Långfredag: Schack

2012-04-13 21:50 8 kommentarer

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för.

Utan annan källhänvisning än egna fördomar gissar jag att dagens icke-atletiska ungdom har det lättare än vi hade under 80-talet. I en barndom som till allt större del utspelar sig i digitala miljöer kanske egenskaper som koncentrationsförmåga och anemi uppgraderats från blinkande måltavlor till tecken på att man kanske skulle vara en bra kompis att inkludera i sitt WoW-gille eller ta med sig till Dreamhack. Jag hoppas det, i alla fall. Om du var nörd för 20 år sedan var chansen dock stor att du förr eller senare sökte skydd i en lokal där de visade sig att liktänkande jämnåriga ägnade sig åt att spela schack. Det hände mig, och från mellanstadiet inleddes ett livslångt förhållande till detta fascinerande brädspel.

Min far slutade vara en intressant motståndare strax före tonåren. Inte för att karln är renons på intellektuella resurser, utan för att han redan då var sägenomspunnet tankspridd. Det visade sig snabbt att långa diagonala löpardrag som öppnade sig över hela brädet endast via till synes oskyldiga bondeförflyttningar lika gärna hade kunnat vara osynliga vad gällde honom. På den nivå jag spelar schack handlar spelet till stor del om uppmärksamhet. Så är det naturligtvis inte bland folk som verkligen kan spela.

Schack handlar om att förutspå framtiden. Så länge parametrarna är tillräckligt få går denna annars påstått övernaturliga förmåga alldeles utmärkt. Detta blir uppenbart när man spelar mot folk som verkligen har talang. Det hände mig i slutet av 90-talet, då jag efter något decennium av spel mot medelmåttiga motståndare invaggats i villfarelsen att jag var ganska duktig, och utmanade en samling naturvetenskapligt bevandrade pokerentusiaster i bekantskapskretsen. Jag fick så grundligt med stryk att jag inte såg någon poäng med att fortsätta spela. All glädje dränerades ut spelet under loppet av några få partier. Det skulle gå ytterligare tio år innan jag lyckades återupprätta självförtroendet genom en revansch, vilket å andra sidan var så befriande att det nästan var värt det.

För några veckor sedan kom jag mig till slut för att se fjolårets dokumentär Bobby Fischer against the world, om den legendariske schackvärldsmästaren, sedermera kronvraket. Fischer klev upp mot toppen av schackparnassen mitt under kalla kriget, och ställdes i egenskap av amerikan mot en hord ryska schackgenier i vad Hideo Kojima hade kallat ett proxykrig, en sportslig metafor för det rådande kalla kriget, med oproportionerliga prestigeinsatser från båda sidor. Den redan då högst excentriske Fischer slog Boris Spasskij i en 21 partier lång match 1972, under enorm mediauppvaktning. Efter en snabb genomgång av Fischers barndom fokuserar dokumentären huvudsakligen på denna uppmärksammade schackhändelse, för att därpå skrida vidare till Fischers allt mer tragiska fortsatta tillvaro, där hans maniska fokus på schack istället kanaliserades till paranoia och bisarra konspirationsteorier om världsjudendomen (Fischer var själv av judisk börd, men jag antar att detta var hans sätt att hantera ett livslångt trauma över en ansvarslös och frånvarande far).

Den schackhändelse under Fischers liv som jag själv alltid varit mest fascinerad av utelämnas ur dokumentären. Den utspelade sig då Fischer bara var 13 år gammal, i oktober 1956. Hans motståndare var av de ledande amerikanska mästarna, Donald Byrne, och partiet gick till historien som The game of the century. Fischers status som underbarn var vid detta lag inte lika allmänt accepterat som det kom att bli efter partiet, vilket blev inledningen på en dramatiskt klättrande formkurva som slutade med världsmästartitel.

Partiet gick till historien tack vare drag nummer 17 – Fischers. Byrne hotade slentrianmässigt Fischers dam. Inte på något avgörande sätt, enkelt att undvika, något vilken spelare som helst hade kontrat instinktivt. Fischer valde att istället flytta en helt annan pjäs, och lämna damen öppen för slag. Schacktermen är gambit, ett medvetet offer av en pjäs som oftast döljer en tämligen enkel fälla, men som vädjar till motståndarens girighet. Att offra en dam, spelets i särklass mest flexibla pjäs, är inget man gör om inte chansen att avgöra spelet hänger på det. Det visade sig mycket riktigt att så var fallet, med den skillnaden att detta avgörande låg 21 drag längre fram i partiet. Byrne kunde inte motstå Fischers dam, och trodde sannolikt att hans trettonårige motståndare drabbats av någon form av nervsammanbrott. Omedelbart efter damoffret inleder Fischer en massaker på Byrnes pjäser som inte låter den sistnämnde återfå initiativet en enda gång innan han står schack matt. När det gäller att förutspå framtiden på ett schackbräde är detta en av de mest visionära demonstrationerna som någonsin genomförts. Hela partiet gås igenom på ett trevligt sätt här, om du har några minuter över:

Dokumentären om Bobby Fischer gör också misstaget, i mitt tycke, att tillskriva själva spelet schack mystiska egenskaper, som eventuellt kan driva känsliga utövare till vansinne och obestånd, och redovisar en handfull underliga schackmästarlivsöden som bevis. Jag är av åsikten att det är precis tvärtom. För några veckor sedan lyssnade jag på en tasmansk flöjtspelarkollega, som uttalade sig insiktsfullt om genialitet i allmänhet, och varför väldigt framstående utövare av vad det vara må ofta är rätt underliga människor: Hans tes gick ut på att det är lättare att bli bra på något om du är introvert och enkelspårig, manisk och i behov av emotionella distraktioner. Det underlättar att inte ha några vänner eller intresse för ett socialt liv. Jag tror att detta stämmer bra i allmänhet, och i fallet Bobby Fischer i synnerhet. Hans schacktalang drev honom inte till galenskap i samma utsträckning som den var ett symptom på den.

Dokumentären nämner heller inte ett av Fischers största bidrag till den svartvita spelvärld han övergav: En variant av spelet vid namn Chess960, där vissa av pjäserna i den bakersta raden placeras slumpmässigt inför varje nytt parti. Detta eliminerar möjligheterna att utnyttja schacköppningar som lärts in utantill, vilket varje amatörspelare snabbt inser skapar enorma fördelar.

Om någon läsare är insatt i mjukvara för att spela schack online är jag idel öra, och tillgänglig som utmanare. Elo <1200. Fortfarande.

2012-04-13 21:50 8 kommentarer