Musiktorsdag: Dave Mustaine

2012-06-15 01:01 21 kommentarer

På torsdagar skriver bloggen om musik.

Det kommande numret av King innehåller en artikel om rockstjärnors självbiografier. Jag har inte skrivit den, utan med varm hand lämnat över uppgiften till redaktionschef Martin Ödman, som påstår sig uteslutande koncentrera sin läsning på denna nischgenre av litteratur*: Han har med kännarmin rankat hur The Dirt förhåller sig till Life och Scar tissue, samt tipsat om vad som bör läsas och rett ut vilka som borde begränsat sig till att skriva tabulatur alternativt valt en bättre spökskrivare.

Rockbiografin brukar följa en tydlig mall, och levererar precis det de flesta av oss vill ha: Den visar oss hur den stora drömmen om kändisskapet kunde sett ut, tätt följt av en uppsjö goda skäl till varför det kanske ändå var bäst att splittra garagebandet och istället satsa på en mer konventionell karriär. Rent stilistiskt kan historien förstås berättas på olika sätt: Neil Strauss har bänt formatet mot alltifrån fars till skräck, andra har satsat på poesi eller realism. Det finns en artist som fascinerar mig mer än alla andra, och hans livshistoria för snarast tankarna till den grekiska tragedin, där tillvaron vilar tungt över vår hjälte, som vandrar över jorden under miasmans inflytande, och vars försök att undvika sitt öde aldrig kommer inom räckhåll för den egna förmågan: Dave Mustaine. Hans självbiografi heter Mustaine: A heavy metal memoire i USA och Mustaine: A life in metal i det engelskspråkiga Europa. Den figurerar inte i artikeln då thrashmetall ej är redaktionschefens tekopp, men den finns istället med här.

Såväl Neil Gaiman som Cormac McCarthy berättar gärna symboliska fabler om varelser som förkroppsligar koncept. I min begreppsvärld är Dave Mustaine inte så mycket en riktig människa som han är bitterheten inkarnerad. Han är den perfekta demonstrationen av hur man kan konstruera ett privat litet helvete mellan sina egna tinningar bara genom att vägra gå vidare och att aldrig låta personliga framgångar balansera upp vågskålen i vilken upplevda misslyckanden och inbillade oförrätter staplats på hög. Han är ett intressant belägg för att den bästa förutsättningen för att utveckla ett megalomant ego är ett riktigt dåligt självförtroende. På hur man kan börja se sig själv som förlorare genom att leva i ständig tävlan mot folk som inte ens vet om att de deltar. Ett vandrande varnande exempel.

Denne enligt samtliga öronvittnen fantastiskt begåvade musiker fick hela det embryotiska Metallica att flytta till Los Angeles bara för att säkra Mustaines tjänster som gitarrist. Han deltog i kompositionen av några minnesvärda låtar på Kill'em all och Ride the lightning, men fick sparken innan två år hunnit förflyta. Till och med i ett band som mangrant skulle hamna hos AA framstod Mustaines hämningslösa blandmissbruk och de personlighetsstörningar dessa ledde till som oacceptabla, och efter att givit dåvarande basist Ron McGovney en svår elchock genom att hälla en full ölburk i hans pickupper packade man ihop Mustaines instrument, körde honom till bussterminalen och satte honom på bussen tillbaka till L.A. Han kom aldrig riktigt hem igen; när han klev av bussen var det i något sorts glädjelöst limbo från vilket han inte repat sig. Resten av Mustaines karriär tycks ha gått ut på att få revansch, att springa efter den morot som så uppenbart är fäst i ett spö bakom hans egen rygg.

Bildandet av Megadeth är en intressant liten anekdot, som kunde och borde ha blivit början på en solskenshistoria. Efter avskedet från Metallica flyttade Mustaine hem till sin mamma och tog jobb inom telemarketing. Han sa upp sig så fort han tjänat nog med pengar till en egen lya, dit han flyttade och ägnade sig åt att finslipa de egenskaper som fått honom sparkad ur bandet. Under hans skamfilade lägenhet bodde några andra slackers, som under en sen kväll bestämde sig för att spela riffet till Van Halens Running with the devil på en mycket högt uppskruvad elbas. Mustaine förgrymmades. Efter att förgäves ha försökt äska tystnad medelst stamp i golvet tog Mustaine till det tunga artilleriet: Han lutade sig ut genom fönstret och kastade en blomkruka på fönstret under, vilken träffade och ramponerade den aktuella lokalens luftkonditioneringsenhet**. Amatörmusikerna en trappa ner misstolkade det hela som ett utmärkt tillfälle att gå upp och be Mustaine om cigg, och fick en dörr smälld i ansiktet som svar. Några minuter senare knackade det igen, och dessa obegripligt positiva individer frågade om Mustaine istället kunde tänka sig att köpa ut åt dem. Det kunde han. Så bildades Megadeth, och den ena av grannarna – Dave Ellefson – skulle komma att bli den ende originalmedlemmen som lyckats stå ut med frontmannen under hela bandets historia***.

