Långfredag: Cannes

2012-05-18 13:36 3 kommentarer

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för.

Denna fredag om filmfestivalen i Cannes (i allmänhet, och om fjolårets upplaga i synnerhet) dit den nyligen ackrediterade bloggen för övrigt planerar att återvända i nästa vecka och varifrån den planerar att blogga kontinuerligt.

1954 hände tre saker som cementerade Cannesfestivalens rykte som världens enskilt viktigaste filmhändelse (i bitter konkurrens med Oscarsgalan). En av dem var ett träd, de andra två var bröst: I början av året inleddes ett samarbete mellan Parisjuveleraren Suzanne Lazon och den legendariske regissören Jean Cocteau, vilket resulterade i den ikoniska Palme d'Or, Guldpalmen, som omedelbart vann erkännande som en av filmvärldens mest prestigefyllda utmärkelser. Senare samma år poserade Robert Mitchum inför pressfotograferna tillsammans med den franska skådespelerskan Simone Sylvia, som spontant bestämde sig för att slita av sig toppen och exponera sina behag till pöbelns innerliga bifall. De bilder som togs spreds världen över. Under det fortsatta 50-talet kom Brigitte Bardots årliga bikinipromenader på stranden nedanför croisetten att bli ytterligare en del av legenden om filmfestivalen i Cannes: En smältdegel där dekadens samsades med förfining, vulgaritet med smakfullhet, det utmanande med det intellektuella, det internationella med det djupt franska.

Man kan lätt få för sig att Le Festival International du Film de Cannes är en publikattraktion som samlar filmälskare från världens alla hörn. Så är inte fallet. Filmfestivalen i Cannes är en ren bransch- och medieangelägenhet. Hit är bara journalister, filmskribenter, kritiker och folk knutna till själva filmindustrin, från producenter till annonssäljare, välkomna. Ackrediteringsprocessen är en sägenomspunnet komplicerad affär: Som skribent uppmanas du skicka in ett inskannat exemplar av ditt visitkort, ett fastställt antal pdf-filer med filmrelaterade artiklar du skrivit, en handfull av publikationens omslag för att styrka dess cineastiska relevans, ett personligt brev från den ansvarige utgivaren samt givetvis en presentation av dig själv inklusive nytagen bild. Du kan också förvänta dig personliga följdfrågor via mail. Först efter veckor av ovisshet och franskspråkig korrespondens med pressavdelningen kommer det: Godkännandet.

Själva festivalen är förlagd till Palais de Festival, även känt som The Bunker, en byggnad som med annex inräknade har en golvyta på 25 000 kvadratmeter. Smeknamnet är mer passande än det officiella: Komplexets fulhet, signerad arkitektfirma Bennet & Druet anno 1979, accentueras spektakulärt av dess fantastiska läge mitt på croissetten och med havet i ryggen. Palais de Festival delar sin arkitektoniska filosofi med Las Vegas casinon, fantasylitteraturens Slottet Ghormenghast och storstadskomplex ur William Gibsons cyberpunkuniversum: En gigantisk labyrint full av underliga rum, rulltrappor, presscenter, återvändsgränder, konferensavdelningar, vindlande korridorer som förefaller leda någonstans men som dumpar dig i märkliga källarförråd, caféavdelningar med gratis garvsyra. Vill det sig riktigt illa kan man förirra sig in i det vidsträckta våningsplan som ockuperas av Marche du Film, en sorts filmmarknad där producenter av allt ifrån lågbudgetsplatter till softcoreerotik ställer ut i hopp om att attrahera nya distributörer. Ser du något så när välbemedlad ut påminner gatloppet genom Marche du Film om en marknad i Bangkok: Medan du springer mot utgången med händerna för öronen haglar påstötningar om att bli din nations generalagent för Mega Shark vs Giant Octopus: The Reckoning, svartvita lågbudgetdramor om yakuzan, aboreginska dokumentärprojekt och reboots av Emanuelle-franchisen. De riktigt luttrade festivalrävarna kan planritningarna som vore de högerhandens baksida, och rör sig mellan två platser lika snabbt som om de kunnat gå genom väggar.

Den lycklige som kvalificerat sig som en av de drygt 5 000 ackrediterade och därmed anser sig ha upphöjts till filmpressens världselit serveras snabbt en stor tårtbit ödmjukhet: Festivalen är ett skoningslöst klassamhälle, med en hierarki baserad på färgskala. Det id-kort du vid alla tidpunkter förväntas bära runt halsen avslöjar omedelbart din plats i rangordningen. I fallande värdeskala är färgerna vitt, rosa, blått och gult. Det vita kortet, carte blanche, ger dig snabbt tillträde till alla de viktigaste visningarna. Härstammar du däremot från en fjärran arktisk provins, där inte ens den tidning som lyckas sälja ett exemplar per medborgare skulle kunna mäta sig med kontinentalpressens upplagesiffror, kan du kallt räkna med att få ett kycklingfärgat kort överräckt av en volontär som knappt förmår dölja sin skadeglädje. Konsekvenserna av detta är inte genast uppenbara: De visar sig när du i god tid ställer dig i kö till din första större filmvisning.

