligt började dyka upp den ena hemligheten efter den andra på Fandom!Secrets för The Hunger Games, och de tog aldrig slut (i och med filmen blev de ännu fler). Efter att dessutom ha läst det här (inklusive alla kommentarer) börjar jag tro att jag kanske borde läsa de där böckerna. ^^ Tackar!
Jag säger till er alla; läs alla tre bäckerna! De är mer spännande än man tror med ganska oväntade vändningar. Utan att avslöja alltför mycket så måste jag säga att det jag uppskattar allra mest är att Collins inte låter sina huvudpersoner ta så lätt på allt de är med om. Ibland känns det i många böcker som att alla repar sig lite för snabbt och att det är lite för lätt att gå vidare efter allt de upplevt...
Fantastiska böcker, men att bara läsa ettan blir ju fel. De ska ses som en helhet. Som Agnes skrev är filmatiseringen smidigt gjord så att även de som inte läst böckerna kan se den, men har man inte läst innan och skaffat sig en relation till karaktärerna så blir det lite av ett "meh" eftersom man tyvärr inte hinner med det i enbart filmen. Kameramannen verkar också ha drabbats av våldsam epilepsi (eller så vill man skyla över våldet med en extremt skakig kamera som sedan överanvänds i precis hela filmen) vilket förstör en del - man ser ju inget - men när du läst böckerna så vill du nog se den i alla fall.
Jag läste igenom dessa böcker för ett par veckor sedan främst för att jag vägrade låta filmen komma ut innan jag kunde säga att jag läst böckerna.
Först var jag skeptisk, baserat på det jag hört om böckerna så var jag inte riktigt dess tänkta målgrupp (23 år gammal kille) men blev positivt överraskad. Jag önskar dock att jag hade hittat dessa böcker ett par år tidigare och då kunnat bli lika uppslukad som jag blev av tex Harry Potter och, ytterligare några år tillbaka, Sagan om Belgarion. Nu var böckerna fängslande, men lite väl förutsägbara, hade inga större problem med att förutse slutet på någon av böckerna vilket var lite trist, men läsupplevelsen var trots allt kännbar och jag är övertygad om att jag kommer återvända till Panem för en repris inom ett par år.
Ska jag rangordna dem så är första boken bäst och tredje sämst.
Och angående det nu uttjatade snacket om Battle Royal (kommer främst ifrån BR-fanboys som vill hävda sig på Hungerspelens bekostnad är jag rädd) så tycker jag inte att man ska jämföra dem. Visst bygger de på likvärdiga grundidéer men där slutar likheterna. Det är ju inte så att konceptet precis var nytt när BR kom ut.
Nu är min största utmaning att hitta någon att se filmen med, mina vänner har tyvärr fått för sig att detta är den nya Twilight och att de därför inte vill bli sedda inom en mils omkrets ifrån närmsta visning.
Jag hade missat dom här men tack för tipset för nu blev jag riktigt sugen på att läsa dom!
Ha, där ser du T! Det är inte bara jag som gör den långsökta kopplingen till Theseus! Niklas, jag ber om ursäkt för att din blogg får ge utrymme till en diskussion som ett gift par kanske borde ta i hemmet istället, men jag kunde inte låta bli.
christoffer, Moa, Stefan: Bloggen Stuff White People Like skrev för något år sedan en post om fenomenet med att folk avskyr att läsa bokupplagor som getts ut efter filmen, har filmpostern som omslag och en skön "Now A Major Motion Picture By Universal Studios" under blurben. Det stämmer utmärkt för min del. Mitt ex av The Hunger Games var ett dylikt, och inför min Alfredson-intervju blev jag också tvungen att köpa en Tinker, Tailor, Soldier, Spy med Gary Oldman på. Det är liksom det slutgiltiga beviset för att man inte lyckades läsa boken innan filmen kom ut, ett svidande stigmata för kultursnobben. Samma post gjorde också gällande att så fort en ny film med bokförlaga utannonseras påbörjas en omfattande kapprustning för att hinna läsa boken innan filmen har premiär.
Min favoritscen ur Battle Royale är när Tatsuya Fujiwara öppnar ryggsäcken med sitt tilldelade tävlingsvapen och hittar ett grytlock.
Jag läste dem efter att en lärare jag jobbade med lånade ut den från sin klassuppsättning. Jag läste av nyfikenhet för att jag också gillar ungdomsliterattur (framförallt makalösa Diana Wynne Jones, som är hästlängder bättre än JK Rowling). Jag sträckläste alla tre böckerna, och måste säga att jag gillar andra och tredje boken bättre än första. Första är väldigt mycket Battle royale, medan tredje har en intressant take på revolutionärer (en hint - de är inte the good guys i motsats till Panem som the bad ones).
Om du vill läsa vad jag tyckte om filmen (och den något surrealistiska kontext jag såg den i) så skriver jag om det på Weirdscience.se: http://www.weirdscience.se/?p=15026#comments
Anna-Karin: Jag läste Trollkarlens slott (Howl's moving castle) när jag var liten och tyckte att den var sjukt bra trots att den var väldigt väsensskild från alla Robert E Howard- och Tolkienalster som stod som spön i backen under den perioden. Jag blev väldigt glatt överraskad när Miyazaki filmade den.
