Musiktorsdag: Adrian Lux, eller "Fan vad ni suger!"

2012-06-21 11:47 Kommentera

På torsdagar skriver bloggen om musik.

Jag har tidigare nämnt det märkliga fenomen som uppstår när man intervjuar andra svenskar: Landet är så litet att, om man gör sin research tillräckligt väl, så gott som alltid kommer att hitta märkliga samband mellan sig själv och intervjuobjektet. Till underliga sammanträffanden som nämnts förr hör det faktum att mina föräldrar visade sig ha bott grannar med Jens Lapidus frus föräldrar, och att jag äger den skateboard som Mattias Varela släpar runt på i hela Stockholm Boogie. Något liknande hände när jag för några veckor sedan intervjuade Adrian Lux, den mycket sympatiske stockholmsbaserade discjockeyn. Jag satt och gick igenom låtskrivarkredd på senaste skivan, och hittade ett namn som ringde en klocka.

Under mina tidiga år som reporter på tidningen Slitz figurerade ett amatörrockband på redaktionen. Dåvarande chefredaktören tillika förlagsägaren spelade gitarr, vi hörde förlagsdirektören på bas och it-avdelningen satt bakom trummorna. Till följd av de musicerande redaktionsmedlemmarnas höga hierarkiska status kunde man utan yrkesmässiga konsekvenser förlägga replokalen till ett litet rum i redaktionsvåningens exakta mitt, händelsevis den plats som var optimalt lämpad för att vidarebefordra ljudvågor till angränsande utrymmen. Den lilla orkesterns repetitioner ägde i regel rum under luncherna. Då även amatörrockmusiker behöver äta tenderade det hela att dra ut på tiden, vilket innebar att vi andra fick sitta och skriva notiser under eftermiddagarna till tonerna av garagerock i 190 decibel, medan murbruket strilade ner över tangentborden mellan brädorna i taket. Det vore lögn att påstå att viss irritation inte förekom bland gräsrötterna, men företagsstrukturen var ej sådan att dylik input kändes värd att framföra. Sammanfattningsvis har jag förmodligen lyssnat mer på just detta band – vars namn varierade på kvartalsvis basis – än något annat. Bandets vokalist rekryterades inte internt, utan posten innehades av en man som hyrde lokal i samma byggnad och som, tror jag, vid tidpunkten drev ett webbhotell. Detta visade sig, efter att jag känt igen namnet och ringt några bekräftande samtal, vara Adrian Lux far.

Jag ska inte börja recensera mina intervjuobjekt, men tyckte för övrigt att Adrian Lux var mycket soft. Dessutom hade han talang för att uttrycka sig: Jag bad honom hjälpa mig att förstå dansmusiktermen "drop", som alltså är när musiken stegras i diskanter utan rytm, ofta klättrandes högre och högre tonmässigt, för att sedan landa när bas och tunga beats drar igång. Med Adrians ord:
– Det måsta finnas dynamik i musiken. Ett bra drop ska vara som att vända på huvudkudden, du vet, så att det blir alldeles skönt.
Jag förstod precis.

Intervju följer.