Palais de Festival inhyser ett antal biografsalonger av varierande storlek, från Theatre Lumière med sina 2 500 platser till relativt intima små salar. Lumière är skådeplats både för de tävlande filmernas premiärvisningar, och för de mer formella galapremiärer som äger rum kvällstid. Låt oss begrunda siffror som tidigare nämnts. Antal ackrediterade besökare: Kring 5 000. Kapacitet hos den huvudsakliga biosalongen: 2 500. Det visar sig snabbt att man köar efter färg. Är publiktrycket tillräckligt stort hjälps det inte att man säkrade förstaplatsen i den gula kön 90 minuter före utsatt tid: I tur och ordning kommer varenda vit, rosa och blå korthållare att släppas in före dig. Saktfärdiga medlemmar av Klan Blå kan komma släntrandes i sista sekunden, utan att behöva stå i kö ett enda ögonblick, och avslappnat lunka förbi dig där du står bakom kravallstaketet och hoppfullt bevakar säkerhetsvakterna med en surikats koncentrationsförmåga. Situationens inneboende humor går inte förlorad på dessa bonvivanter, som gärna pekar och skrattar åt dig medan du visualiserar dig själv knytandes uppblåsbara djur av deras tarmar.

Det frö som skulle växa upp till att bli filmfestivalen i Cannes såddes i själva verket under en helt annan filmfestival: Venedigs. Redan 1932 började man här tävla i film, och då mediet var på modet blev prestigen länder emellan snabbt stor – det gällde att torgföra sin egen kulturella särart med största tänkbara tekniska finess. Medan 30-talet fortlöpte blev de nationalistiska strömningarna i Europa allt starkare, och den italienskbaserade festivalen kom allt mer att börja avspegla dessa, till förtret inte minst för de franska delegationerna som representerade en av kontinentens mest innovativa och produktiva filmindustrier. Efter ett halvt decennium av kontinuerlig förnedring räknade man 1938 med att äntligen få sin stora revansch: Fransmännen kom till festivalen med den massivt favorittippade La grande illusion, Jean Renoirs pacifistiska drama om franska officerares flyktförsök från ett fångläger under första världskriget – en film som gått till historien som ett mästerverk. Men icke: La grande illusion fick inte ens ett omnämnande, och festivalens förstapris delades istället mellan två filmer: Dels Olympia, en tyskproducerad propagandafilm beställd av Josef Goebbels för att glorifiera de ariska framgångarna under OS i Berlin tidigare samma år, och dels fascistdramat Luciano Serra, Pilota, producerad av Benito Mussolinis son Vittorio. Reaktionen blev ett ramaskri. Fransmännen stormade ut från festivalen med löfte att aldrig återvända, och jurymedlemmar från USA och Storbritannien avgick i sympati.

Redan samma år började franska filmlobbyister att uppvakta regeringen i hopp om att få till stånd en rivaliserande festival, en som skulle vara befriad från politisk censur. Man övervägde ett antal olika städer, och stod till slut i valet och kvalet mellan Atlantkustens Biarritz och Medelhavets Cannes. Den officiella motiveringen till valet har att göra med Cannes distinkta ljus och luft, men en mer cyniskt förklaring är att staden gick med på att betala kostnaden för en filmanläggning att inhysa festivalen i.
När 1939 års Cannesfestival invigdes den första september trodde man sig ha vunnit en betydande kulturell seger över axelmakternas mörkermän, men sista ordet visade sig inte vara sagt: Dagen efter premiärvisningen tvingades man ställa in festivalen. Tyskland hade under natten tågat över polska gränsen, och andra världskrigets utbrott var ett faktum. Först efter krigsslutet återvände filmbranschen till Cannes, i september 1946, och har så gjort varje år sedan dess, även om festivaldatumen flyttats till våren för att hinna visa världspremiärer tidigare än konkurrerande filmfestivaler som Berlins, Venedigs och Stockholms.

