Boktisdag: Haruki Murakami

2012-06-12 20:56 20 kommentarer

På tisdagar skriver bloggen om böcker.

Mycket av det jag läser, har jag märkt, skrivs fortfarande av mina föräldrars generation, 40-talisterna. Det är här vi hittar de tongivande postmodernisterna, och om någon mot förmodan inte redan har plåtkoll på detta extremt breda paraplybegrepp rör det sig om prosa präglad av kalla krigets märkliga decennier, där mänsklighetens vara eller icke vara föreföll hänga på dagsformen hos sinistra beslutsfattare med fingret svävande över stora röda avfyrningsknappar. Medan modernismen präglades av teknikens landvinningar och den lovande samhällsutvecklingens framåtanda skildrar postmodernisterna verkligheten med svart humor, ironi, genreöverskridande och surrealism. I den postmoderna delen av mina nyligen förflyttade bokhyllor är Haruki Murakami den mest frekvent förekommande representanten, och jag har gått och ruvat på ett onödigt långt inlägg om vederbörande i några veckor. Här.

Murakami är, till följd av sina framgångar – man sticker inte direkt ut hakan om man kallar honom för den mest uppmärksammade japanske författaren, tja, någonsin – ett hoppingivande exempel för alla oss som förefaller vara lite sena i vår utveckling: Murakami började skriva i den ålder som majoriteten av hans protagonister ännu befinner sig i, kring 30. I samma veva fick han även för sig att börja jogga, en vana som gjort honom till en inbiten maratonlöpare med en respektingivande 100-kilometers ultramara i Hokkaido som främsta merit. Enligt en legend som karln själv gärna spär på insåg Murakami plötsligt att han hade potential att bli författare medan han var på en basebollmatch i Tokyo mellan Yakult Swallows och Hiroshima Carp, gick hem och började skriva, och på den vägen är det.

Murakami är en av ett fåtal författare som jag tror att jag skulle kunna identifiera i ett blindtest: Den stereotypa Murakamiromanen handlar om en jazzintresserad, ensamstående japansk man i trettioårsåldern som av varierande skäl råkar ut för diverse mysko skit, vilken ofta men inte nödvändigtvis involverar parallellvärldar, övernaturligheter, oförklarligheter och humor levererad genom hårt botoxade mungipor. Den moderna människans ensamhet är ett övergripande tema i det mesta Murakami skriver, liksom känslan av att ha förlorat en närstående. Precis som i mången Wes Anderson-film har ensemblen i Murakamis skapelser en tendens att säga rakt ut var de tycker och tänker, med en sorts lågmäld komisk effekt. Som japansk författare betraktad är Murakami ovanligt lättillgänglig för västerländsk publik, mycket för att hans egna litterära tendenser är starkt inspirerade från vår sida av världen, delvis en konsekvens av att han själv arbetat mycket som översättare – till japanska har han översatt alltifrån Truman Capote och F Scott Fitzgerald till Ursula K LeGuin och Chris van Allsburg.
På sätt och vis hade jag lite otur i min relation till Murakami, i och med att den första bok jag läste av honom gjorde mig så lycklig och exalterad att jag gärna ville läsa mer, men aldrig hittade något som tangerande högvattenmärket. Men vi tar det i kronologisk utgivningsordning.

A wild sheep chase (ej på svenska) är egentligen den sista delen av en löst sammanhållen trilogi, vars två första delar aldrig översatts från japanskan (delvis för att Murakami själv dömt ut dem som juvenalia). Böckerna handlar om samme icke namngivne berättare, och inkluderar en färgstark bikaraktär endast känd som Råttan. A wild sheep chase är en pastisch på detektivromaner (Murakami själv har översatt en hel del Raymond Chandler från engelskan till japanska, så referenskollen går ej att klaga på), där vår hjälte av en mystisk organisation med oklara motiv ges i uppdrag att hitta ett muterat får med ett karaktäristiskt stjärnmönster i pälsen. Jag tyckte ganska bra om A wild sheep chase.

Hard-boiled wonderland and the end of the world, däremot, är den Murakamibok som fallit mig minst på läppen: Vi får följa två olika berättare (eller är de?) den ene genom en sci-fi-version av Tokyo, den andre i en mystisk by där han som nykomling försöker acklimatisera sig och ges anställning som jourhavande drömläsare, vilket genomförs genom att tolka enhörningskranier.

Norwegian Wood (från 1987) räknas som Murakamis stora genombrott. Av anledningar som jag inte riktigt kan förklara har jag aldrig läst den.

Dance dance dance är en uppföljade till A wild sheep chase, där samme namnlöse huvudperson återvänder till samma nedgångna hotell som i den första boken, som dock rustats upp. Den kvinna han en gång älskade men aldrig fick veta namnet på finns inte längre kvar, men hon återvänder till honom i drömmarna tillsammans med en man iklädd fårkostym och förser honom med ledtrådar till pågående mysterier, det mest dramatiska kretsande kring mordet på en lyxprostituerad.

