Långfredag: Bo Natt och Dag

2012-05-11 00:00 15 kommentarer

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för.

Min far heter Bo. Det faktum att hans förnamn även kan läsas som ett verb, och att hans fullständiga namn på så vis utgör en nästan komplett mening – vars innebörd vid upprepade tillfällen försvårat exempelvis hotellrumsbokningar – har tidigare berörts här. Detta handlar om honom, i tre korta kapitel.

Kapitel I: Den kontroversiella karaokesessionen

Min fars yrke inom kylfraktsbranschen tog honom under det glada 80-talet tidvis till Japan i affärer. Detta var en tid då den uppgående solens rike var långt mer exotiskt än det kan påstås vara idag, efter att inflytandet från väst blivit allt mer intensivt i globaliseringens fotspår. I Japan rådde ännu bubbelekonomin. Framtiden var ljus, byggd på den kår av tjänstemän och kontorsarbetare som går under namnet sararimen (från "salarymen"), livstidsanställda kostymklädda kloner med 80 timmars arbetsvecka, tillika the original gangsters bakom den i princip världsunika dödsorsaken karoshi – döden genom övertidsarbete.

Den japanska affärskulturen var och förblir mycket speciell: När den gängse kontorsarbetaren avslutat dagens oresonligt långa övertidspass förväntas vederbörande tillbringa även kvällen med sina kollegor, på en bar eller nattklubb, i ett framskridet stadium av berusning som i regel görs värre av den genetiskt betingade asiatiska oförmågan att bryta ner alkohol. Vissa aspekter av denna umgängesform har kulturella motsvarigheter i vårt eget land: Liksom de mest bisarra oförrätter på våra breddgrader kan ges absolution i utbyte mot de magiska lösenorden fan vad full jag var igår anses det i Japan vara ett faux-pas av rang att knysta det minsta om att någon kollega under gårdagen gjort Shinjuku osäkert med slipsen i pannan och öppen gylf.

När västerländska affärsmän besökte Japan tvingades de allt som oftast med ut på lokal efter arbetsdagens slut, och kunde knappast neka av rena etikettsskäl, oavsett hur oproffsigt det upplevdes eller hur jetlagsdrabbad man var. Så även min far. Då som nu var karaoke en exceptionellt populär umgängesform, och det var således till karaokebaren som kosan styrdes. Trots att min far aldrig jobbat så hårt för att aktivera sitt osynlighetsfält dröjde det inte länge innan denne gravt tondöve och svagröstade man började knuffas i riktning mot scenen av ett gäng överförfriskade japanska kollegor:
– Bo-san! You sing now!
– No, please, I really can't sing very good.
I Japan underdriver den väluppfostrade slentrianmässigt sin egen förmåga.
– Ooooh, Bo-san! Sing now! Come on, Bo-san!
– No, I'm not kidding. I sing very bad.
– Bo-san, come on now! Booooo-saaaaaan! Must sing now, Bo-san!

Äh vafan, tänkte farsan, stolpade fram till karaokemaskinen och valde med avsevärt dödsförakt ett Frank Sinatra-nummer. Efter att pliktskyldigast ha framfört en så smäktande version som de naturliga förutsättningarna tillät av I've got you under my skin återvände han till ett bord där det snabbt visade sig att stämningen förbytts från uppsluppen till gravallvarlig. En samling likbleka japaner satt blickstilla och dödstysta och stirrade framför sig. En av dem drog diskret i min fars kavajärm. Övriga famlade efter garderobsbrickor och tycktes betrakta sprickorna i taket med plötsligt intresse. Ansikten gömdes bakom händer.
– Must leave now, Bo-san.
– What? But we just came here!
– We go now, Bo-san.
– I don't understand.
– No time now, Bo-san, come on. Must go, Bo-san.
– But why?
– Bo-san sing very bad.