Att ha festivalens ursprung i åtanke hjälper eventuellt till med att sprida lite mer ljus över det som hände den 19 maj i fjol, en händelse som dominerade mediebevakningen och som gått till historien som en av festivalens största skandaler. Om du som gästande journalist inte antingen filmar eller tillhör någon av världens mest tongivande tryckta publikationer får du nöja dig med att observera de presskonferenser som åtföljer visningarna av alla festivalens tävlingsbidrag på monitorer från andra delar av palatset. Det finns fördelar: Ibland är det skönt att slippa närvara, utan att istället få betrakta det som sker med den distans som en död glasskärm skänker. Lars von Triers presskonferens för Melancholia, som visats kvällen innan, var ett sådant tillfälle.
– Jag kan förstå Hitler, men visst, han gjorde många fel. Han var inte vad man skulle kalla en god människa, men det finns mycket hos honom jag kan förstå, till och med sympatisera med lite. Jag är naturligtvis inte positiv till andra världskriget, och inte antisemit. Fast till judar är jag inte odelat positiv, förstås, Israel givetvis är en smärta i röven.

Lars fortsatte på samma tema genom att besvara till ämnet helt orelaterade frågor med att prisa det tredje rikets tongivande arkitekt Albert Speer och att antyda att en slutgiltig lösning på problemet med journalister inte skulle vara helt fel. Stämningen kring monitorerna, där mången fransk filmkritiker med ockupationen av Paris som en tongivande del av familjehistorien samlats, var idel dödstystnad och pulserande pannvener, för att till slut brisera i en strid ström av merde och sacre bleu.
En mer förlåtande publik hade kunnat haft överseende med Lars von Trier, som dels är mycket mån om sitt rykte som provokatör och dels är väldokumenterat usel på social interaktion. Fadäsen kunde knappast missuppfattas som ideologisk programförklaring, utan ett effektsökeri med pinsamma konsekvenser för alla inblandade: "Jag har inte sett Kirsten Dunst se så olycklig ut sedan jag berättade för henne att mitt kokain tagit slut på Oscarsgalan 2006", hälsade författaren Brett Easton Ellis via Twitter.

Samma dag kallades festivalens ledning samman för ett extrainsatt möte, och beslöt sig, trots offentlig avbön från Lars von Trier, för att saker hade sagts som ej kunde tas tillbaka: von Trier förklarades därmed persona non grata från festivalen, med omedelbar verkan. I kön till Takashi Miikes Hara-kiri: Death of a Samurai samma kväll rådde bred konsensus bland journalisterna om att den 19 maj hittills artat sig till en utmärkt festivaldag, samtidigt som man som svensk alltid kan se fram emot andra aspekter av samma sakfråga när man språkar med fransmännen:
– So you're suedois, ne c'est pas? Stieg Larsson – I've read! Lots of old nazis hiding up there, no? Neutral country my ass, eh?
– Sure, but our lethal goth women are killing them off as we speak.

Som ofrivillig medlem av Klan Gul, festivalens plebejer, tvingas du snabbt lära dig evenemangets alla genvägar. Du går inte på kvällspremiären, utan på den tidiga visningen av samma film dagen därpå, då majoriteten av alla eftersläntrare är på tok för bakfulla och uttorkade för att orka köa i solgasset. Du prioriterar de filmer som visas utanför tävlan, och därför attraherar en mer sparsmakad publik. Man planerar schemat i förväg, och springer mellan visningar från halv nio på morgonen till två på natten. Du lär dig rävsova i pressrummet, omringad av en allt mer surrealistisk samling journalister som tillbringat mer än en vecka i samma solkiga och nersvettade smokingar. När du ser på film kontinuerligt tre fjärdedelar av dygnet flera dagar i sträck når man ett sorts cineastiskt nirvana: Det handlar inte om att uppskatta en eller annan film, det handlar om att urskillningslöst dyrka filmmediet som sådant. Koreansk sadomasochism på förmiddagen, Pirates of the Caribbean vid lunch, Aki Kaurismäki innan middag, Almodóvar på kvällen, rumänsk diskbänksrealism vid midnatt. Man blir extremt stoisk, ett känslolöst köproffs med skinkor av stål. Och så lär man sig snabbt att bli ett med Cannespubliken, som är framfusig, oförskämd och brutal i sin kritik. En sen kväll fann sig Kings egen utsände på visningen av det två timmar långa ryska dramat Ohkotnik, en segdragen och fåordig historia om en rysk grisbondes olyckliga samliv med en stum hustru och ett neurosedynskadat barn, med monotonin endast avbruten av sporadiska sexuella övergrepp på de kvinnliga brottslingar som mockar ladan som samhällstjänst. Regissör, producenter och filmteam var närvarande på hedersplats i Theatre Lumière, och utsattes utan misskund för publikens vrede i samma sekund som den sista deprimerande bilden tonats ut i svart och eftertexten börjat rulla. Först kommer ett väsande, hissande ljud – man blåser hård luft genom tänderna mot halvslutna läppar: Ssssssss. Sedan börjar kören av burop, följt av färggranna metaforer där filmen likställs med diverse mänskliga restprodukter. Därefter franskspråkiga krav på regissörens huvud på ett fat. Teamet tvingas lämna salongen i skam, med slokande axelpartier, och återvända till hemlandet sargade för livet som yrkesmän. Cannes bryr sig inte, och om fem minuter börjar Nicholas Winding Refns Drive.

