Cannes I: Ryskt svårmod, indisk mjukporr

2012-05-25 00:53 4 kommentarer

Jag vet inte hur bekant läsekretsen är med Stendhals syndrom. Vissa mer, andra mindre, säkert. Det nordiskt klingande namnet Stendhal var en pseudonym för den franske 1800-talsförfattaren Henri-Marie* Beyle. I en italiensk reseskildring beskrev H-M hur han 1817 besökte Florens, och hur tagen han blev över stadens enorma konstskatt. Stendhals syndrom är uppkallat efter denna händelse. Definitionen är förvirring, hjärtklappning, illamående, svimningsanfall och hallucinationer till följd av överexponering för stora mängder konst**. Festlig synonym: Hyperkulturemia. Jag utmanar dig att på ett organiskt sätt fläta in detta ord i valfri bisats under morgondagens lunchdiskussion och posta resultat och reaktioner här.

Filmfestivalen i Cannes framkallar nog en mild variant av Stendhals syndrom hos de flesta, i alla fall om man envisas med att försöka se så många filmer som möjligt under de timmar projektorerna snurrar. Det blir mängder av intryck, ofta från kulturkretsar med helt egna konventioner. Jag landade i Nice vid lunch, tog bussen till Cannes, registrerade mig***, plockade upp den ohemult fula lilla Cannesväskan (framtida tävlingspris!), dumpade bagaget på hotellet (som inte var så mycket inrökt som det var att checka in i ett stort lungödem) och satte fart mot kärnverksamheten.

Först på menyn hamnade den indiska regissören Ashim Ahluwalias Miss Lovely, visad utanför tävlan. Jag hade inte det blekaste aning om vad jag skulle få se (det hör till charmen), och det visade sig vara ett drama om produktionen av mjukporrfilm med skräckinslag i det sena 80-talets Bombay, en kriminell verksamhet som i kombination med en olämplig störtförälskelse försätter huvudpersonen i fritt fall mot samhällets botten. Man kan säga att Miss Lovely på många sätt och vis var en österländsk Requiem for a dream, fast med hindisk gladporr istället för tjack.

På vinst och förlust gick jag efter detta och ställde mig direkt i den nya kön till samma salong, denna gång till Sergei Loznitsas In the fog. Vilken roligt sammanträffande, tänker den beläste läsaren, det är ju samma titel som den vitryske författaren tillika samhällsteoretikern Vasil Bykovs andravärldskrigsroman från 1989! Detta är dock alls ingen sjuk slump, det rör sig tvärtom om en filmatisering av just denna tungsinta lilla volym om inhemska kollaboratörer i det av tredje riket ockuperade landet. Rysk film, som jag varken har speciellt omfattande eller god erfarenhet av, är något alldeles speciellt. När jag träffade Daniel Espinosa medan han satt och klippte färdigt Safe house frågade jag honom hur det kommer sig att nordiska regissörer går hem i Hollywood. Han svarade med en lång och mycket genomtänkt utläggning om det europeiska filmlandskapet. Den fick inte rum i tidningen, men andemeningen var som följer: De nordiska länderna har små filmmarknader och ett filmspråk inspirerat från väst: Hans egen framgångsbiljett Snabba cash var en gangsterfilm, Tomas Alfredsons dito var en vampyrfilm – båda tillhör genrer som begrips i Los Angeles, berättade på ett konventionellt om än osedvanligt begåvat sätt. Regissörerna är med andra ord redo att börja jobba i Hollywood på kort varsel utan att behöva omskolas, samtidigt som hemlandets filmmarknad är så liten och hårdbudgeterad att de lätt låter sig lockas härifrån. I ett land som Frankrike, däremot, är filmmarknaden så stor att det inte finns någon större anledning för en regissör att flytta utomlands, och i öst är filmkonsten och de estetiska idealen så aparta från västerländska konventioner att de inte går att översätta.

Det sistnämnda är alltså poängen i just det här fallet. Jag roade mig med att sitta och klocka klippen i In the fog. Väldigt få av dem var kortare än 90 sekunder. Klippningsarbetet måste gått på nolltid: Varje klipp markerades till och med av ett cigarettmärke i övre högra hörnet, och det kan inte funnits fler än 100 stycken i en över två timmar lång film – det är ungefär vad en Bournerulle gör av med per scen. Klippen är i regel fyllda av tystnad, ofta talande sådan. Kameran betraktar skeendet med en snigels oändliga tålamod. Små åthävor får lågintensivt dramatiska effekter, som en långsam förändring av skärpedjupet. Den press som lyfts från klipprummet hamnar istället på ensemblen, som måste repetera skoningslöst och spela teater med stor övertygelse. Det är mycket imponerande. Allra mest fantastiskt var en låååång tagning som börjar i ett litet rum med en dialog som pågår några minuter. Kameran följer en av karaktärerna ut ur byggnaden, längs en lång grusgång, tills denne vänder sig om och fäller en perfekt, ensam tår som rinner nedför kinden. Hade han inte lyckats pressa ut lite saltvatten exakt då hade allt behövt göras om från början. Jag skulle gärna velat veta hur många tagningar som gick åt för att få till stånd både denna och resten av filmens scener. 127 minuter vitryskt svårmod är kanske inget jag skulle rekommendera som hälsosam daglig kost, men In the fog var tveklöst en upplevelse. Jag har annars svårt att bedöma kvalitet i Cannessammanhang, det är lite som att försöka recensera luften eller regnet.

Kvällen avslutades i skräddarställning med en sen pistagemjukglass under en propagandamånskära i sanden framför den enorma bioduk som står uppställd i vattenbrynet nedanför croisetten och dit alla som känner sig manade är välkomna. Man visade Hajen.

*En riktig hen.

***Blev jag uppgraderad till blå? Nej. Och med tanke på hur generöst jag överdrev storleken på min läsekrets så är det bara att konstatera att jag gjorde mitt bästa så till den grad att inte ens verkligheten fick stå i vägen. Samtidigt finns det en fin gemenskap bland oss i klan gul, varje gång man ser någon med skambrickan runt halsen är lite som när två sörjande träffas under en gravöl och nickar avmätt och förstående mot varandra.

På Rivieran är hundar och katter bästa kompisar och gillar att sova på varandra.

Palais de Festival, en fantastiskt ful byggnad, lyckligtvis huvudsakligen kamouflerad bakom Monroeplakat. Till vänster skymtar röda mattan upp till Salle Debussy, "knegarsalongen", där de flesta större pressvisningar äger rum. Galapremiärerna, dit smokingklädda filmdignitärer vaggar lika majestätiskt som Antarktis kejsarpingviner under parningssäsongen, ligger i en spegelvänd flygel längre bort åt vänster i bild.

Pressrummet, där det surfas Facebook som om morgondagen inte fanns.

Du som irriterar dig på folk som förväxlar kronografvisaren med sekundvisaren och därför går runt med tidmätningen konstant igång kan eventuellt notera med viss vrede att sekunderna inte är synkade på världsuren.

De mystiska presskåpen, som du öppnar med ditt presskort. Funkar som en temporär gästbrevlåda där du varje dag plockar upp drivor av underlig direktreklam.

En skön grej är att förvirring omöjligt kan uppstå i palatset i händelse av force majeure.

"Ja vafan, det är ju kul att Loznitsa försöker, men något Khrzhanovsky är han näppeligen. Nämen kolla där, Nicole Kidman!" Fritt översatt ur kritikerhänget efter kvällsvisningen utanför Salle Debussy.

2012-05-25 00:53 4 kommentarer