Filmonsdag: Om en släkting

2012-06-20 11:09 6 kommentarer

På onsdagar skriver bloggen om film. Fast inte så mycket idag.

Ätten Natt och Dag av idag är inte riktigt så exotisk som man kunde önska sig av adel. Det bos inte i slott. Det står inte rustningar i korridorerna. Man ärver vare sig förmögenhet eller dödsfiender. Under min uppväxt fanns det dock ett markant undantag i släktleden. Karln är inte bland oss längre, och jag fick aldrig tillfälle att lära känna honom i vuxen ålder, men han gjorde stort intryck på mig under barndomen. Detta var en man som verkligen tog ansvar för sitt adelmannaskap: Han var historiker på amatörbasis, och skrev bland annat den släktkrönika som innehåller den legendariska förteckningen över hela den enorma släktförmögenhet som en enda glad bonvivant lyckades supa bort sin livstid, därmed ruinerandes de efterlevande. I början av 60-talet färdades min släkting till häst från Bender till Stralsund under fjorton dagar i Karl XII:s fotspår. Jag såg honom sällan annat än högtidsklädd. Han hade haft turen att födas med alla de värdiga anletsdrag som sedan urminnes tider förknippas med ätten Natt och Dag (vilket bevisas i form av ett antal bevarade porträtt): Potatisnäsa, glosögon och haklöshet. Han bar även monokel till vardags, och var en retoriker av stora mått. Jag minns hur han ofta ägde min far på ett majestätiskt sätt genom att ge honom komplimanger. Pappa kunde berätta om hur det gick bra på jobbet eller dylikt, och mötas av ett entusiastiskt:
– Nej med det var väl duktigt, Bo!
Jag minns även hur han, förvisso inte på fullt allvar men heller inte helt på skämt, utmanade pappa på duell under en i övrigt inte speciellt minnesvärd släktmiddag. Pappa förbryllades. Det visade sig handla om ett flagrant brott mot en av de finare poängerna i de uråldriga svenska skålreglerna.
– Men… förlåt?
– Bo returnerar ju inte skålen trots att tre minuter gått! Är jag inte en äldre släkting? Vadan denna förolämpning?
Anförvanten i fråga hade däremot ett gott öga till just mig. Jag tror att han såg mig som den som hade störst potential att föra excentriciteten vidare till nästa generation, antagligen baserat på att jag under alla släktsammankomster hemma hos farfar brukade förskansa mig i ett hörn läsandes Frithiofs saga och väsa åt alla som kom för nära.

Pappa återberättade en anekdot om den aktuelle släktingen som jag alltid kommer minnas. Vår hjälte ägde en mycket korpulent svart labrador, som till följd av hustruns idoga tjuvmatande vid middagsbordet hade en mage som ofta var i olag. Labradorens högsta nöje i livet var att gödsla grannens gräsmatta. Grannen hade betänkligheter, vilket efter myndigt genmäle från min anförvant, i vilket hundens stamtavla och rätt att göra ifrån sig precis var den behagade framhävdes, ledde till en infekterad grannfejd. När min släkting skulle beskriva den fulla vidden av grannens nedrighet för pappa tog han till det tunga artilleriet:
– Karln kan ju för fan inte skilja på barock och renässans.
Bazinga!

2012-06-20 11:09 6 kommentarer