Cannes III: Köer, kortfilm och prisutdelning

2012-05-27 02:36 1 kommentar

Det finns en hel gren av matematik tillägnad köandet, först utforskad av en dansk ingenjör vid namn Agner Krarup Erlang när förra seklet var ungt. Köteori handlar om att beräkna effektivitet i olika kösystem, baserat på parametrar som ankomstintensitet hos kunderna, antal betjäningsstationer och tid för betjäning. Matematiken står dock i regel på systemets sida, och bryr sig mindre om varje enskild kunds upplevelser och valmöjligheter. Här handlar det snarare om psykologi.

Jag vet inte i hur hög utsträckning läsekretsen haft nöjet att köa i olika kultursfärer, men skillnaden är stor. I Sverige är köandet heligt och byggt på ankomsttid. Det anses att först till kvarn först ska få mala – även om det finns normbrytande fenomen, exempelvis när det öppnas en extra kassa i affären och alla tidigare förvärvade köplaceringar i den ursprungliga kön enligt allmän överenskommelse inte medger förtur i den nya. I Tyskland funkar det enligt följande: Om det finns tydligt anslagna regler för hur kön fungerar köar man med militärisk disciplin. Är det mer oklart utbryter anarki. Japansk etikett borgar för att köandet sköts exemplariskt, och dessutom utan sura miner eftersom det anses vara höjden av social bortgjordhet att visa upprörda känslor.

Hur funkar det i Cannes då? Det finns ett annat svensk köfenomen som har en hel del gemensamt med de franska filmfestivalsköerna, och detta uppstår när folk väntar vid övergångsställen. Ingen köar vid övergångsställen. Alla ställer sig istället på en lång rad längs trottoaren; av någon anledning ser ingen svensk någon anledning att stå bakom en annan så länge det inte finns några naturliga begränsningar i sidled, utan har istället utvecklat ett märkligt system där alla står först i kön. Så är det ofta i Cannes: Köerna är så långa att de ringlar sig långt utanför kravallstaketslabyrinterna, till asfalterade ingenmansland där de teoretiskt sett kan bli hur breda som helst. Alltså ställer sig inte senkomlingar bakom siste man, utan bredvid. Ett fascinerande racinglopp i ultrarapid tar sin början, där det gäller att oändligt långsamt hasa framåt tills du vunnit placering och hamnar snett framför personen du just ställt dig bredvid, varpå du återigen rör dig in mot köns mitt och hamnar framför vederbörande. Jag har sett slow motion-kapplöpningar som dessa vara i över 50 minuter, under vilka två kombattanter kämpar om att avancera kring decimetern i försöken att diskret få in armbågen framför den andre. Som hoppfull anhängare av tron på människans inneboende godhet letar jag ofta efter minsta tecken på en inre moralisk konflikt hos dessa köstrebers, och har aldrig kunnat upptäcka minsta lilla: I Cannes har man bittert fått lära sig läxan att man antingen kan vara hänsynslös och sitta i mitten, eller vara schysst och få tillbringa 120 minuter i 25 graders vinkel mot bioduken.

Dagen började med kortfilmer, en maratonsittning i vilken samtliga tävlande kvartslånga bidrag visades rygg mot rygg. Det var en blandad giv där en mystisk form av mögel härstammande från en avliden kvinnas nersuttna läsfåtölj startade en dödlig epidemi i den amerikanska södern, en maorisk kvinna jobbade dubbla skift som flygplatsstäderska medan barnen bodde i bilen, en psykotisk skolungdom mördade sin bästa vän med hjälp av en plastpåse, och tre papperslösa ryska flyktingar spacklade in ett ägg i en marockansk slumvärds lägenhetsvägg. Kortfilmen är ett underskattat format: Det går alldeles utmärkt att under loppet av 15 minuter berätta en historia som är båda engagerande, komplex och tillfredsställande, ett faktum jag gärna skulle vilja påpeka för regissören av dagens avslutande film. Vi kommer dit.

