På onsdagar skriver bloggen om film.
I. Scenen: "The Sicilian scene", True romance, 1993.
II.
1987 blev Quentin Tarantino klar med sin första film, ett amatörprojekt med speltid på 70 minuter och titeln My best friend's birthday. Budget: 5 000 dollar. My best friend's birthday tog fyra år att få klar, filmad på 16 mm i svartvitt och med rollerna besatta av filmteamet och diverse kollegor på den videobutik där Quentin själv jobbade. Den avslutande av de två enda existerande filmrullarna gick under till följd av en eldsvåda i det fotolabb där klippningen ägde rum, varför endast filmens inledande 36 minuter bevarats åt eftervärlden. Trots att filmen aldrig setts i fullständigt skick (inledningen visas då och då på filmfestivaler) blev en filmälskande videoexpedit varse om sitt kall i livet, och delar av manuskriptet till My best friend's birthday införlivades med ett annat manus, till True romance.
Medan han själv arbetade med Reservoir dogs sålde Tarantino två manus, som enligt vissa obekräftade källor från början var en del av ett och samma, ett mastodontprojekt om ett par på flykt undan lagens långa arm. Det ena hamnade hos Oliver Stone, som genomförde så omfattande ändringar att Tarantino endast erkänns som upphovsman till grundhistorien: Natural born killers, ett projekt som Tarantino själv försökt få till stånd med en budget på 500 000 dollar, utan att lyckas. Det andra manuset såldes under mindre påtvingade former, och hamnade hos Ridley Scotts bror Tony: True romance (en del av pengarna gick till den Chevrolet som John Travoltas karaktär kör i Pulp fiction). Båda filmerna står i stor tematisk skuld till Terence Malicks film Badlands, med en ung Martin Sheen i huvudrollen, något man anspelar på i filmmusiken till True romance – en pastisch på Carl Orffs Gassenhauer, skriven för filmen av Hans Zimmer.
Tony Scott förvaltade Tarantinos originalmanus med långt större vördnad än Oliver Stone: Dialogen är i princip oförändrad. Scott har gjort två avgörande förändringar: Liksom Reservoir dogs var True romance från början tänkt att berättas icke-kronologiskt, vilket Tony Scott frångick. Scott gav också filmen ett lyckligt slut.
The Sicilian scene, som den blivit känd, utgör en höjdpunkt även i en film som har väldigt få svaga stunder, inte minst tack vare den obegripligt stjärnspäckade ensemblen (James Gandolfini, Gary Oldman, Brad Pitt, Michael Rapaport, Tom Sizemore, Chris Penn, Val Kilmer, Samuel L Jackson…). Dennis Hopper och Christopher Walken hade aldrig tidigare spelat mot varandra, men har bara sju år mellan sig och kände varandra väl, vilket båda oberoende av varandra angett som skäl till styrkan i scenen. Båda är kända för att gärna improvisera kring materialet. I den aktuella scenen väljer båda att inte göra det, utan håller sig ordagrant till vad som stått skrivet, med två undantag: Orden "eggplant" och "canteloupe", som av någon anledning föll sig naturliga just då.
Vad händer? Hoppers karaktär inser att han kommer att stryka med oavsett, och att hans enda chans att ge sin son och sonhustru en chans är att provocera Walkens Don Vincenzo att döda honom. När skotten kommer är det dock inte i spontan vrede, det är snarare som att Vincenzo belönar Hopper för hans mod: Han får en snabb död, istället för ytterligare smällar på käften och mer sprit hälld i öppna sår. Vad som uppfattas som en oförlåtlig förolämpning, och det dödsföraktande sätt på vilket den levereras, skapar en märklig form av respekt i ett förhållande som bara sekunder tidigare delats upp i offer och förövare. Hoppers Clifford Worley inser att Vincenzo är en alldeles för förhärdad och rutinerad mördare för att vare sig gå på en lögn eller tappa fattningen, men hittar en gyllene medelväg till en död med gott samvete. Fingertoppskänslan hos alla inblandade är hisnande: Walken, Hopper, Scott, Tarantino.
Att som regissör utan avtal om final cut övertyga ett oroligt filmbolag att en så uppenbart apart scen är berättigad i en över två timmar lång film lär ha varit allt annat än enkelt – det är en stor komplimang till alla inblandade att denna scen getts precis den tid den behöver, och tillåts breda ut sig över en tolftedel av en film som handlar om något helt annat.