Det visade sig att pappas prestation bedömts vara så undermålig att hela sällskapet förlorat ansiktet inför andra närvarande, och hade inget annat val än att gå därifrån i hopp om att mentalt kunna asfaltera över det inträffade. Sinatrahommagen bedömdes ha transcenderat gränsen för lyteskomik och rört sig in i en aldrig förr skådad dimension av social kompromettering. Uråldrig samurajheder hade kränkts. Pappa vidhåller till dags dato att han sjöng helt okej, uppträdde mot protester, hade utfärdat tydligt artikulerade varningar på förhand, och vad var ens problemet från första början. Han har aldrig tagit en ton i offentliga sammanhang sedan dess. Det är ett öppet sår än idag.

Kapitel II: Enhörningens hemlighet

I slutet av 90-talet lämnade min far den tidslinje i vilken de flesta av oss befinner oss. Han lyckades med detta genom att flytta till ett teknologiskt u-land precis när det svenska samhället på allvar började digitaliseras. Tiden stannade. Han har aldrig skickat ett sms, aldrig skickat ett mejl, aldrig använt internet. Han har en fax och tycker att text-tv är ett förnämligt sätt att hålla sig uppdaterad med det senaste. Att tala om aktuella händelser med min far blir en allt mer exotisk upplevelse för varje år som går. För ett tag sedan befann han sig på besök i Sverige, och vi var bjudna på middag hos släkten. Min far presenterades för en anförvants sambo och förhörde sig, som man ju gör, om vad vederbörande jobbade med.
– Webbredaktör på SVT Play.

Jag insåg att den fortsatta diskussionen luktade katastrof. Denne välartade 30-åring hade lika gärna kunnat säga att han grävde guld på månen eller att han bar huvudansvaret för att rykta prinsessan Kunigundas hjord av pastellfärgade enhörningar i Landet Utanför. Döm om min förvåning när farsan lyckades kryssa igenom detta minfält med hjälp av allmänna frågor om lön, framtidsutsikter, hierarki och trivsel. Jag trodde inte mina öron. Precis när webbredaktören ursäktat sig för att uppsöka påfyllningsbrickan och försvunnit bakom ett hörn vände sig pappa mot mig:
– Hördudu… finns det färg på internet?

Kapitel III: Immaterialrättsliga bryderier

För inte så länge sedan fick jag, som en blixt från klar himmel, följande fråga av min far under ett telefonsamtal i samband med att jag skulle försöka förklara det här med en blogg och dess för- respektive nackdelar gentemot tryckt media.
– Vem äger internet?
Detta visade sig vara en förvånansvärt svår fråga att svara på. Jag försökte berätta lite om ARPANET och hur stort nätet är idag kontra då, hur det är svårt att härleda äganderätt till en koppling mellan två eller flera datorer och att denna i så fall skulle delas mellan en enorm mängd olika internetoperatörer. Det hela var ganska ad lib. Slutsatsen var att ingen enskild aktör plötsligt kommer stänga av internet för att det inte är lönsamt.

Efter att jag lagt på luren blev jag så psykad av frågan att jag tvingades utreda vidare, och gjordes av en insatt källa uppmärksam på de tretton namnrotservrar som styr nätets domänsystem. Inte heller dessa ägs av en och samma aktör, men de utgör ändå internets skelett på ett intressant sätt. Jag började fila på ett imaginärt filmmanus med arbetsnamnet Mission Impossible V: DDOS-day.
– This terrorist organisation will target the thirteen name root servers of the internet. Influential tweets will go unread. Anarchy will reign. Your mission, mr Hawke, should you choose to accept it…

Inget av detta kom dock min far tillgodo. Jag vidarebefordrar frågan till den insatta läsekretsen: Vem äger internet? Det är inte acceptabelt att strutsa frågan genom utläggningar om komplicerade strukturer som alla mynnar ut i "ingen". Om ingen är svaret, vem kommer då närmast att äga internet? Vem sitter på aktiemajoriteten? Vem äger internet?

2012-05-11 00:00 15 kommentarer