Jag tycker mycket om ditt resonemang om filmpublikens förhållande till den publik som bevittnar Hungerspelen i den fiktiva verkligheten, och upplevde samma problem när jag läste boken – för mig uppstår bekymmer bara när jag intellektualiserar, och jag läser egentligen helst med reptilhjärnan. Att jag håller med dig kom naturligtvis inte som en överraskning eftersom jag tidigare läst allt du skrivit om Game of Thrones och Spartacus på samma plats, med stor behållning.
Jag har varken läst böckerna eller sett filmen, så jag kan inte yttra mig angående varken filmen eller böckerna.
Men jag kommer att se filmen innan jag läser böckerna, för böckerna är till 99% bättre än filmerna.
Men du får godkänt för dina fyra timmar, det är ändå 76 sidor per timme.
Jag återkommer med en rapport efter att jag har läst böckerna och filmen.
(Jag var tveksam till att se filmen, men eftersom majoriteten verkar tycka om den, så ska jag ge den en chans)
Är stort Harry Potter-fan, Twilightbesatt och möjligtvis innehavare har Sveriges största samling vampyrporr (bla Trueblod-böckerna ingår där och den saftiga The Black Dagger Brotherhood- serien) så har jag nu beställt denna triologi.
Tack för tipset!
Herre gud vad slarvigt jag har skrivit ovan. Skyller på att jag är rödvinsbakis...
Oj, vad glad och smickrad jag blir! Kul att du läst det. Vad tycker du om säsongsavslutningen på Spartacus förresten? Jag satt med ett stort WTF!! och bara skrek.
Nu är det snart dags för säsong 2 av GoT. Väntar med darrande förväntning.
Diana återvänder jag till, ungefär en gång om året. Jag hatade Miyazakis filmatisering med hetta och nerdrage. INTE OK. Ho
Och där verkar ett ord ha fallit bort, och det ser ut som att jag förolämpar någon random läsare med det amerikanska hip hop-slanguttrycket för någon som är prostituerad. Så ska det naturligtvis inte vara. Förlåt. /Anna-Karin, medlem i Vi som aldrig sa ho.
Anna-Karin: Säsongsfinalen av Spartacus har jag faktiskt inte hunnit se än, men rent allmänt tycker jag att säsongen tog fart på allvar efter de första tre avsnitten, då man klokt nog började avlasta Liam McIntyre – som ju har en stor läderblöja att fylla – genom att skapa lite dynamik bland resten av det karismatiska persongalleriet.
Det levande slottet kvalade inte heller in bland mina favoritfilmer av Miyazaki, tyvärr, även om jag inte har något revir att försvara vad gäller bokförlagan. Inte heller Ponyo, och Arriety är ännu osedd.
Förväntningarna på Game of Thrones S2 är så höga att jag i princip ångrar att jag läste böckerna sedan jag såg den första säsongen. Inte minst för att man snabbt drabbas av insikten om hur många säsonger som måste till för att berätta resten av historien – de utmärkta barnskådespelarna kommer att ha hunnit gå i pension vid det laget.
I vilken ordning skulle du rekommendera vidare läsning av DWJ?
Maddie: En titt på Anne Rice borde kännas högaktuellt, om hon inte redan pryder sin plats bland vampyrlektyren?
Det beror helt på om du vill börja i en vuxen eller barnslig ände.
Nej jag ändrar mig, läs i denna ordning:
The lives of Christopher Chant ("Med nio liv" på svenska)
Carmed Life (Trollkarlsliv)
A tale of time city
Dogsbody
FIRE AND HEMLOCK (en av hennes bästa, därav versaler)
Power of three
Archer's goon
A wild sudden magic
Conrad's fate
Dark lord of Derkholm
Och sen kan du läsa om Trollkarlens slott och därav uppföljaren Drömprinsessan. Några hittar du översatta på närmaste bibliotek, annars finns de flesta i orginalspråk på SF-bokhandeln.
Jag blir helt tårögd och väldigt nostalgisk av att skriva den här listan.
Jag har ännu inte sett GoT. Har inte tid förrän kanske på onsdag. Smärtan i detta.
Tack!
Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com
AKTUELLT NUMMER
King / maj / 2013
Kammomönstret annekterar ny mark och går från stridspittar till modets finrum. Här är fem...
Martin Suserud, jurist på konsumentverket, vet hur du smartast köper begagnad bil.
Chefredaktör & ansvarig utgivare:
Per Nilsson
Redaktör Kingmagazine.se:
Gustaf Sjöholm
Marknadschef:Sara Svederman
Annonser:Alexander Ringström
Post: King of Sweden, Egmont Tidskrifter, 169 91 Solna
Besöksadress: Pyramidvägen 7, Solna
Telefon kundservice: +46 799 63 20
Telefon växel: +46 8 692 01 00
25 kommentarer | Skriv kommentar