På måndagar skriver bloggen om tv.
Det är säsongsavslutningstider, vilket även innebär att serier som misslyckats med att uppfylla ställda krav på tittarsiffror går ur tiden. Till serier som nämnts här tidigare och som nu läggs ner hör Awake. Icke desto mindre lyckades man ge den första säsongen och därmed hela serien ett tillfredsställande slut, trots att beslut om nedläggning fattades först den elfte maj, två veckor innan det sista avsnittet sändes. Hur kommer detta sig? Hade Awake slutat på samma sätt även om NBC beställt en andra säsong? Hade man garderat sig genom att spela in dubbla avslutningar, en ämnad för fortsättning och ett alternativ i händelse av nedläggning?
Om det vore så väl. Det finns gott om exempel på raka motsatsen: Även serien Alcatraz fick schavottera efter endast en säsong. När musiken kulminerar för att avslutas tvärt medan bilden klipps till svart och eftertexterna börjar rulla svävar en av karaktärerna mellan liv och död. Hur det går kommer vi aldrig få veta.
Finns det rutiner för hur man avslutar en tv-serie som plötsligt drabbas av nedläggning? Det deprimerande svaret förefaller vara nej. Budget är förbrukad, och från kanalens sida är det pengar i sjön att finansiera inspelningen av ett ny- eller extrainspelat finalavsnitt där de få fans som troget väntar på en upplösning får vad de förtjänat. Där det inte finns pengar finns heller varken lojalitet eller konstnärliga hänsyn. Vårt enda hopp sätts till att en duktig och ansvarstagande manusskribent lyckas lösa båda problemen redan från början: Skriva ett slut som fungerar både som en möjlig seriefinal, men som ändå lämnar öppningar för fortsättning. Om det slut vi fick se i sista avsnittet av Awake var det enda, vilket är troligt, kan jag konstatera att Kyle Killen lyckats med just detta. Man önskar att det kunde gälla fler.
Samtidigt är det lätt att sympatisera med den serieskapare som inte säkrar upp för en möjlig nedläggning. Det kan inte vara enkelt att planera inför ett misslyckande, medan man kan rationalisera cliffhangerslut genom att hävda att en eventuell nedläggning beror på att ingen ändå bryr sig. De stora förlorarna blir, ironiskt och orättvist nog, det tappra fåtal som faktiskt gjorde just det. Problemet förvärras av att det finns en destruktiv folktro inom branschen som gör gällande att cliffhangerslut uppmuntrar till fortsatt tittande, och att man riskerar att tappa publik mellan säsonger genom att ge dem en potentiell mellanstation att kliva av på. Huruvida det finns någon statistik som styrker detta ställer jag mig skeptisk till – för egen del motiveras jag i alla fall inte till fortsatt tittande främst av spänningsmoment, utan av intresse för och omtanke om karaktärerna.
Den seriöse visionären tar konsekvenserna av sitt handlande och ser till gräsrötterna får någon form av avslut även om detta måste ske genom andra medier: Serien Alien Nation avslutades med ett gäng tv-filmer. Jericho, som lades ner efter en säsong men återuppstod efter en publikkampanj bara för att avvecklas på nytt, avslutades i form av en tecknad serie. James Camerons Dark Angel fick sin upplösning i bokform efter sista avsnittets cliffhanger. I värsta fall kan seriens skapare åtminstone delge de berörda tankar om avslutning respektive potentiell fortsättning via media, sociala eller gammel-. Jag inbillar mig att det finns ett oskrivet kontrakt mellan en kreatör och de som hyser genuin uppskattning för hens verk, och att pakten bör hedras oavsett om motiven måste bli andra än de rent ekonomiska.
Det finns förstås ett tredje alternativ: Cliffhangern som faktiskt passar utmärkt som avslutning. Jag har skrivit om öppna slut förr här, och skolexemplet inom tv-mediet är och förblir Twin Peaks.
Vilka seriefinaler minns läsekretsen? Bra eller dåliga, frustrerande, besvikande eller tillfredsställande?