Tarantino har berättat att han fick hela utläggningen om det sicilianska folkets moriska ursprung berättad för sig i monologform av en svart rumskamrat, mer eller mindre som den förekommer i filmen. När Tarantino själv bestämde sig för att dra historien för en siciliansk bekant föddes tanken på att exportera det hela till ett filmmanus.
När Dennis Hopper fick höra att han skulle bli skjuten i huvudet på nära håll uttryckte han för regissören sin skepsis över säkerheten. Tony Scott bedyrade att det hela var fullständigt ofarligt, utan att få gehör. Scott bad då jourhavande specialeffektsassistent att demonstrera genom att avlossa pistolen på nära håll mot Scotts egen panna. Resultatet blev att Scott fick ett blödande jack i pannan och föll ihop, varpå herrarna i samförstånd enades om att låta Walken stå lite längre bort under avrättningen.
En delikatess i slutet av scenen inträffar när en av Vincenzo Coccottis hejdukar, som inte förstår engelska, frågar den andra om vad som egentligen hände, och får det tio minuter långa händelseförloppet sammanfattat för sig på mycket lakonisk textad italienska:
– He said that Sicilians are spawned by niggers, so Don Vincenzo killed him.
Några tankar? Allt är välkommet.
Finfin text, finfin film, ytterst finfin scen. Håller inte riktigt med om biten när Walken till sist skjuter Hopper dock. Jag ser den totala bristen på spontan vrede som du nämner, men däremot finns en hel del undertryckt vrede. Dels overkill-faktorn, han fortsätter ju skjuta trots att Hopper dog innan han föll i golvet. Sen väser han ju "I have'nt killed anybody since 1984", en replik som, enligt mig, endast kan ha skrivits med syftet att få publiken att förstå att herr Walken ytterst sällan blivit lika förbannad på någon. Så jag tror att Vincenzos gapskratt, cantaloupe-replik och hans "I love this guy" är tecken på att han fått respekt för Clifford, men att hela avrättningen endast är 50 procent ilska och 50 procent business.
Som en parentes: Blev även lite perplex när Hopper, i slutet på sin monolog om sicilianerna, säger "now, if that's a fact...tell me, am I lying? Ser inte logiken i den meningen alls. Kan du bringa klarhet?
Bra analys. Jag håller med om blandningen av ilska och behärskning.
"If that's a fact, am I lying?": Jag tolkar detta som den slutgiltiga förolämpningen, en mycket snygg uppvisning i retorik. Din Vincenzo har gjort sin utläggning om hur han kan se lögner i människors ansikten, och att det därför inte är lönt att fara med osanning inför honom. Cliffords historia om siciliansk historia är inte osann. Därmed har Clifford berättat två saker som Don Vincenzo inte vill ska vara sanna – dels om sonens uppehållsort, dels om Sicilien. Eftersom det sistnämnda inte är en lögn, och Don Vincenzo borde kunna se detta, står Don V inför valet att antingen acceptera Cliffords sicilianska genealogi som korrekt, eller erkänna att han inte kan se vem som ljuger eller ej. Ingendera lösning är acceptabel, så det blir pistolen.
Är inte det sista en referens till att Walker kunde avgöra om någon ljög vilket Hopper inte gjorde, historien var sann. Något som sades för att provocera lite mer?
Bra scen från en bra film hur som helst. Länge sedan jag såg den men när man får man tid över för att se gamla favoriter...
-Jimmy
Så går det när man försöker jobba och kommentera blogga samtidigt.
Snygg scen. Nu måste jag väl ta och se filmen också. Jag gillar grejen med cigaretten. Det blir tydligt att han från den sekunden helt ser sig som dödsdömd och röker sin sista cigarett.
Parantes. Hans Zimmer. Vad har han INTE gjort?!
Allt som inte Howard Shore gjort?
Musiken som börjar i det ögonblick då Clifford tänder sin cigarett och – som T skriver – bestämmer sig för att hans stund är kommen är för övrigt Hans Zimmer oskyldig till, det är hämtat ur en opera (Lakme) av franske 1800-talskompositören Leo Delibes.
Zimmer är ju underbar. Om man säger något annat så vinner faktiskt terroristerna
Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com
AKTUELLT NUMMER
King / maj / 2013
9 kommentarer | Skriv kommentar