Tv-måndag: The Killing och Twin Peaks

2012-07-09 12:50 2 kommentarer

På måndagar skriver bloggen om tv.

Efter en lång hinderbana strålade tillfälle och önskan nyligen samman och lät mig se de två säsongerna av The Killing. Jag vet inte vad som tagit så lång tid* men förseningarna ledde hur som helst till att jag kunde göra vad många gör med flit: Titta igenom en hel serie i egen takt, utan att behöva vänta en vecka mellan varje avsnitt. Mycket njutbart, förstås.

En reaktion som började krypa sig på mig tidigt, och som höll i sig serien ut, var känslan av att betrakta något vagt bekant, ett ihållande déjà vu. Åtminstone för min del är The Killing en alternativ version av Twin Peaks. Som en brasklapp ska jag naturligtvis påpeka att The Killing helt saknar det som mer än något annat gjorde Twin Peaks till Twin Peaks; humorn, surrealismen, de underliga infallen, de älskvärda karikartyrerna och de övernaturliga elementen. Men likheterna är icke desto mindre många, och i takt med seriens fortskridande blev jag mer och mer intresserad av hur The Killing navigerade längs den väg från vilken Twin Peaks tvingades avvika: ABC, förståeligt nog ovana vid Twin Peaks pionjärbetonade format, tvingade fram en upplösning av den bärande handlingen redan i slutet av den första säsongen, och gjorde därmed serien en otjänst som den aldrig riktigt repade sig från. The Killing gavs friheten att koncentrera båda sina säsonger kring lösandet av samma fall**.

Grundpremissen är naturligtvis identisk, för att ta det uppenbara först. En ung flicka hittas, mördad genom drunkning men bärande tydliga spår av ett brott, eventuellt med sexuella övertoner. En lokal polis och en utomstående bär ansvaret för utredningen.

Även om Twin Peaks lantlighet står i skarp kontrast till det urbana Seattle befinner sig platserna bara några få mil från varandra: Båda serierna utspelar sig i Washington, en stat full av mörka barrskogar och ihållande regn, kroniskt överskuggad av ovädersmoln och översköljt av ljus i gråskala. Här finns ännu ättlingar till nordliga indianstammar, integrerade i samhället med varierande framgång.

Respektive series centrala mordoffer, Rosie Larsen och Laura Palmer, har en hel del gemensamt. Åldern, till att börja med. Auran av oskuldsfullhet som sakta rämnar i takt med utredningens gång. Vanan att föra dagbok. De avmätta familjerelationerna. Ett omsorgsfullt dolt dubbelliv, med antydningar om en vidlyftig sexualitet och eventuellt även prostitution. En av de detaljer som bär störst likhet med Twin Peaks är den heminspelade super 8-film som återfinns, och som väcker frågan om vem som stått bakom kameran när mordoffret själv syns i bild. Precis som i Twin Peaks presenterar sig lösningen i form av en minimal detalj skymtad i en reflekterande yta.

Två platser i The Killing för mina tankar till motsvarande miljöer i Twin Peaks: Dels den isolerade källarlokal där en blodig madrass och diverse annan suspekt parafernalia återfinns, bärande stora likheter till den järnvägsvagn i Twin Peaks som inledningsvis misstänkts vara den huvudsakliga brottsplatsen. Dels det indianska kasino som gradvis hamnar allt mer i centrum för The Killings brottsutredning, inte olikt det kasino som spelar motsvarande roll i Twin Peaks, One Eyed Jack's.

Angelo Badalamentis musik bidrog i hög utsträckning till den omisskännliga stämningen i Twin Peaks, inte bara genom den lättigenkännliga vinjettmusiken, utan ännu tydligare genom de olycksbådande, pulserande stråkar som återkommer så fort någonting fuffens pågår (vilket det gör för det mesta). Ett av Twin Peaks många utmärkande drag var det sätt på vilket dessa ljudpålägg tilläts ta plats i produktionen: De pågick löpande medan scener växlade, och bidrog till en ihållande känsla av eskalerande dramatik. The Killings musik låter i mina öron mer syntlik, och stråkpulsen är långsammare – men växlingen mellan toner är mycket snarlik. Musikvolymen är hög, och liksom i Twin Peaks får den ligga som en matta över olika scener, med en meditativt ödesmättad stämning som resultat.

Så hur fungerade en brottsutredning dragen i långbänk över två säsonger, jämfört med Twin Peaks första? Till att börja med vill jag påpeka att det inte är samma sak att se en serie koncentrerad till några få dagar som att gå och vänta på nästa avsnitt i sändningstakt: Det sistnämnda ger upphov till känslor av frustration som man helt kringgår genom maratontittning. Bekantas kritik av serien som allt mer seg har därför gått mig obemärkt förbi, likaså den upplevda irritationen över den första säsongens dramatiska slutscen. Seriens makliga tempo ser jag som en av dess största tillgångar, i synnerhet då den drabbade familjens sönderfall kan skildras i nyanser som sällan ges utrymme i brottsutredningsrelaterad tv och ger upphov till flera av The Killings mest minnesvärda ögonblick. Jag tyckte mycket om The Killing, i sådan utsträckning att jag gärna rekommenderar den till andra utan några större förbehåll – inte i första hand för att se Twin Peaks i en parallell dimension, utan för att se en serie som är utmärkt helt på egna meriter.

*Huvudmisstänkta: Inköpet av en cello, arbete, genomspelning av Lone Wolf-serien på Project Aon, fruktlösa försök att försöka lära mig fiolvibrato, svårutredda tovor i kattens päls.

**Innan jag går in på detaljer vill jag också påpeka att jag inte sett en enda sekund av den danska förlagan till The Killing, och välkomnar alla läsarinsikter i hur det jag skriver skiljer sig från originalversionen. Det vore intressant att veta om även danskarnas serie har paralleller till Twin Peaks, i synnerhet eftersom Lars von Triers Riket utgör lite av en pendang till den poäng jag försöker göra här: Riket delar Twin Peaks stämning, men har en helt annan premiss.

2012-07-09 12:50 2 kommentarer