The wind-up bird chronicle (till svenska för något år sedan under titeln Fågeln som vrider upp världen) var min första bekantskap med Murakami, och den bok som jag uppskattat i särklass mest. Murakamis tidiga verk fick en hel del skit av det japanska litterära etablissemanget för att de upplevdes som oseriösa och lättviktiga, och främst i kritikerledet stod självaste nobelpristagaren Kenzaburo Oe. Fågeln som vrider upp världen blev vändpunkten, och romanen, som även råkade vara det mest omfångsrika Murakami producerat pre-1Q84, tilldelades det prestigefyllda Yomiuri-priset, som delades ut av ingen mindre en Oe själv. Boken handlar om… ja, det börjar med vår standardhjälte, vars katt springer bort. En pensionerad militärofficer berättar minnen från den japanska invasionen av Kina, inkluderande flåendet av sin närmsta chef. Ett mystiskt blått födelsemärke dyker upp på protagonistens kind, vilket leder honom till ett mystiskt par kända som Muskot respektive Kanel, samt en plötslig fäbless för att tillbringa kvalitetstid på botten av tömda brunnar.

Även om Fågeln som vrider upp världen är den bok jag främst skulle rekommendera, och som jag verkligen uppmuntrar den fritidsrike bloggläsaren att snarast förkovra sig i, så misstänker jag att man eventuellt kan få samma upplevelse av att läsa antingen Kafka on the shore (Kafta på stranden) eller 1Q84, som bär många likheter till Fågeln – under förutsättning att man inte läst Murakami förr. Själv blev jag besviken på Kafka på stranden för att jag upplevde att den i hög utsträckning påminde om Fågeln, utan att nå upp till samma höjder. Kafka på stranden flätar på klassiskt Murakamimanér ihop två handlingar, den ena om den 15-årige Kafka (ett smeknamn) som flyr hemifrån i hopp om att kunna undkomma familjens nedärvda oedipusförbannelse, och den andra om den ålderstigne Nakata, som kan tala med katter och följaktligen ägnar sig åt att hitta bortsprungna dylika. För mig var Kafka på stranden njutbar i delar, men markerar början på en frustrerande oförmåga att avsluta böcker på ett sätt som levererar adekvat känslomässig och rationell payoff. För övrigt ett ganska allmänt utbrett japanskt fenomen, med västerländska ögon sett.

Efter att ha börjat förknippa Murakami allt mer med besvikelser och bestämt mig för att röra mig vidare till grönare betesmarker kom 1Q84, som dels blev mycket uppmärksammad och dels fick övervägande fin kritik. En förhoppning om att Murakami ryckt upp sig tändes. Jag läste boken för några veckor sedan, och för min del får den tyvärr sälla sig till besvikelserna. Liksom den japanska upplagan av Fågeln gavs den ut i tre separata böcker, vilket skapade ett internationellt marknadsföringsfenomen. Jag ser det hela mest som en gimmick än något annat – bortsett från introduktionen av en tredje huvudkaraktär i den sista volymen finns det få saker som hade hindrat en sammanslagning, så tillvida att det inte är ett logistiskt emballageproblem från förlagets sida. Historien kretsar kring en excentrisk tonårig flicka som skrivit en lovande berättelse, vilken på uppdrag från förläggaren piffas upp av den mer språkligt stringente matematikläraren Tengo. Berättelsen i berättelsen handlar om en flicka som uppfostras i ett religiöst kollektiv, tycks kontaktas av främmande väsen och som visar sig ha lite mer självbiografiska drag än någon kunnat ana. Samtidigt tycks den frilansande PT:n, tillika feministiska lönnmörderskan Aomame kliva in i en parallell verklighet med dubbla månar efter att ha tagit en avstängd trappa nerför en upphöjd motorväg. Liksom Kafka på stranden tyckte jag att 1Q84 var läsvärd i partier, dalar i underhållningsvärde ju närmare sista volymens bakre pärmhalva man kommer och misslyckas med att leverera ett acceptabelt avslut.

Återstår att nämna i fiktionsdelen av Murakamis produktion gör 2007 års Sputnik Sweetheart (Sputnikälskling) och After dark (Efter mörkrets inbrott) från 2004 – båda ännu olästa för min del. Vidare finns några novellsamlingar: Jag är ingen vän av Murakami i kortformat.

TL;DR: Fågeln som drar upp världen är en mycket bra bok. Läs den redan i sommar.

Läst Murakami? Har åsikt? Ut med språket, tack.

Den aktuella delen av bokhyllan. Böckerna som inte nämns ovan är antingen non-fiction eller novellsamlingar. Dessutom noterar jag att någon tycks ha baxat min South of the border, west of the sun. F?

2012-06-12 20:56 20 kommentarer