Boktisdag: ”…så jag postade en död jordekorre till förlaget…”

2012-05-15 15:34 8 kommentarer

På tisdagar skriver bloggen om böcker. Denna tisdag om Harlan Ellison.

Låt oss börja med en halvapokryfisk Ellisonhistoria, som jag bara fått bekräftad i delar, men inte ser någon större anledning att betvivla: För många år sedan hamnade Harlan Ellison i en av sina oräkneliga konflikter med ett bokförlag. En annons för ett cigarettmärke hade införlivats med en pocketupplaga av en av Ellisons böcker. Inte så att han hade några moraliska betänkligheter, storrökare som han är, men det hela utgjorde icke desto mindre ett kontraktsbrott, och rimligtvis hade pengar växlat ägare utan att Ellison fått sin bit av kakan. Fly förbannad slängde sig Ellison på luren till den ansvarige, som dock strutsade samtalen. Förläggaren gjorde sig komplett oanträffbar. Då detta begav sig* kunde man i USA skicka post utan porto, varpå mottagaren blev betalningsskyldig. Harlan började därför att omsorgsfullt slå in och skicka tegelstenar till förläggaren. Efter 213 stycken ansåg sig Ellison ha kommit upp i tillräckligt höga värden för att låta udda vara jämnt, och avslutade kontakten genom att skicka en nyligen avliden och på gatan upphittad jordekorre, som i högsommarvärmen hann bli rätt mogen innan paketet öppnades på förläggarens kontor.

Harlan Ellison är författare, mest känd för sina korta historier. Han fyller 78 om två veckor och är i högsta grad aktiv. Det område inom vilket han blivit mest uppmärksammad är science fiction, där han vunnit drivor av priser. Precis som att Andy Kaufman pre-Man on the moon betraktades som främst en komiker för andra komiker är Ellisons inflytande mest påtagligt för att han påverkat många andra författare – hans egna framgångar är förvisso stora nog att låta honom bo i en enorm egendom utanför Los Angeles med excentrisk arkitektur, känd som The Lost Aztec Temple of Mars, men mycket tack vare Ellisons egen notoriska osamarbetsvillighet över kontraktsfrågor hittar man honom inte hos Akademibokhandeln. Han skrev förordet till en av de första samlingsvolymerna av Neil Gaimans The Sandman, efter det att han och Neil blivit goda vänner. Relationen började genom att Gaiman hittade ett obehagligt samtal, inringt mitt i natten, på sin telefonsvarare, där en ilsken man levererar en uppsjö innovativa dödshot och invektiv, för att avsluta med att uppge sitt namn och kräva att bli uppringd pronto. Detta visade sig vara Ellison, som sporrats att ringa upp Gaiman för att han just kommit över några nummer av The Sandman och dragit slutsatsen att serien var genialisk. Ett stort antal författare som minns Ellison från storhetstiden på 60- och 70-talen anger hans historier som skälet till varför de alls började skriva.

Just Neil Gaiman brukar berätta en annan historia om Harlan Ellison. Efter att paret började kommunicera frekvent var Gaiman på besök i Los Angeles, och hörde då av sig till Ellison per telefon. Ett stressat svar västes i luren:
– Gaiman! Du måste komma över hit nu! Det är akut!
Sagt och gjort: Gaiman kastade sig in i en taxi, befarandes att Ellison låg och flåsade efter en stroke eller dylikt. Så var dock inte fallet. Ellison visade sig sitta och fika artigt med en kvinna i sitt märkliga kråkslott, och presenterade belevat Gaiman för henne. Därefter drog han med sig Gaiman in i köket för orientering:
– Gaiman! Det där är en av mina förläggare. Jag är skyldig henne en historia, och deadlinen är bruten med flera månader. Jag har ljugit och sagt att jag skickat manuskriptet med FedEx och att de måste ha slarvat bort det, men idag dök hon plötsligt upp här och ville ha originalet! Kan du distrahera henne i någon timme medan jag går och skriver den?

Harlan Ellisons två mest kända verk är båda bara några få sidor långa: Det första heter Repent, Harlequin! said the Ticktockman, och handlar om en upprorshandling i ett fascistsamhälle där brist på punktlighet straffas med döden, berättad med en omvänd kronologi som kom att bilda skola. Det andra heter I have no mouth and I must scream, och är en dystopisk liten historia om hur de sista fem människorna i världen plågas av en hämndlysten artificiell intelligens. En utmärkt introduktion till Harlan Ellison finns att hitta i form av dokumentären Dreams with sharp teeth, som svämmar över av både bevarade och nyinspelade intervjuer, anekdoter, bekantas vittnesuppgifter, filmklipp med mer.

Nyckeln till en hel del av Ellisons utagerande beteende förefaller vara att han själv mobbades svårt under sin uppväxt, vilket skapade en revanschlusta som präglat hela hans liv och inte sällan tar sig osunda uttryck. En universitetslärare som en gång gjorde misstaget att råda Ellison att ge upp författardrömmarna då ingen talang fanns att skönja i den inlämnade skrivuppgiften, fick under resten av sitt liv (dryga 40 år) ett exemplar av allt Ellison publicerat hemskickat av författaren själv, ofta tillsammans med tidningsurklipp och kopior av diverse diplom. Samma energi som Ellison visade upp i sina privata vendettan kunde dock tyglas till att inspirera andra. I Dreams with sharp teeth berättar en framgångsrik Hollywoodbaserad manusförfattare att han under 70-talet av sin grundskolelärarinna, som anat hans talang, fått en bok med personlig dedikation från Harlan. Jag minns den inte ordagrant, utan citerar ur minnet i hopp om att andemeningen går fram:
– Dear Joe! My name is Harlan Ellison. I come from the year 2006, way off in the future. You are a famous writer here, where you are read, studied, appreciated and admired. Your teacher told me about you, and about the fact that you sometimes have doubts about your talent. From where I'm standing, you must understand how absurd this must seem. Please believe in yourself.

Nedan en kort scen ur Dreams with sharp teeth, som säger mycket om Harlan Ellisons personlighet. Han är rapp, han är aggressiv, han är smart, rolig och extremt revirmedveten. Dessutom får åtminstone jag intrycket av att Joe Pesci måste ha baserat sin karaktär Leo Getz ur Dödligt vapen-filmerna delvis på Harlan.

*Shout-out till Kristina2 här.

2012-05-15 15:34 8 kommentarer