Det tycks vila någon form av förbannelse över varumärket V: Både den en säsong långa tv-serie som sändes 1984 (efter original-miniserien alltså) och den mer sentida nyinspelningen (2010-2011) fick hemska cliffhangerslut och lades sedan ner. Trist.
Mitt favvoslut är ju Buffy säsong 5. Serien var ju tänkt att sluta där, och det är så episkt och sorligt och perfekt slut. Men det funkar också som en extremt bra cliffhanger till säsong sex.
Anna-Karin (och andra Buffyfantaster): Jag vill meddela att planerna på att börja titta igenom denna så varmt rekommenderade serie kommer sättas i verket inom kort, efter att ytterligare några säsongsavslutningar avverkats.
Man kan inte ha en diskussion gällande seriers avslut utan att nämna Firefly (framför allt inte när Buffy redan kommit på tal). En av de bästa serier jag sett (trots att jag inte är något större fan av sci-fi). Den lades ner hastigt och lustigt mitt under första säsongen till mångas bestörtning. Finns nog få serier som väckt så mycket känslor när den lades ner. Fansen svär fortfarande över beslutet och deras protester ledde ju sedermera till filmen Serenity som på något sätt kompenserar förlusten lite. Men långt ifrån tillräckligt.
Tittar igenom de få avsnitt som finns någon gång per år och blir fortfarande helt tom när relationen med karaktärerna bara slits av efter det sista avsnittet.
Lite förvånad över att jag inte sett serien nämnas här i bloggen någon gång (kan ju visserligen ha missat det). Den görs dessutom fortfarande ofta referenser till serien i bland annat Big Bang Theory och Castle (Nathan Fillon har huvudrollen i både Castle och Firefly).
Seinfeld känns ju direkt som en besvikelse då det i slutändan bara var en klassisk klip-episode med återblickar till sånt man redan sett.
Gällande bra slut har ju The Shield ett väldigt poetiskt slut med Mackey som tvingas till ett trist kontorsjobb troligtvis värre än det fängelsestraff han lyckades undvika.
Annars gällande serier som inte riktigt fått chansen men som faktiskt hann avslutas finns Studio 60 on the Sunset Strip där man märker att sista avsnittet verkligen skrevs för att den lades ner.
Är awake värd att ge sig på? Var tokpeppad men läste sen, och fick höra från mer än en vän, att den ägnar ordentligt med tid åt en-skurk-per-avsnitt grejen och att den inte gör det särskilt intressant alls. Vad tycker du?
Christoffer: Jag har inte sett Firefly, men har hört den nämnas i just det sammanhang som du tar upp. Det finns en hel del luckor i min populärkulturella allmänbildning, och en av de mest positiva sakerna med den här bloggen (vilket jag inte kunde förutsett) är hur den här typen av kommentarer gör mig uppmärksam på saker jag förmodligen kommer uppskatta och annars förmodligen gått miste om. Jag sällar Firefly till listan över sevärdheter, och tackar för tipset.
Matte: Jag tyckte Awake var en bra serie, med en intressant och originell premiss som kanske inte till fullo levde upp till förväntningarna. Jag började följa den och fortsatte ända till slutet utan klagomål, men i slutändan tyckte jag nog att den var mer intressant på pappret än på skärmen. Jason Isaacs är en bra skådis, det fanns glimtar av genialitet, men det ligger något i det din vän säger och jag kan inte rekommendera serien utan förbehåll.
Mer problematiskt är att det är svårt att ge goda råd här: I vanliga fall hade jag bett dig att titta på pilotavsnittet och känna efter om tycke uppstod, men i fallet med Awake är pilotavsnittet inte riktigt representativt för serien. Det står ännu inte klart huruvida formatet ska bli ett psykologiskt drama eller en polisserie med en twist. Sanningen ligger närmast det senare, och det valet ledde in serien på en väg kantad av flera svaga avsnitt.
Mina känslor för Awake sammanfattas kanske bäst av att jag tycker att en säsong räckte bra. Vill man se mer av Jason Isaacs kan man göra det i form av utmärkt brittisk deckarserie: Case histories/Brottsplats Edinburgh. Eller se om lite Harry Potter-filmer.