Tolv klassiska Cannesögonblick

1953: Bikinipremiär
Bikinin fick sitt stora internationella genombrott i Cannes, tack vare den 18 år gamla Brigitte Bardots mannekängande på stranden, tillsammans med Kirk Douglas, som sa vad alla tänkte: "I've never seen one of those before".

2006: Manlig fägring
Sasha Baron Cohen sällande sig till traditionen att visa celeber hud på Cannes stränder då han i rollen som den kazakstanske reportern Borat Sagdiyev solbadade i en säregen manlig avart av bikinin.

2008: Dubbel överraskning
Jack Black befann sig i Cannes för att marknadsföra den animerade filmen Kung Fu Panda, och råkade i förbigående nämna att hans motspelerska Angelina Jolie var gravid med Brad Pitts tvillingar, vilket paret dittills lyckats hålla under lock. Få av följdfrågorna handlade om Kung Fu Panda.

2003: Ser brunt ut
Vincent Gallo kom till Cannes med sin film The Brown Bunny, i vilken skådespelerskan Chloë Sevigny utför oralsex på regissören själv. Filmen buades ut och utropades till det sämsta som någonsin visats i festivalens historia. Ett segdraget ställningskrig mellan Gallo och filmkritikerveteranen Roger Ebert tog sin början: Gallo kallade Ebert fet. Ebert replikerade med att han kan banta, medan Galla alltid kommer att vara regissör till The Brown Bunny. Gallo påstod sig därpå ha lagt en cancersmittande förbannelse över Ebert tjocktarm. Som svar hävdade Ebert att en videoinspelning av hans rektoskopi skulle varit med underhållande än Gallos film. Gallo bestämde sig till slut för att klippa om rubbet. Försoning följde.

1991: Ris för pris
Lars von Trier kom till Cannes med sin experimentella film Europa, och belönades med Prix du Jury, festivalens bronsutmärkelse efter Palm d'Or och Grand Prix. Trier blev dock rasande över att inte ha tilldelats högsta pris, och tackade genom att släppa statyetten i marken, visa fingret och kalla juryns ordförande Roman Polanski för dvärg.

2008: Drogliberalt
Sharon Stone försökte få Sean "P Diddy" Combs att donera en ansenlig summa pengar till AIDS-välgörenhet, men stjärnan avböjde med orden "sorry, I don't have 320 000 dollars to spare". Stone blev inte svaret skyldig: "What, you've been spending it on crack?"

2004: Krigskritik
Cannesjuryn har traditionellt sett varit notoriskt skeptiskt till dokumentärer. Ett år efter USA:s invasion av Irak gjorde man ett berömt undantag, och belönade Michael Moores Fahrenheit 9/11 med guldpalmen. Man har bedyrat att några politiska budskap inte spelat in, men få tror på det.

1966: Brittiska säten
Ett anonymt PR-geni kläckte idén att marknadsföra Michael Caine-filmen Alfie genom att släppa lös en samling vackra damer iklädda tajta vita byxor med filmens titel över skinkorna. Succén lät inte vänta på sig.

1976: Pornografichock
Japanske Nagisa Oshimas film In the Realm of the Senses, om det destruktiva sexuella förhållandet mellan en hotellägare och en före detta prostituerad, innehöll osimulerat sex mellan skådespelarna. Filmen skapade skandal i Cannes. Man tvingades schemalägga sju extra visningar för att alla skulle få förfasa sig tillräckligt, vissa för tredje eller fjärde gången.

1996: Överklassafari
En ständig motvikt till det pretentiösa Cannes utgörs av de årliga besöken från lågbudgetstudion Troma, i vars katalog vi hittar filmer som Ferocios Female Freedom Fighters, Poultryghost: Night of the Chicken Dead, Rabid Grannies och Redneck Zombies. Under varje festival arrangerar studion sin egen mycket populära parad och åtskilliga hedonistiska strandkalas.

1994: Fingervisning
Quentin Tarantinos Pulp Fiction knyckte guldpalmen rakt under nästan på Krzysztof Kieslowskis Den röda färgen, avslutningen på den trilogi i vilken han utreder den franska revolutionens ideal. Den övervägande franska Cannespubliken buade friskt under utdelningen, Tarantino svarade med långfingret.

1991: Vasst mode
Madonna avtäckte sin spetsiga bh, signerad Jean Paul Gaultier, mitt på röda mattan för att skapa uppmärksamhet kring premiären av In Bed with Madonna.

2012-05-18 13:36 3 kommentarer