Jag har aldrig lyckats få reda på vem som lyssnar på Megadeth. Ingen i min skola gjorde det, trots att Metallica, Anthrax, Slayer och Pantera alla förekom frekvent på av morsan fastsydda backpatches. För egen del kunde jag inte tänka mig att lyssna på ett band med ett stavfel i titeln. Vad jag vet är att de dock borde ha sålt tillräckligt många skivor – kring 30 miljoner – för att ge Dave Mustaine en känsla av egenvärde. Men icke. I den mycket utförliga Wikipediaartikeln om Megadeth – som gått allt annat än oskadd ur den mångåriga fejden med Metallica; en brasklapp från moderatorerna i artikelns början innehåller obetalbara varningar som "may contain an excessive amount of intricate detail that may only interest a specific audience", "may contain wording that merely promotes the subject without imparting verifiable information" samt "neutrality disputed" – hittar läsaren den tragikomiska och diskreta länk som bär namnet List of Megadeth band members. Denna länk öppnar en separat artikel som räknar upp de över 20 före detta medlemmarna i bandet, komplett med ett mycket imponerande diagram över vem som spelade vad och när. Här kan man läsa om hur Nick Menza lämnade bandet tillfälligt efter att ha fått en tumör i sitt knä, för att få sparken i sin frånvaro efter att Mustaine dragit slutsatsen att han ljugit om sin cancer av oklara skäl, eventuellt bara för att jävlas med Mustaine själv. De som inte självmant sa upp sig avskedades av Mustaine med en hänsynslöshet som vore han en högt uppsatt och djupt intolerant sithmästare i det galaktiska imperiet.

När det stod som klarast att Mustaine aldrig skulle kunna se sitt liv i ett positivt ljus i en värld han tvingades dela med James Hetfield och Lars Ulrich hände det värsta som tänkas kan: Den numera nyktre Mustaine lades 2002 in på sjukhus för att avlägsna en njursten. Bedövningen ledde till ett återfall i missbruk, och i samband med detta somnade Mustaine i en stol. Fastklämd i stolsryggen hängde hans vänstra arm. När han vaknade hade den långvariga kompressionen av nervbanorna lett till allvarliga skador. Den hand med vilken han tar ackord och smattrar fram toner på greppbrädan kunde inte längre ens forma en knytnäve. Han var slut som gitarrist. Megadeth lades ner.
Så slutar lyckligtvis inte sagan om Dave Mustaine: Han rehabiliterade sig själv och bandet återupplivades. För några år sedan kom så den ovan nämnda självbiografin, en bok som till stor del tillägnas de tidiga åren i Metallica och inte försitter många tillfällen att svartmåla de tidigare kollegorna. Hemsidan Metal Injections**** podcast, länkad nedan via YouTube, ger dig den bästa och roligaste introduktionen till denna sedelärande volym, i synnerhet då man citerar valda delar med Mustaines egen röst. Allra roligast blir det när även James Hetfields röst härmas, i en anekdot om hur den sistnämnde sparkar den förstnämndes hund och det handgemäng som följde.

Epilog: Härom året började Mustaine göra försiktiga påstötningar om att bilda en thrashmetallens supergrupp, tillsammans med James Hetfield och Lars Ulrich. De var fortfarande inte intresserade.

*Martin är i själva verket den enda människa som jag känner som är garderobsintellektuell. Han gillar fotboll, snusar, dricker öl, bär keps, klär sig trendmedvetet, etc, men när man skrapar lite på ytan visar det sig att han har fyrsiffriga högskolepoäng, är en duktig musiker, har läst varenda klassiker värd namnet samt – och det här är riktigt sjukt – kan skilja doriska pelare från joniska.

****Som för övrigt har en hel sektion tillägnad Mustaine, och där den hugade läsekretsen kan ta del av en mängd av hans sentida politiska och religiösa utspel: Hans senare uttalanden om sin nyfunna kristendom får hans ungdoms uttalanden om satanism att framstå som ett under av logik. Han tycks inte kunna öppna munnen utan att kontroverserna bara strömmar ut: Afrikanska kvinnor ges apropå ingenting rådet att "put a plug in it" i syfte att slippa föda fler barn än familjen kan försörja, och han skräder heller inte orden vad gäller samkönade äktenskap. På en följdfråga om ämnet kommer en talande oneliner : "I don't want to talk about this, the last thing we need is a bunch of homos picketing us". Låt oss dock inte glömma att detta kommer från en människa som mest av allt behöver en kram.

2012-06-15 01:01 21 kommentarer