Firefly blir liksom aldrig dåligt, och jag undrar om det är det enda positiva med att den aldrig fick en andra säsong. Det som gör att jag återvänder gång på gång är myten om hur fantastisk en andrasäsong hade kunnat bli. + sjukt bra dialog, svärandet på kinesiska och underbara casten. Fan, nu blir jag sugen igen. Tittar ibland på ströavsnitt för att koppla av, oftast Jaynestown eller Heart of Gold som är mina favoriter.
Niklas: Angående Buffy, så antar jag att du vet att det är en barnserie hela säsong 1 och halva säsong 2. Det blir en vuxenserie i och med (spoiler alert) att Buffy förlorar oskulden i mitten på säsong 2. Om du vill ha tips på vilka avsnitt att undvika innan det magiska händer och det blir tv-historia så kan jag upplysa om det. En del fastnar aldrig, och det är för att de A) bara ser ströavsnitt, eller 
aldrig kommer förbi barnserie-fasen. Men håll ut. Det är något av det bästa som gjorts för TV. Alla kategorier. Det finns avhandlingar skrivna om Buffy, jämförelser med Dickens och Homeros. Själv skulle jag säga att Buffy förändrade mitt liv. Det kan man läsa om här: http://kalashnicore.wordpress.com/2010/05/02/every-night-i-save-you/
Sorry för spam, men mitt B ) blev till en gräslig smiley somehow.
Caprica och Kindred: The embraced fick rätt abrupta slut även om Caprica fick någon form av säcksihopknytning och Kindred kunde ursäkta sig med att huvudrollsinnehavaren körde ihjäl sig, men jag hade gärna sett fortsättningarna.
Och: Varning för spoliers i länken jag skickade.
Nu ska jag sluta Buffy-spamma.
Exempel på bra säsongsavslut står att finna hos serien Sons of Anarchy, speciellt senaste säsongen som avslutades utan att framkalla frustration fast samtidigt gav ett enormt sug efter mer. Rekommenderas varmt.
Anna-Karin: Väldigt fin text. Vad är poängen med kulturyttringar om inte just det, att förändra folks liv till det bättre?
I skuggan av Hindu Kush: Jag noterar för framtida referens. Tack.
Isak: Jag hade blandade känslor kring SoA-avslutningen. Jag tyckte att den, mitt i all dramatik, ändå bäddade för att allt kan återgå till ordningen i nästa säsong, med en överlevande Clay som lär kunna fortsätta att manipulera på klassiskt manér. Jag hoppas att jag har fel, och att Kurt Sutter drar saker och ting till sin spets i säsong fem (som för min del känns mogen att bli den sista, men det har gjorts klart även med en sjätte säsong). Jag gillade slutet på säsong tre, som var lite som en stora stöten-film där allt som hände visade sig vara del av den listiga planen.
Heroes slutade väldigt...störigt. Kändes som att det var designat för att kunna klämma in en långfilm på det.
SoA kan vara den serie som spårat ur mest för mig sen LOST började mecka med tidsresor och whatnot. Kurt Sutter fegar ju ur konstant med öppna slut och deux ex machina. Sen pepprar han av någon anledning serien med scener som är så dumma att jag blir rent konfunderad över hur han resonerar. Bara sista säsongen har hela CIA-prylen, Juice's pappa, Clay's eviga dödsduckande, värdelösa biljakter och våldsamt överspel från många skådisar stått mig upp i halsen. Måtte nästa säsong vara en återgång till tvåan eller trean för att toppa tredje finalen. En butter, beväpnad Opie i baksätet på en polisbil med en snörvlande Stahl i framsätet? Till tonerna av "Hey hey, my my"? Mumma!
Apropå Buffy så har ju spin-offen Angel ett tämligen abrupt avslut, dessutom extremt tragiskt i sann Whedon-anda.
Bästa någonsin är utan tvekan Sopranos.
Och vem kan glömma den oförlåtliga nedläggningen av Carnivale som alstrade ett av tidernas mest frustrerande slut?
Mycket bra bloggpost. Jag är av den binära typen, att när jag följer en tv-serie så ser jag varenda minut, från början till slut. Eller så låter jag helt bli att titta.
