Boktisdag: Intellektuellt alibi

2012-07-03 23:25 18 kommentarer
Kategori: boktisdag

På tisdagar skriver bloggen om böcker.

I samband med nyöversättningen av Ulysses (tidigare Odysseus) till svenska gjorde jag ett försök att å tidningens vägnar lista några av världslitteraturens mest pretentiösa verk – pretentiösa inte nödvändigtvis i sig själva, utan snarare till följd av sin läsekrets. Vi talar om verk till vilka man gärna hänvisar av identitetsbyggande och narcissistiska skäl, i hopp om att lyssnarskaran delar vanföreställningen att viss läsning speglar förfining och/eller imponerande intellektuella resurser snarare än personlig smak. Har du fler exempel som platsar på listan? Fyll på i kommentarsfältet, tack. Har du läst några av de aktuella böckerna, och hade ut- eller inbyte av dem värt att förmedla till andra intressenter? Tala ur skägget.

Ulysses av James Joyce
James Joyces magnum opus, med ett omfång på mellan 600 och 1 000 sidor beroende på vilken upplaga du fått fatt i, handlar om… ja, det är inte lätt att avsluta den meningen. Hur en dag i Dublin går i inälvsmatsentusiasten Leopold Blooms liv, löst baserad på Homeros klassiker med samma titel, kanske? Liksom Everest-klättrare får hålla tand för tunga i K2-bestigares sällskap kan allt skryt om Ulyssesläsning övertrumfas genom att påstå att man läst Joyces avslutande verk, Finnegans Wake, som får föregångaren att framstå som Lennart Hellsing.
Höjdpunkt: Det avslutande kapitlet, Penelope, består av åtta långa meningar med Joyces mest berömda och svårbegripliga stilgrepp, medvetandeströmmen.

Gravitationens regnbåge av Thomas Pynchon
Thomas Pynchons postmoderna* klassiker är en burlesk historia som tar sin början då nedslagsplatser för tyska V-2-raketer i blitzens London visar sig överensstämma exakt med platser där amerikanske löjtnanten Tyrone Slothrop haft sina one night-stands. Ungefär 400 karaktärer trängs på de nästan 800 sidorna, som innehåller ombytliga berättarformer, bisarra internskämt, kastrationer, sångtexter och generöst med idag obsoleta referenser till 1940-talets populärkultur.
Höjdpunkt: Bokens slutsekvens, då ett raketnedslag illustreras genom att själva bokens språk kollapsar.

Och världen skälvde av Ayn Rand
Och världen skälvde (eller Atlas shrugged, som den heter på hemspråket – värt att känna till eftersom verket idag får sin största spridning genom att hånas i punchlines av liberala amerikanska komiker) redogör på sina nära 1 200 sidor för vad som skulle bli konsekvenserna om världens medelmåttor plötsligt valde att sätta käppar i hjulen för de driftiga och begåvade entreprenörer på vars axlar hela samhället vilar, exempelvis genom att beskatta dem. En kontroversiell ståndpunkt. Ekonominobelpristagaren Paul Krugman hör till dem som recenserat boken: "Det finns två böcker som för alltid kan förändra en läsande fjortonårings liv: Sagan om Ringen och Och världen skälvde. Den ena är en barnslig fantasi som riskerar att smitta läsaren med en livslång besatthet av dess icke trovärdiga hjältar, med ett socialt isolerat och känslomässigt handikappat vuxenliv som följd. Den andra handlar om orcher."
Höjdpunkt: Den 70 sidor långa utläggning där bokens centralgestalt redogör för Ayn Rands egen politiska filosofi, objektivismen.

A suitable boy av Vikram Seth
Med sina 1 400 sidor kvalar Vikram Seths tegelsten om arrangerade äktenskap i det nyligen självständigförklarade Indien in på listan över de längsta romaner som publicerats i en enda volym på det engelska språket. Förutom den centrala kärlekshistorien, skildrad utan stress, hinner författaren avhandla även släkthistoria, kampen mellan hinduer och muslimer, kvinnors rättigheter och mycket annat smått och gott.
Höjdpunkt: Del fem, som i detalj avhandlar det politiska klimatet i romanens fiktiva Brahmpur.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
I tredje bandet av Murakamis 1Q84 ger sig en av historiens huvudpersoner, Aomame, på att läsa Prousts sju volymer långa och intill sinnessjukdomens gräns ambitiösa berättelse om mognad, minnets beskaffenhet, mänsklig sexualitet och livet självt. En insatt bekant upplyser Aomame om att det inte är möjligt att läsa Proust utan att sitta i fängelse eller befinna sig i annan märklig situation där absurda mängder tid kan friställas för kontinuerlig läsning. Dessvärre är det nu försent att hänga på kulturkällaren Forums högläsning av böckerna som pågick i princip varenda söndageftermiddag i elva års tid, men vars sista skälvande meningar klingade av i maj i år.
Höjdpunkt: Den bemärkta episoden där smaken av en madeleinekaka utlöser en strid ström av minnen är verkets mest kända, förekommer i mången litteraturkurs och befinner sig blott några tiotal sidor in i det första bandet.

*Det finns en liten sammanfattning av begreppet postmodernism i inlägget om Haruki Murakami några inlägg bak. Jag har begrundat termen och det sätt på vilken den vanligtvis används, och kommit fram till en förhoppningsvis användbar tumregel som med fördel kan läggas på minnet av den intresserade Kulturkrocksläsaren: I varje diskussion om valfri företeelse som utspelat sig under senare hälften av 1900-talet kan man använda "postmodernism" på ungefär samma sätt som smurfarna använder ordet "smurf".

2012-07-03 23:25 18 kommentarer
Kategori: boktisdag