David Cronenbergs Cosmopolis, då. Till att börja med är det intressant att konstatera att varje enskild festivalsalong har sitt eget kulturella mikroklimat: I Salle Debussy, till exempel, där industrifolk är i majoritet gentemot journalisterna, applåderas det högljutt under den hiskeligt fula lilla animation som inleder varje film, där den tänkta kameran följer svävande trappsteg upp mot stjärnorna till festivalens väntande logotyp. I Salle de Soixantieme, där reprisvisningar hålls för enbart press, är det däremot dödstyst. Kanske i protest mot osamarbetsvilligheten hos det audiovisuella presskontoret eller den allmänna bristen på information, vad vet jag – stämningen av passiv aggressivitet gick inte att ta miste på.

I filmen, baserad på en av Don DeLillos minst uppskattade böcker, följer vi den 28-årige affärspampen Eric (Robert Pattinson) på väg i limousin genom New York till följd av en fix idé om att klippa sig på andra sidan staden. Limousinen fungerar som mobilt kontor, sängkammare, bar och toalett, och utanför de tonade rutorna äger diverse underliga händelser rum. Såväl boken som filmen består av kritik mot rovkapitalismen, men källmaterialet är illa lämpat att översättas till vita duken. Är man inte exceptionellt snabbtänkt eller redan på förhand förtrogen med bokens frågeställningar lär mycket av informationen gå förlorad, och stora sjok dialog blir överflödiga. Därmed inte sagt att dessa vare sig är ointessanta eller substanslösa, men i skriven prosa kan man ta sig tid att absorbera allt i egen takt. Så inte här. Robert Pattinson gör i och med Cronenbergsamarbetet ett högst överlagt val att lämna den typ av film han kommit att bli förknippad med, men i slutändan framstår ingen av de två som vinnare. Cosmopolis är det mest svårtillgängliga jag sett från Cronenberg sedan Spider och Naked lunch, men föll mig mindre i smaken än båda två. För fans av regissören eller författaren finns ingen anledning att hålla sig borta, för andra kan jag tänka mig ett flertal.

Kvällen tillbringade jag på prisutdelningen i kategorin Un Certain Regard, vars uppgift är att lyfta fram originella och annorlunda filmer från olika delar av världen, och som har ett gott öga till debuterande regissörer. Juryns ordförande Tim Roth framstod som en mycket sympatisk herre, men han är å andra sidan en så bra skådespelare att man inte vågar dra några slutsatser av detta. Icke desto mindre hoppade han upp i famnen på den mycket storvuxne och lika glade som spektakulärt bakfulle regissören till Le Grand Soirée, som tilldelades juryns hederspris.

Vinnare blev dock, mycket välförtjänt, den After Lucia som jag både såg och skrev om under gårdagen. After Lucia har legat och skavt i hjärnbarken ända sedan visningen, och för mig personligen var det mycket försonande att få se 17-åriga huvudrollsinnehaverskan Tessa Ia Gonzalez Norvind, som tillbringade hela filmens speltid i transit från den ena djupt kränkande tagningen till den andra, stå glad och lycklig på scenen tillsammans med resten av filmteamet, arm i arm med en lika glad jämnårig skådespelare som i en av scenerna kissade på hennes huvud. För att inte må för dåligt under gårdagens visning tvingades jag ofta sitta och erinra mig själv att det bara var en film jag såg, och att alla barnen säkert hade hur trevligt som helst under inspelningen. Ceremonin var på så vis ren och skär katarsis.

En biografisk film om impressionisten Pierre-Auguste Renoirs sista reumatiska år avslutade kvällen, och gjorde vad den kunde för att bekräfta alla de värsta fördomarna man kan ha om fransk film: Vackert filmad, välspelad, oändligt lång, mycket vårtgårdar i bild och med ambitionen att berätta banala ting på det mest pretentiösa sätt som finns inom räckhåll. En film av detta slag kan omöjligt vara kort, då en speltid på 90 blygsamma minuter skulle gjort substanslösheten alldeles för uppenbar. Trots stor brist på dynamik klockade man in på två timmar jämnt, och slutade som väntat in media res utan att ta ställning till någonting. Du vet också att du befinner dig i Cannes när folk sitter kvar under eftertexterna och till mans stämmer upp i spontan applåd när namnet på filmens fotograf visas i bild.

Icke desto mindre fint att visningen avslutades med att en ensam strålkastare lyste upp hela det närvarande filmteamet, som gavs en stående ovation av alla närvarande.

2012-05-27 02:36 1 kommentar