Några av de serier som inte redan nämnts:
1) Prison Break. Riktigt bra slut. Det intressanta är att slutet i sig var väldigt entydigt och stängt, men det lämnade öppet för tolkningar av vad som skett under den sista tidsperioden i seriens tidsrymd.
2) Lost. Finalen är så jäkla vacker. När jag såg slutet (första gången) så kände jag äntligen att det var värt att se säsong 4,5 och 6. Såg om det ett antal gånger sen.
Jag led av uppfattningen att The Shield hade lagts ner, men den kanske bara slutade gå i Sverige?
Niklas: Jag tycker helt tvärtom som du med Twin Peaks. Det är den bästa serien någonsin, men slutet... Man vill ju bara gråta. Hur tusan kunde den serien läggas ner på det viset?
För övrigt vill jag tipsa alla bloggens läsare om American Horror Story. Går på TV11, söndagar 22.30. Skräckserie som lånat inslag från en mängd klassiker.
Californications avslutning säsong 3 är något av det mest hjärtskärande jag sett. Framförallt är den fantastiskt uppbyggd med musiken och stämningen. http://www.youtube.com/watch?v=nSEn1gAee7Y
Annars så gillar jag slutet på Sopranos samt alla slut på 24, ett tydligt avslut men ändå med någon liten fråga hängande.
Svempa: Jag ska försöka förklara mina känslor kring slutet av Twin Peaks, och inser att det inte är helt enkelt utan att säga emot mig själv.
Den andra, mycket längre säsongen uppfattar jag som långt mindre engagerande än den första, förmodligen för att David Lynch i stort sett lämnat serien vind för våg och gått vidare med diverse andra projekt (Wild at Heart). Seriens tittarsiffror började dala efter att mordet på Laura Palmer "lösts", mot Lynchs protester. Han kom dock tillbaka för att regissera det sista avsnittet, och slutet på serien är hans avslutande protesthandling: Lynch såg det som ABC:s fel att serien lades ner, eftersom kanalen tvingat den i en riktning som han själv och Mark Frost aldrig avsåg. Han har själv kommenterat slutet:
– That's not the ending. It's just the ending that people got stuck with.
Detta är förstås en intellektualisering, som absolut inte gör slutet bättre om det inte samtidigt förmår att beröra dig känslomässigt. För mig gör det det. Det sista avsnittet får mig att känna saker för serien som jag inte känt sedan den första säsongen, och när slutet blir det värsta tänkbara garanterar det att serien kommer att leva kvar i mitt minne för gott. Det är en överlagd cliffhanger och ingen olycklig tillfällighet. Jag är orolig för att ett lyckligt slut hade låtit mig glömma serien och gå vidare i livet – det som istället hände garanterar att det aldrig kommer bli så, och jag är masochistiskt tacksam för det.
Hur hade du föredragit att serien skulle sluta?
Är det bara jag som har jätteproblem att kommentera?
Jag ser att Buffy säs 5 redan nämnts (slut-slutet i säs 7 är inte alls lika episkt, men öppnar å andra sidan för fortsättningen i serieformat, för att inte tala om slut-slut-slutet på Ängel säs 5 som är jätteöppet. Jag instämmer dessutom i AKs övriga kommentarer om BtVS) och Firefly (som jag ser om ft, alla avsnitt är bäst...) så kan jag lägga till Battlestar Galactica (om det inte.redan nämnts?) Jag gillade det slutet, underbart förvirrande, mest jobbigt i.upptakten innan man hade rätt mindset. Lite "Planet of the apes"-känsla.
Ber om ursäkt för eventuella fel och extra punkter, i min desperation skriver jag nu på telefonen.
Kristina 2: Kan du (eller någon annan utsatt) beskriva kommenteringsproblemen så att jag kan vidarebefordra dem till IT-avdelningen? Det går bra att mejla mig om funktionen strejkar; niklas.nattochdag@hotmail.com.
Niklas: Jag är förtrogen med bakgrunden till varför TP blev som det blev. Dalande tittarsiffror, TV-bolagets press på Lynch etc.