Medan statusen på svensk housemusik är skyhög på den internationella musikmarknaden är och förblir den inhemska svenska scenen någorlunda småskalig. Skivdebuterande Adrian Lux levereras till avtalad intervjuplats i taxi, några minuter sen. Då den gängse discjockeyns dygnsrytm påminner om vampyrens inbillar jag mig att han kan ha försovit sig till följd av en lång natt. Så är inte fallet:
– Jag hade tvättid i morse.
Det har gått snabbt för Adrian Lux, som släppte sitt debutalbum – ett format som annars inte är självklart inom housescenen – i början av april, gästad av bland andra Kents Joakim Berg. För närvarande jobbar han med remixer av dels Lana Del Rey, dels Kent.
– Jag minns en spelning i Linköping för några år sedan. Det var tre tjejer på dansgolvet, resten av de få i publiken stod och hängde längs väggarna. Till slut kom en av tjejerna fram till DJ-båset och stäckte sig mot mig. Jag hann precis tänka att det var kul med någon som bryr sig, innan hon skrek "fan vad ni suger!" Idag kan jag spela i samma stad framför 1 300 pers.
Hur känns det att vara en del av den svenska housevågen? Är du glad över gratispubliciteten, eller frustrerad över att din musik definieras som del av en genre?
– För det mesta är det positivt, och dessutom är det inte så många som vet att jag är svensk. För det mesta tror folk att jag är från Frankrike. Det är först när de frågar rakt ut som det kommer fram: "Oh, I love Sweden! House Mafia, Robyn, Lykke Li…"
Kommer du börja låtsas att du är fransman om den svenska housescenen drabbas av popularitetsmässig backlash?
– Absolut.
Hur började du producera musik?
– I gymnasiet hamnade jag i en klass full av hiphoppare. Jag upplevde det som ett väldigt fritt uttryck, med stort utrymme för egen kreativitet: Man kan rappa, beatboxa, göra beats… jag fastnade för beatsen. Dem kunde jag sitta hemma och göra ensam på nätterna – datanörd, liksom. Tyckte allt jag gjorde var asbra, fast det förstås var helt värdelöst. Sedan började jag snöa in på grime och Dizzee Rascal, och via det till dansgrejen, drum'n'bass, twostep. Sedan blev det techno.
Började du smyga in eget material redan på den tiden då du bara var en vanlig kille som spelade skivor?
– Ja. Vad man gjorde var att ladda ner akapellor, typ Jay-Z eller någon dancehallgrej, och la egna beats. Sedan var det bara att se om det funkade lika bra som allt det andra.
Som självlärd musiker, blir det någonsin problem som att kommunicera med andra artister, exempelvis Jocke Berg på skivan?
– Kan bli ett problem, om man hamnar tillsammans med någon songwriter som pratar i skitkonstiga termer som jag inte fattar någonting av. Då får man låtsas. Jag vet inte vad en ters är eller hur ett ciss låter. Jocke var sjukt soft. Han pratar inte så alls.
Men hur funkar själva kommunikationen? Jag förstår om ni sitter vid samma piano och prövar idéer, men hur gör ni istället? Nynnar ni för varandra?
– Jo, lite så. Vi satt i studion och spelade lite idéer för varandra. Han hade en bra gitarrgrej som vi spelade in. Sedan började vi göra det mer och mer till en låt, prodda upp det, lägga på nya grejer. Vi bollade mycket med sången, hur fraserna skulle läggas. Jag är lite av en musik-allt-i-allo, skriver mycket text, lägger stämmor, kan sjunga körer i nödfall (men helst inte). Vi var båda väldigt delaktiga hela tiden. Jag tyckte vi hade en bra personkemi, vilket gör det lätt att samarbeta. Jag jobbade en gång med Scissor Sisters, och var ganska nervös eftersom de är så grymma – de var verkligen vana vid studiosituationer och att hantera olika typer av människor, även om de själva är sjukt musikaliska. Man hittar oftast ett sätt att jobba tillsammans.
Hur mycket av dina set kommer spontant, och hur mycket är planerat i förväg?
– Hälften-hälften, ungefär. Jag vill gärna lämna en del åt fantasin, annars tar det bort lite av hela DJ-grejen.
Det är en intressant del av DJ-kulturen: Medan ett rockband håller sig till sin setlist kan ni improvisera fritt och anpassa er efter rådande stämning. Konsumentvänligt.
– Det är på gott och ont: Det kan hända att du går och ser någon vars musik du tycker väldigt mycket om, och istället spelar han eller hon bara topplistegrejer som alla gillar.
Hur hanterar du själva kroppsspråket under konserter?
– Det är svårt att bara stå och glo när massvis av människor tittar på en. Man får göra vad man kan för att aktivera folk. Ställa sig på dj-bordet och så.
Peka rakt upp mot himlen med ena armen?
– Det är väldigt förekommande. Det är svårt att hålla armarna nere över huvud taget.
Veva med näven i luften?
– Nej, inte veven. Alla har sina egna små dj-moves. Det är svårt att förklara dem.
Tiësto berättade öppenhjärtigt om hur han köade fel spelare under ett gig, med plötslig, överraskande tystnad som följd. Händer sådant dig?
– Jag cuade fel spelare i Miami för ett tag sedan. Ju mer rutinerad man blir, desto enklare blir det att låtsas att den typen av misstag är medvetna val. Tystnaden är ju ett starkt vapen inom dansmusik, så effekten kan bli bra ändå.
Hur koncentrationskrävande är det?
– Om det är en stor spelning där jag är lite nervös är jag väldigt noga med att sätta några bra mixar tidigt. Inledningen sätter tonen för hela spelningen, efter det kan man ta ut svängarna lite. Jag brukar komma till en punkt i mina spelningar där jag inte riktigt vet vad jag ska spela, och då är det viktigt att ha bra fokus, veta vilka låtar som finns att välja mellan. Det är inte kul att inse i efterhand att man glömde spela den perfekta låten.
Kan man göra det på fyllan?
– DJ:a? Ja, absolut. Det tror jag är ganska bevisat vid det här laget, om man kollar på de som spelar i dagens läge. Inte för packad, men lite småfull går bra.
Tiësto har privatjet och Axwell samlar på Daytonas – anar du en karriärmässig framtid där aktiviteter som tvättid inte längre kommer att vara relevanta?
– Det är kul att tvätta. Jag tycker att det är jävligt skönt med vardagssysslor, städa lite hemma och så. Jag gillar vissa prylar – köper jag en kamera vill jag gärna att det ska vara en bra kamera, men jag kommer knappast lägga en mille på den. Det viktigaste är att ha kul i det man gör. Jag lägger hellre pengar på att anställa kompisar som följer med på turnéer och gör min fritid roligare. Det kan bli tufft att vara själv någonstans, utan någonting som påminner dig om hemmet. Man känner sig liten och ensam på andra sidan jorden. Jag tar med mig en kompis till Australien nu, och det kommer hjälpa mig sjukt mycket. Det är framgång för mig: Att kunna göra saker tillsammans med människor jag älskar.
Du figurerar i en webbtv-serie på TV6 under våren – var är det roligaste du gör framför kameran?
– De filmade en fotbollsmatch i Miami där jag och Tiësto står och pratar benskydd. Det kanske blir roligt, om det kommer med. Han var avundsjuk på mina. Jag hade silvriga Robocop-benskydd, hans var små och tråkiga.