Vilket slut jag hade velat se? Hmm, svår nöt.
Ett av problemen med serien var väl att handlingen flöt ut i så mycket grenar. T.ex. schackspelet som Cooper spelar mot Bob, det hade ju varit underbart om det hade kunnat gå i mål. Tänk att få se Bob bli schack matt...
Problemet är ju inte att det är ett dåligt slut, problemet är att jag inte överhuvudtaget uppfattar det som ett slut. Första gången jag såg avsnitt 30 (är det väl, om man räknar ihop S1 och S2), så letade jag förgäves efter nästa episod. Grymt besviken man blev...
Det är ju så många frågor som aldrig blir besvarade. Vad var det för märklig koppling mellan Laura och hennes kusin? Blir Cooper lycklig ihop med ex-nunnan (Catherine??) Lyckas de ta Bob? Sen tycker jag inte att det är viktigt att själva mordet löses, det är liksom redan överspelat när serien har kommit så långt.
Svempa; Bra svar (det var inte min mening att skriva dig på näsan angående bakgrunden). Jag har pinsamt nog inte reflekterat så mycket över alla de övriga bihandlingar du nämner, och inser att även jag nog skulle välkomna vissa avslut där. De gick liksom i förmörkelse bakom "WHERE'S ANNIE?! WHERE'S ANNIE?!" Tack för breddat perspektiv.
Angel fick ett bra slut trots att de kanske ville hålla på ett tag till, det finns alltid en risk att en serie kan bli dålig om den får hålla på för länge - se Stargate SG-1. 
Firefly slutade så klart helt utan att den ens hade börjat, egentligen. Kanske bra för tittarna på ett sätt, för det blev aldrig någon rejäl cliffhanger - men ett oerhört sug för mer!
Det är konstigt så många skitserier som får fortsätta i evigheter tills folk tröttnat helt, men andra får inte ens en chans att komma igång.
Jag kommer aldrig att få veta slutet på: Strange Luck, Prey, Cupid, Earth2 (eller?) och en mängd intressanta serier som hade kunnat bli bra. Jag kommer därför alltid att vara lite bitter mot TV-bolag som är fega jävlar.
Jag ska titta på Awake nu och se om jag gillar den. 
Det här är en av anledningarna till att jag gillar japanska tv-serier. De planeras (i princip) alltid till endast en säsong och har en historia med en början och ett slut. (Men visst kan serier med dåliga tittarsiffror råka ut för nedläggning mitt i säsongen även där.) Det betyder inte att det inte finns öppna slut ibland men man får oftast ändå någon form av avslut av de viktigaste delarna.
Ett av mina absoluta favoritslut är från Nobuta wo produce som fortfarande får mig att gråta av lycka varje gång jag ser om serien.
Däremot sitter jag fortfarande och funderar på vad jag egentligen tyckte om sista avsnittet av House.
cc: Jag tyckte att Housefinalen var… helt okej, väl? Själva förvecklingarna i intrigen lämnade kanske en del övrigt att önska, men jag tyckte man klippte till svart med rätt känslomässig tonträff.
Jag hade nog föredragit om man lagt seriens fem-sex sista avsnitt på att bygga upp en mer avancerad sammanhängande storyline än Wilsons sjukdom. Men vafan, det har varit fina år med Hugh, och väl bekomme.
Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com
AKTUELLT NUMMER
King / maj / 2013
Verka längre, starkare och smalare än du faktiskt är. King vet hur du fuskar dig ännu snyggare.
Kliniska gator, frodig växtlighet och ett klimat vi européer inte är vana vid – allt på en yta...
Chefredaktör & ansvarig utgivare:
Per Nilsson
Redaktör Kingmagazine.se:
Gustaf Sjöholm
Marknadschef:Sara Svederman
Annonser:Alexander Ringström
Post: King of Sweden, Egmont Tidskrifter, 169 91 Solna
Besöksadress: Pyramidvägen 7, Solna
Telefon kundservice: +46 799 63 20
Telefon växel: +46 8 692 01 00
28 kommentarer | Skriv kommentar